Uppväxt med ett dysfunktionellt familjeliv,

utvecklade jag tidigt ett signalsystem med min sovrumspersienn. 


Det var ett sätt att kommunicera med min syster, när hon var ute och hade med råge överskridit den stipulerade tiden, som var aviserad för när hon skulle vara hemma på kvällen. Jag fick tidigt lära mig att säga det som min syster sagt till mig, att jag skulle säga för att ljuga henne fri. Mitt ord litade man på. De här lögnerna de plågade mig oerhört. Speciellt som min syster påstod ideligen, att den som ljuger får en svart tunga och sedan trillar den av och utan tunga kunde man inte tala!

Jag tillbringade därför mycken tid framför spegeln. Egenstudierna av färgen på tungan var minutiösa: “hade den inte lite svart där ändå?” Jag är barnet som lärde sig, att uppskatta halsfluss. Därför att då har man vit beläggning på tungan!

Jag antar att det är därför jag lärt mina egna barn, att alltid säga som det är. Hellre en dålig sanning än en lögn vad som än hänt!

Jag vet inte om det är något allvarligt fel på storasystrar. Men det exemplaret jag blev begåvad med, har nog uppvisat alla märkliga fenomen, som överhuvudtaget kan appliceras på en storasyster. Men jag har förstått, att det är inte så undra på att småsyskon blir rätt härdade och klarar av livet betydligt bättre. De blir något av en överlevare. Är det någon som innehaft ett äldre syskon med några brightare tankar innanför pannbenet, så ok. Du är att gratulera! Därför att när jag rannsakar grannskapet, där jag växte upp, blir det tunnsått med dylika praktexemplar. De yngre fick alltid träda skott.

Min syster hade i alla fall världsrekordet på att ställa till världens oreda hemma. Jag tror inte att det finns något, som hon inte testat under sin tonårstid. Det finns nog ingen gräns, som hon inte har överskridit för vad som är hälsosamt. Dessutom var hon odrägligt bortskämd och hade välutvecklade sadistiska drag.
Det här signalsystemet, som utvecklades med min sovrumspersienn, för att bevara familjefriden i möjligaste mån. Det finns liksom inflikat i mitt medvetande fortfarande, trots alla dessa år som har förflutit och mina egna barn sedan länge är vuxna.

Uppdragen persienn betydde att pappa var hemma och helvetet hade dragit igång. Han gick bärsärkar nere på undervåningen därför, att hon ännu inte var hemma, trots att natten sedan länge hade inträtt.

Igenvickad persienn helt och hållet och dessutom helt nere, det betydde, att det var bara jag ensam hemma. Alltså fritt fram. Livet var helt normalt och ljuvligt!

Halvt uppdragna och helt öppna, det betydde, att de var hemma och uppe. Men inga tecken på bärsärkagång.
Halvt uppdragna och igenvickade, det betydde, att mamma och pappa var hemma och redan sov.
Snacka om att jag haft en överordnad roll i det dysfunktionella systemet!

Tänk att som barn inte bara kunna få lägga sig ner och sova! Utan måste till varje pris hålla sig vaken, sitta “Brandvakt”, för att rädda min syster och därmed familjefriden. Är det undra på att jag tidigt fått fullständigt förryckta sovvanor?!

Jag slogs av den tanken imorse, när “hushänget” hade dragit upp persiennen i sovrummet. Med automatik gick jag fram till fönstret och släppte åter ner persiennen, helt igenvickad! Tänk att det skulle ta så här många år, innan jag själv kunde göra kopplingen till stört sovmönster och olusten med uppdragen sovrumspersienn!

Är det något som jag uppskattar här i livet, så är det lugn och ro och ljusår ifrån dysfunktionella människor, som måste överträda precis varenda gräns, som finns att stretcha gentemot sin omgivning.