Torsdag och jag har lust att skriva "Kära Dagbok".

Idag när vi gjorde en massa ärenden. Sådana däringa hit och dit historier. Beslutade vi oss för att också testa sommarsolen nere vid Feskekôrka, emellertid så ville inte dottern äta fisk. Sålunda fick Feskekôrka nobben och vi tog oss över vägen mot Esperantoplatsen. Det såg ut att vara ljuvligt utanför Språkkafeét i solen. Men så smarta var inte vi att vi valde ett ställe som låg i lä. Utan vi beslutade oss för att ta oss över gatan till det nyöppnade Lagerhuset i den gamla ostindiska byggnaden för att äta.

Dottern tog en liten rätt, som dock inte kommer att komma på bild förrän imorgon här på bloggen, eftersom min mobil är just bara en mobil och alla mms kommer via Telia med en dags förskjutning. Här kommer den idag 13 juni istället: 

Jag och herr H beställde varsin ångkokt torskrygg. Jag utan potatis och därmed en hel del mycket fler goa saker i grönsaksväg än herr H fick. 

Men ute var det snålblåst minst sagt. Som tur var fanns en filt att sno in sig i, så att bara näsan tittade ut medan vi väntade på maten. Min skjorta mäktade inte hålla emot vindarna, som tog ett fast grepp om märg och ben. Nere i hamnkanalen tuffade den ena Paddanbåten efter den andra förbi. Det såg inte ut som om det var avklädda turister precis. Inte heller i turisttåget som for förbi ett par varv, såg det ut som om det var sommarturister precis. Lite för välklädda för den saken skull.

- Ni kan sitta inne om ni vill, sa servitören, när jag frågade om de inte hade en till filt. 

Men är det sol ute och juli månad så skall det minsann käkas ute om man så fryser ihjäl på kuppen. Jag och dottern tog därför en kaffelatté i avvaktan på att maten skulle komma in. Allt för att hålla kylan stången.

Väl hemma skulle idag bli premiär för något, som varit på tapeten de sista 10 åren. Herr H skulle inta symaskinens underbara värld. Han skulle börja med att sy ett par pegpåsar, som han klippt av för att han inte gillade den kletiga reklamen som satt på dem. Alltså en zigzag söm till fåll och sedan en raksöm.

Jag satt på stolen bredvid och instruerade hur de allra basala gick till.

Rätt som det var blev han styv i korken och tyckte, att det här var väl en enkel match, nu var det nog dags att han kastade sig på något mer avancerat. Sy den där pyjamasen han har inköpt tyg till för åtskilliga år sedan, när vi var på Skroten i Marks och shoppade.

Bor det en liten sadist inom mig månntro? 

Jag såg hur han saknade undertråd, när han påbörjade den näst sista pegpåsen, men sa inget. När han hunnit halvvägs på påsens botten frågade jag om han tyckte, att det blev en fin söm. Det var ju ingen söm, konstaterade han och fick därmed svar på den osedvanligt korkade frågan varför man nödvändigtvis skulle behöva både över och undertråd.

Learning by doing, tror jag fortfarande på, så utbildad specialpedagog som jag också är. Men kul att han äntligen vid den här åldern nått fram till symaskinen. Hans mamma är trots allt gammal sömmerska, som t.o.m. haft egen tyg- och sybehörsaffär en gång i världen på Kvilletorget.

Själv ser jag fram till Lag-VM i Speedway ikväll. Fram till dess skall jag traggla mig fram i min kurslitteratur, för att beta av en till del och vara steget ännu närmre (förhoppningsvis) en slutexamen, med rätt vidlyftig behörighet och legitimation. Jag kan inte slå mig till ro och tro, att jag inte skall kunna komma tillbaka till någon form av yrkesliv, sedan all denna rehabilitering och alla dessa operationer är till ända. Förhoppningsvis skall jag i slutet på nästa år kanske vara steget närmare mina egna önskningars mål på alla tänkbara sätt. Jag måste ju tro att det kan bli så. 

För det man förlorar på gungorna får man ta igen på karusellerna, eller var det tvärtom...