Han
pustade och stånkade redan i oktober 2009, när han erbjöds och fick
tjänstepension. Visserligen fann företaget, att man hade varit för
snabb. Hans tjänster behövdes fortfarande och världsmarknaden hade vänt,
innan det redan påskrivna tjänstepensionsavtalets startdatum hade
nåtts. Det blev både ock och fortsatt arbete på konsultbasis. Men det
blev längre och längre mellan uppdragen.
Hans känslor var nog både ock. Glad över att få en sådan förmån, samtidigt någonstans medvetenheten om att nu försvann den dagliga rutinen med arbetskamrater. De spreds alla vidare ut i världen, hittade nya ställen inom koncernen, att arbeta vidare på. Medan han själv blev klart medveten om, hur snabbt man egentligen faller i glömska på en arbetsplats. Hur lite man egentligen betyder för någon verksamhets fortsättning. I bästa fall finns i slutändan någon kvar, som minns en efter något år. Det var bara de av ungefär samma årgång, som han själv, som uppmärksammade honom. De andra var fullt sysselsatta i ekorrkhjulet. Återkom bara om de behövde någon hjälp med referenser.
Visserligen började det hela inte så tokigt vid tjänstepensionens inträde. En rundresa i Spanien, som avslutades något tidigare än beräknat. Bara därför att han skulle hinna med en resa med sonen, som hade föräldraledighet och så barnbarnet, föremålet för föräldraledigheten förstås. Ett engångstillfälle i livet. Men väl hemma, det var då han insåg vad som var de stora förändringarna. Kanske var det tur att han genom omgivningen kunde göra en mjuklandning.
Det var långt ifrån något surfa runt på arbetsresor runt om i världen. Vardagssurfandet sträckte sig nu till barnbarnets mer stillsamma värld och hemmets helgd och nya världar att upptäcka utanför hemmet. Det var en ny tid, utan inställda flygplan och hastigt tillkomna arbetsmöten någonstans på jordklotet, med ständig tillgång till service och byte mellan de olika språken.
Hemmavid fanns en aldrig sinande sjö av saker som skulle göras. Hade de alltid funnits där, eller hade han bara inte sett det. Ingen längre som gjorde vågen åt kocken, som tidigare slank undan med, att lämna köket i ett tillstånd, som mer liknade ett regelrätt fältslag än en tillagad enstaka middag. Inte heller föll de tacksamma håvorna ut, när bilen var städad, eller annat hade fått sin behövliga tillsyn och omtanke av honom.
Visserligen var han nu fri att sticka iväg på något billigt resmål och göra precis det som han ville. Men den otacksamma världen hade helt plötsligt blivit fullt synlig. Vad var det för värld han hade trätt in i. Var hade den befunnit sig tidigare i hans liv?
Det blev en värld som befann sig ljusår ifrån representationsmiddagar runt om i världen. En värld som nu innehöll kladdiga rester av ostmackor och allsköns matrester under fotsulorna. (I bästa fall). Det var inte längre fråga om lite utskvimpat vin från något vinglas på en vit stärkt duk och en servitör, som genast kom och torkade upp, eller osynliggjorde fadäsen. Nej, här var det fråga om regelrätta insjöar av utspillt mjölkglas, eller juice med lite tillslag av en kladdig barnbarnsnäve.
Plask!
Rakt i den utspillda insjön, som sakta men säkert bredde ut sig och omslöt precis varenda pinal på köksbordet och avslutades med ett envist droppande ner på golvet. Inte en enda servitör så långt ögat nådde. Här krävdes att vara oavbrutet idérik, ta initiativ och vara intill döden flexibel och snabbfotad, mellan disktrasa och diskbänk. Bärande droppande, kladdiga slaskiga barnbarn till badrum, eller för blöjbyten, eller klädsanering. En tid som till stora delar påminde om det han tidigare hade upplevt med sina egna barn, bara inte fullt lika arbetskrävande. Vad var det som hade blivit skillnaden?
Det blev längre och längre mellan de nystrukna skräddarsydda skjortorna och tätare och tätare mellan de praktiska kläderna. Kavajerna blev också hängande kvar i garderoben och slipsanvändandet blev mer en enstaka händelse. Insikt kom sakta men säkert smygande, att det inte fanns någon semester inlagd och att helgdagar mer flöt ihop med de andra dagarna. Ingen som längre frågade hur länge till en förkylning skulle fortgå och när han skulle komma tillbaka till jobbet.
Så bjärt skilda världar, ändå fortfarande samma värld. Utbytt till en i ett rasande tempo, där det knappt hade hunnits med att vara en årstid och nytt år, innan en annan stod för dörren. Glädjen över att han hade fått förmånen, att bli farfar och samma unika upplevelse, med ännu ett barn att fundera, upptäcka och diskutera med. Barnbarn konstaterade han var verkligen livets efterrätt.
Han kunde tagga ner dagen efter en intensiv dag med barnbarn. Vara som en bohem, som sent omsider stiger in i duschen. Morgondusch funkade även på eftermiddagen. Han kunde också helt plötsligt köra iväg till golfbanan. T.o.m. kunde han ha tid att ta cykeln dit. Hinna fundera ut vad omgivningen gjorde och inte gjorde. Fortfarande summerade sina egna insatser och jämförde dem med omgivningens. Vad gör de egentligen, medan jag gör allt det här?
Han kom på att man kunde läsa morgontidningen ett par timmar, något som förut bara hade varit vikt till helgerna, eller ledigheterna. Det var något bekant med morgontidningsläsandet. Luktade inte det kaffe på precis samma sätt, som det brukade göra på jobbet? Timerfunktionen i det egna köket för kaffebryggaren satt där fortfarande, utan att användningsområdet blivit tydligare med åren för honom. Ändå var det fortfarande en besynnerlig skillnad med kaffe på jobbet och hemmavid. Glaskannan och muggen hemmavid var fortfarande mystisk fri från tecken på bränt respektive intorkat kaffe.
Han insåg att han fortfarande kunde joddla runt i trädgården och rensa lite ogräs, för att i nästa stund få syn på lite stenar, som han för 100:e gången motionerade om till en annan och tillika inte heller avslutat projektplats i trädgården, som han påbörjat för åtskilliga år sedan, medan han ännu jobbade.
Projekten inomhus och utomhus blev inte färre, eller mer slutförda för att han gått i tjänstepension, konstaterade omgivningen. Själv noterade han inget dylikt.
Han fick helt plötsligt tid, att plocka fram och breda ut det där blåa nätet över jordgubbarnan. Insåg fullt ut att han annars riskerade att åter bli blåst mitt framför näsan av kajorna och skatorna, som förr om åren ständigt hann före honom. Det blev viktigare och på ett annat sätt allt oviktigare.
På tal om skator. Han upptäckte att han egentligen bar på samma tankar, som hon som odlade i köksträdgården. Hon som varje sommar hade en egen fjärilsodling, där fjärilslarverna hann äta sig mätta och hon istället fick göra motsvarande inköp i affären. Som extra bonus kom det fram fjärilar i februari på de mest oväntade ställen inne i huset. De satt varje år förpuppade i sovrumstak, bakom tavlor och på de mest oväntade ställen. En nykläckt fjäril fladdrande omkring inne i huset mitt i vintern, gjorde minsann ingen sommar.
Han tänkte allt oftare hur det skulle bli med inkomsterna i framtiden. Den skall förväntas räcka till att finansiera alla utflykter och innovativa tankebanor. Vad skulle hända med alla de projekt, som han hade tänkt ta itu med när han väl gick i pension. Tiden räckte inte till. Vad skulle hända om ålderskrämporna tilltog i styrka. Insikten om att livet inte skulle fortgå i all evighet fanns där plötsligt.
Å vad skulle hända bara med denna sommar. Somrarna hade han noterat hade en tendens att bli allt kortare. Redan nu var det juli och långt ifrån sommar ännu och sommaren var verkligen så kort. Precis så där kort som Tomas Ledin sjöng om.
Han funderade över hur det egentligen skulle bli med det här ”kortvariga semestervikariatet”, som tycktes pågå dygnet runt och hela tiden, det som gick under benämning pension. Vad skulle han egentligen hinna med. Den där sysslolösheten, som det talades om skulle följa när man gick i pension, var fanns den?
Skulle han verkligen hinna sitta på en parkbänk och mata duvorna, sträcka ut en framtida gångkäpp och lyfta på damernas kjolar, när de passerade förbi…
Hans känslor var nog både ock. Glad över att få en sådan förmån, samtidigt någonstans medvetenheten om att nu försvann den dagliga rutinen med arbetskamrater. De spreds alla vidare ut i världen, hittade nya ställen inom koncernen, att arbeta vidare på. Medan han själv blev klart medveten om, hur snabbt man egentligen faller i glömska på en arbetsplats. Hur lite man egentligen betyder för någon verksamhets fortsättning. I bästa fall finns i slutändan någon kvar, som minns en efter något år. Det var bara de av ungefär samma årgång, som han själv, som uppmärksammade honom. De andra var fullt sysselsatta i ekorrkhjulet. Återkom bara om de behövde någon hjälp med referenser.
Visserligen började det hela inte så tokigt vid tjänstepensionens inträde. En rundresa i Spanien, som avslutades något tidigare än beräknat. Bara därför att han skulle hinna med en resa med sonen, som hade föräldraledighet och så barnbarnet, föremålet för föräldraledigheten förstås. Ett engångstillfälle i livet. Men väl hemma, det var då han insåg vad som var de stora förändringarna. Kanske var det tur att han genom omgivningen kunde göra en mjuklandning.
Det var långt ifrån något surfa runt på arbetsresor runt om i världen. Vardagssurfandet sträckte sig nu till barnbarnets mer stillsamma värld och hemmets helgd och nya världar att upptäcka utanför hemmet. Det var en ny tid, utan inställda flygplan och hastigt tillkomna arbetsmöten någonstans på jordklotet, med ständig tillgång till service och byte mellan de olika språken.
Hemmavid fanns en aldrig sinande sjö av saker som skulle göras. Hade de alltid funnits där, eller hade han bara inte sett det. Ingen längre som gjorde vågen åt kocken, som tidigare slank undan med, att lämna köket i ett tillstånd, som mer liknade ett regelrätt fältslag än en tillagad enstaka middag. Inte heller föll de tacksamma håvorna ut, när bilen var städad, eller annat hade fått sin behövliga tillsyn och omtanke av honom.
Visserligen var han nu fri att sticka iväg på något billigt resmål och göra precis det som han ville. Men den otacksamma världen hade helt plötsligt blivit fullt synlig. Vad var det för värld han hade trätt in i. Var hade den befunnit sig tidigare i hans liv?
Det blev en värld som befann sig ljusår ifrån representationsmiddagar runt om i världen. En värld som nu innehöll kladdiga rester av ostmackor och allsköns matrester under fotsulorna. (I bästa fall). Det var inte längre fråga om lite utskvimpat vin från något vinglas på en vit stärkt duk och en servitör, som genast kom och torkade upp, eller osynliggjorde fadäsen. Nej, här var det fråga om regelrätta insjöar av utspillt mjölkglas, eller juice med lite tillslag av en kladdig barnbarnsnäve.
Plask!
Rakt i den utspillda insjön, som sakta men säkert bredde ut sig och omslöt precis varenda pinal på köksbordet och avslutades med ett envist droppande ner på golvet. Inte en enda servitör så långt ögat nådde. Här krävdes att vara oavbrutet idérik, ta initiativ och vara intill döden flexibel och snabbfotad, mellan disktrasa och diskbänk. Bärande droppande, kladdiga slaskiga barnbarn till badrum, eller för blöjbyten, eller klädsanering. En tid som till stora delar påminde om det han tidigare hade upplevt med sina egna barn, bara inte fullt lika arbetskrävande. Vad var det som hade blivit skillnaden?
Det blev längre och längre mellan de nystrukna skräddarsydda skjortorna och tätare och tätare mellan de praktiska kläderna. Kavajerna blev också hängande kvar i garderoben och slipsanvändandet blev mer en enstaka händelse. Insikt kom sakta men säkert smygande, att det inte fanns någon semester inlagd och att helgdagar mer flöt ihop med de andra dagarna. Ingen som längre frågade hur länge till en förkylning skulle fortgå och när han skulle komma tillbaka till jobbet.
Så bjärt skilda världar, ändå fortfarande samma värld. Utbytt till en i ett rasande tempo, där det knappt hade hunnits med att vara en årstid och nytt år, innan en annan stod för dörren. Glädjen över att han hade fått förmånen, att bli farfar och samma unika upplevelse, med ännu ett barn att fundera, upptäcka och diskutera med. Barnbarn konstaterade han var verkligen livets efterrätt.
Han kunde tagga ner dagen efter en intensiv dag med barnbarn. Vara som en bohem, som sent omsider stiger in i duschen. Morgondusch funkade även på eftermiddagen. Han kunde också helt plötsligt köra iväg till golfbanan. T.o.m. kunde han ha tid att ta cykeln dit. Hinna fundera ut vad omgivningen gjorde och inte gjorde. Fortfarande summerade sina egna insatser och jämförde dem med omgivningens. Vad gör de egentligen, medan jag gör allt det här?
Han kom på att man kunde läsa morgontidningen ett par timmar, något som förut bara hade varit vikt till helgerna, eller ledigheterna. Det var något bekant med morgontidningsläsandet. Luktade inte det kaffe på precis samma sätt, som det brukade göra på jobbet? Timerfunktionen i det egna köket för kaffebryggaren satt där fortfarande, utan att användningsområdet blivit tydligare med åren för honom. Ändå var det fortfarande en besynnerlig skillnad med kaffe på jobbet och hemmavid. Glaskannan och muggen hemmavid var fortfarande mystisk fri från tecken på bränt respektive intorkat kaffe.
Han insåg att han fortfarande kunde joddla runt i trädgården och rensa lite ogräs, för att i nästa stund få syn på lite stenar, som han för 100:e gången motionerade om till en annan och tillika inte heller avslutat projektplats i trädgården, som han påbörjat för åtskilliga år sedan, medan han ännu jobbade.
Projekten inomhus och utomhus blev inte färre, eller mer slutförda för att han gått i tjänstepension, konstaterade omgivningen. Själv noterade han inget dylikt.
Han fick helt plötsligt tid, att plocka fram och breda ut det där blåa nätet över jordgubbarnan. Insåg fullt ut att han annars riskerade att åter bli blåst mitt framför näsan av kajorna och skatorna, som förr om åren ständigt hann före honom. Det blev viktigare och på ett annat sätt allt oviktigare.
På tal om skator. Han upptäckte att han egentligen bar på samma tankar, som hon som odlade i köksträdgården. Hon som varje sommar hade en egen fjärilsodling, där fjärilslarverna hann äta sig mätta och hon istället fick göra motsvarande inköp i affären. Som extra bonus kom det fram fjärilar i februari på de mest oväntade ställen inne i huset. De satt varje år förpuppade i sovrumstak, bakom tavlor och på de mest oväntade ställen. En nykläckt fjäril fladdrande omkring inne i huset mitt i vintern, gjorde minsann ingen sommar.
Han tänkte allt oftare hur det skulle bli med inkomsterna i framtiden. Den skall förväntas räcka till att finansiera alla utflykter och innovativa tankebanor. Vad skulle hända med alla de projekt, som han hade tänkt ta itu med när han väl gick i pension. Tiden räckte inte till. Vad skulle hända om ålderskrämporna tilltog i styrka. Insikten om att livet inte skulle fortgå i all evighet fanns där plötsligt.
Å vad skulle hända bara med denna sommar. Somrarna hade han noterat hade en tendens att bli allt kortare. Redan nu var det juli och långt ifrån sommar ännu och sommaren var verkligen så kort. Precis så där kort som Tomas Ledin sjöng om.
Han funderade över hur det egentligen skulle bli med det här ”kortvariga semestervikariatet”, som tycktes pågå dygnet runt och hela tiden, det som gick under benämning pension. Vad skulle han egentligen hinna med. Den där sysslolösheten, som det talades om skulle följa när man gick i pension, var fanns den?
Skulle han verkligen hinna sitta på en parkbänk och mata duvorna, sträcka ut en framtida gångkäpp och lyfta på damernas kjolar, när de passerade förbi…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar