Det onda tillhör inte sagan.

- den 1 juni 2012, kl 13:42

Aldrig blir det så uppenbart, som när man ställer sig upp mot den mänskliga karaktärens mörka sidor. Ständigt uppstår frågor om var man bör väcka förståelse och var det måste sättas gränser.

Idag är det mörka en sådan aktuell verklighet, att inte ens den mest blåögda kan blunda för det. Ändå är det just det valet som många gör.

OM det låter deprimerande?

Ja, det är rätt deprimerande, att betrakta människor.

Enbart ett stilla betraktande av ett foto av en älskad person, kan visa upp de allra mörkaste sidor av människans karaktär och vilja. Viljan att ständigt kasta sig in i grupptryckets girighet. Till vilket pris som helst. Även om man trampar rakt över döda. Allt kan förringas, skadas, såras och förpassas till ytterlighetens marker. Inget är längre heligt i jakten på att visa sig duktig. Höra till den stora massans förljugna präktighet.

Det är också därför jag blir så innerligt glad, när jag träffar reflekterande människor. Reflekterande människor, som inte går i det allmänna grupptryckets band. Utan har en egen tanke, om vad moral är i praktiken. Ger sig tid att tänka efter. Har modet att möta verkligheten som den är.

Man kan undra vad det är, som driver människor att till varje pris skriva om verkligheten. Blunda in till det yttersta. Bara inte verkligheten blir uppenbar.
Står man inte ut med sig själv och sina tillkortakommanden? Mänsklighetens tillkortakommanden, fel och brister?

Man kan vara en alldeles utmärkt människa, även om man inte skaffat sig det här skyddande höljet av människor, som beter sig likt rovdjur och som jagar i grupp.

Vad skall hända med alla dessa människor, som till varje pris blundar för verkligheten och därför inte heller förstår, att all verklig förändring börjar i det egna jaget.