torsdag 15 mars 2012

Det här var lite av vad jag rensade hjärna med i januari.


Jaha, tänker du säkert nu. Men nu är det mars. So what?

Min senfärdighet beror enbart på, att det har känts väldigt långt till 
tangentbord för att producera några nya tankar och så det där lilla extra, 
som är alldeles nödvändigt: tid och energi.

Ibland är ”ljudet från omvärldens brus” väldigt högt påskruvat och harmonierar
inte riktigt med det som är jag. Jag vill inte gå så långt, som att klassa det 
som någon form av light- utmattningssyndrom. Utan jag orkar bara inte 
motsvara det, som kanske omvärlden är van att kunna förvänta sig av mig.

Jag börjar med den ”tunga materian”, som jag plöjt mig igenom i CD-boksväg:

”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Det kanske inte säger dig speciellt mycket, 
om man inte känner till att hon är dotter till Anna Wahlgren, denna ”expert” på
barn, som i tid och otid varit i TV-rutan och i alla omöjliga och möjliga former 
av debatter. Vars expertis och utstrålning alltid av någon anledning har gett mig
väldigt dåliga vibbar och frossbrytningar. Kanske har jag även där varit intuitiv.

Boken, självbiografin är en skakande historia, sett ur ett mycket skadat barn 
och numera ung skadad kvinna. Jag betvivlar inte för ett enda ögonblick att 
självbiografin upptar den verklighet, som rått hemma hos ”praktmorsan” Anna
Wahlgren. Det är trots allt så jag själv mellan raderna har uppfattat hennes
verkliga jag och frågeställningar jag själv haft.

Trots det dystra temat, läs den, eller gör som jag lyssna på den.

Så hoppar jag raskt över till ett annat tema:

”Tusen olevda liv finns inom mig”, av Tomas Sjödin. Jag är visserligen inte
som huvudpersonen i romanen, pastor, men jag kände en sådan själslig 
samhörighet med pastorn, när jag läste om handlingen, att jag genast 
bestämde mig för att beställa CD-boken. Vi bär verkligen på tusen olevda liv 
inom oss.

Pastorn, i romanen, bara drar rakt av och helt oväntat för hela omgivningen…

Inom mig själv finns nämligen en rymmare. Ända sedan barnsben har den där
rymmaren funnits inom mig. Jag är född med den där rymmaren inom mig. Med
facit i hand har jag förstått, att det inte handlar om, att inte vilja konfronteras
med verkligheten. Det handlar om mod och överlevnad. Men också om en stark
vilja att vilja försonas med sitt eget liv, det egna jaget. Vara ett med det egna
jaget.

Så till den CD-bok jag hade med mig på sjukhuset:

”Skojarna i Örtagården” av Arto Paasilinna. Uppläsare var Frej Lindqvist i
bästa klingande finlandssvenska, som ger boken och innehållet ytterligare en
dimension av upplevelse.

Jag bara älskar Arto Paasilinnas påhittighet och romaner. Det är sådant liv och
lust och swusch och finskt sisu över hans skrivande. 

Jag brukade berätta det sist avlyssnade vid matbordet på sjukhuset. De tyckte
också att det var en burlesk historia, som de aktivt tog del av och gladdes åt.

Men den här gången vete gudarna om Arto Paasilinna är förlåten. Därför att han
har fullkomligt snott stora delar av mitt bloggmanus ”Sprickor i fasaden”, som 
jag nu efter flytten till denna blogghåla, beslutat mig för att slutföra. Jag valde
att göra halt i det manuset, sedan verkligheten hade visat sig, att den hade 
fått lite för många likheter med mitt redan skrivna/skissade manus. Jag fick 
fundera en rejäl stund över, om jag skulle förmå mig att släppa iväg ut i etern
vad jag skrivit. Anledningen till mitt ”avdelning halt” var bara, att man aldrig
vet vilka man kan inspirera och som en vacker dag kanske har fått nog och den
där sista droppen har fått bägaren att rinna över…


Bilden är lånad efter medgivande av
den fingerfärdiga kortmakerskan: 
http://bigganed.blogspot.com/

3 kommentarer:

  1. Apropå "tusen olevda liv ..."
    Finns ju de, som tragiskt nog inte ens lever det enda liv dom har...

    Ha en fortsatt bra dag!
    /Gottegrisen

    SvaraRadera
  2. Hej på dig Gun. En till Finsk författare som verkligen har humor är ju Veikko Huovinen. Han har bland annat sagt att den bästa humorn är, när två dårar skrattar åt varandra. Jag hoppas på en fin och varm vår. Och krafter och ork till Dig.

    Mad Max

    SvaraRadera
  3. Håller med dig Gottegrisen till 100%.

    Mad Max, jag är tyvärr dåligt insatt i vad Veikko Huovinen skrivit. Men jag kan hålla med om att den bästa humorn är när två dårar skrattar åt varandra. DET är däremot väldigt sällsynt att stöta på. Oftast träffar man bara på dårar utan ett leende och med navelluddet lite väl djupt. - Tack för omtanke, den kan behövas en sådan dag som den här.

    SvaraRadera