Google+ Followers

tisdag 21 juni 2011

Vara ute i det sociala livet har sina "ljusa stunder" av totalt mörker.

- den 21 juni 2011, kl 07:43


I den här stan´ har man infört nolltolerans mot gatumusikanter. Synd tycker jag eftersom det ger ett extra tillskott av mänsklig samvaro och verkligen varit ett ljuvligt avbrott under alla dessa år i gatuvimlet. Men är då all mänsklig musikaliska trakterare av god kaliber?

Svaret på frågan är egentligen mer notorisk än retorisk.

I kulverten mellan Centralen och Nordstan brukade det sitta en dam från något öststatsland. Hon hade säkert hade blivit ditförd av något av de här gängen, som härjar med dylik "tiggeri". De här gängen är en bedrövlig historia i sig, eftersom de verkar sakna vare uns av mänskliga skrupler. De brukar plantera ut en massa människor, som för det mesta ligger nedhasade på backen med mummelramsor och plastmuggen framsträckt. Nu förstår jag att jag med automatik kommer att dra på mig en svada otidigheter om hjärtlöshet etc. Men jag är rätt ståndaktig på den punkten.

Tillräckligt många har mina utlandsresor varit för att jag skall ha hunnit studera fenomenet lite närmare och ingående. För mig finns ingen som helst anledning att bistå pengar till någon som i nästa sekund har råd att tända den ena ciggen efter den andra, eller slinka in och köpa sig en flaska joddlarvatten, eller att tiggeriet är uppenbart på någon annans bekostnad.

En av dessa mest erbarmliga syner till tiggerska, som vi hade stött på under en veckas tid, hann jag studera när "dagsverket" var slut och jag satt och väntade på "hushänget", som var inne i en affär för något ärende. Jag kunde iaktta henne hur hon runt knuten fixade till sig och sedan råkade kliva på samma Metro som oss. Det var få likheter från dagsvärvet till denna världsdam som stod på Metron och kallpratade med en annan kvinna.

Är jag då helt hjärtlös. Nej, verkligen inte. Jag är en stadig Faktum-köpare och jag gör mina insatser. Ibland på mitt eget sätt, som kan få den tiggande att se lite perplex ut:

Det hade suttit en karl med samma text på pappmuggen flera dagar i veckan. På muggen stod det "Till frukost - Snälla jag ber dig!". Efter att ha passerat honom ett par mornar, slogs jag av en snilleblixt, som tycktes hjälpa personens tankar om "pappmuggstiggeriet". Jag stolpade helt sonika fram till honom med en flaska juice, en rekorderlig dubbelmacka och ett äpple i den lilla plastkassen, som jag överräckte till honom.

Men för att återgå till damen i kulverten mellan Centralen och Nordstan. Hon var bestyckad med en följt. Det låter väl till en början väldigt tjusigt med flöjt. Men saken är den att den flöjten tycktes enbart ha två toner, som lät ungefär som en brandsiren av det mer erbarmliga hållet: Tut-tut-Tut-tut... hur vänligt inställd och bra frukost man än hade intagit innan man skulle passera infernot. Jag tror jag mestadels satte personbästa i snigelgång de dagarna.

Just i den här kulverten/genomgången är det verkligen ett tillhåll av guds nåde mellan varven. Förutom onykterhetsträff och "högtflygande pga. diverse intag" finns en hel uppsjö av "fria framföranden", kanske man kan klassa det som vänligt framställt. Visst har det inträffat att det stått någon där med lite mer tonträffsäkerhet, men överlag så har det varit klent med utbudet på den fronten.

De som fått till det här gatumusikantförbudet är kontors- och butiksanställda. De här med "mindre musikalisk begåvning" och veckorna kring studentfesterna kan jag ha viss förståelse för att man hatar musik. Problemet med studentfesterna är att de dragit ut på tiden något rent våldsamt och musikterrorn har blivit rätt bastant, eftersom ingen verksamhet går att bedrivas på kontoren som är avhängiga av telefonkontakter. Det vill till att man hör vad människan på andra ändan säger.

Sedan gatumusikantförbudet har det blivit rätt tyst och det har känts trist. Men det finns vissa dagar i mitt liv, när jag har all anledning att ångra mina förflugna tankar om urtrista politiker.

Spårvagnen hann precis sätta sig i rörelse, när ett öronbedövande ljud uppenbarade sig lite längre bak i vagnen:

"Vackert! En dragspelare som spelar på precis varenda knapp som finns på dragspelet - SAMTIDIGT!"

Jag satt och lekte med tanken, att jag kanske skulle börja spela fiol ändå. Det har jag egentligen alltid drömt om att kunna göra.

En gång för 26 år sedan släpade jag t.o.m. hem en i lönndom. Fiol kan väl inte vara så mer annorlunda än att lära sig spela gitarr, tänkte jag. Något som fått mig att förstå att någon efterföljare till Einstein torde jag inte vara. Ett tillbehör till fiolen är nämligen den här håriga saken vars strån tycks ha en förmåga att dö hårdöden vid varje försök att gnissla på fiolsträngarna. Det hänger en sky av hästhårstrån och vippar som en flagga i vinddraget från stråken hur mycket än jag har hartsat stråken innan. Gnisslet är helt enkelt öronbedövande. Ungefär som en fogsvans som är slö och ständigt fastnar i stocken. Gneta gneta gneta... 1 dm från öronen!

Nej på det hela taget visade det sig inte vara helt enkelt, att lära sig spela fiol på egen hand. Den har mest legat kvar där i fiollådan. Inte bara pga. trakteringsproblemen, utan en hel del också därför att det har saknats plats för att kunna träna på. Redan vid smyginköpet fick jag mig en rejäl tankeställare av min äldste son, som var på väg ut genom ytterdörren dagen efter smyginköpet. Han pratade med mig om något och helt plötsligt lade han till innan han tryckte ner dörrhandtaget:

- Jo du mor, det var en annan sak som vi inte har diskuterat. Den där saken som ligger i den där lådan, som du gömt undan. Den borde ha varit föremål för våra gemensamma diskussioner och beslut.

Man bör ta hänsyn till sina nära och kära inte fördriva dem hemifrån, genom att installera en gnisselsak under hakan. Det är väl så man får tolka hans andemening (tror jag).

Med dessa minnen inne i mitt huvud återvände jag till verkligheten i spårvagnen:

"Varför inte träna på fiol i en spårvagn! Varför har jag inte tänkt på det tidigare?"

Oljudet av dragspelet närmade sig oroväckande, för att sekunden senare helt tystna. Helt plötsligt kände jag en rejäl puff i ena axeln. AAAJ... F@N... en bredtackling precis i min dj...t onda axelfrakturaxel! En svart keps slängdes fram under min näsa. Han ville ha betalt för oljudet efter ljudmisshandeln!

Så fasen heller och efter bredtacklingen i min problemaxel kunde han för mitt vidkommande bege sig till ett betydligt varmare ställe: T.ex. dit pepparn växer och temperaturen är ca 5 000 grader högre än i Göteborg.

Jag som dessförinnan hade suttit och dessutom övervägt, att erbjuda honom 50 spänn, som en första grundplåt till lite dragspelslektioner. Där någon vänlig själ kunde tala om för honom, att spela dragspel inte gick ut på att trycka på alla knappar samtidigt.

Det var en ilsken blick som jag möttes av från dragspelsmarodören. Men jag stålsatte mig. Så fasen heller.

När han väl stigit av ljusnade mitt sinne:

Tänk jag kunde rent av dryga ut mina inkomster, träna fiol och gå omkring med en sandwichskylt där det stod:

"Om jag får en pengasedel slutar jag genast spela!"

Ett par dagar om året och steget före ordningsmakten, skulle betyda att jag kunde glassa på Rivieran under det kalla och ogästvänliga vinterhalvåret.
 

1 kommentar:

  1. Det finns 2 kommentarer.

    Handklaveret
    Även jag har ju mina filosofiska drömmar om det omöjliga. Men här finns ett gyllene tillfälle för alla som inte vill att jag skall stå på "döda torget" och gnissla fiol i sommar. De kan ju sätta in lite papperspengar på mitt bankkonto i förebyggande syfte. Får jag inte in några slantar så måste jag väl tolka det som att folk gärna vill lyssna på mitt fiolgnissel. Det är väl det som måste bli kontentan av det hela... typ :-D

    Håller med dig, stackars björnunge jag kan inte förstå att man får göra så.
    Anmäl >Gun (2011-06-22 17:09:11)

    jasså du hade tänkt slå dig på fiol Gun. Du får väl åka upp till Gällivare kommun och träna på.där är det tunnsått med gatumusikanter.

    Stackars björnunge med lindad nos.
    Anmäl >Handklaveret (2011-06-22 13:06:27)

    SvaraRadera