- den 14 juni 2011, kl 10:33
- Aldrig i livet, sa jag. Ett sken av anständighet vill jag åtminstone behålla.
- Du behöver väl inte berätta allting ordagrant, sa han.
- Vad menar du, svarade jag. Vad är det du insinuerar?
- Glöm bort det, sa han. Det var dumt sagt av mig.
Tystnaden lägrade sig en stund. Sedan tog jag till orda:
- Denna urbota korkade idé kan knappast anses som lysande. Visserligen är vi alla olika, men jag är rätt säker på att ingen har fyllt en omloppsbana liknande min egen. Är man dessutom född ovanför odlingsgränsen vid Malmbergets fot blir det inte helt enkelt. Borde det egentligen bo människor i denna snö och kyla att kämpa med? Egentligen borde jag vara tillintetgjord och slagen under marknivå, men envist står jag mestadels i någon form av upprätt ställning och vägrar att ge upp, eller att inte ha min egen plats i tillvaron. Titta på mig nu!
Det blev åter tyst en stund och jag övervägde att rätta mig. Det går trots allt himla dåligt att "titta på mig" genom en telefonlur. Men så överraskade han mig åter genom att säga:
- Ja, vad lite man vet och det är ju tur, det.
Skriva memoarer i bokform? Ett tillfälle att ventilera, roa, oroa det förflutna? Men knappast att rekommendera. Gudarna vet om ens jag skulle röna något intresse hos det lokala TT:s ohämmade och aldrig till synes sinade lustar. Jag tror dessutom att man som människa överhuvudtaget blir rätt friskt feltolkad, även om man framlever sitt liv som grå väggfärg. Därför att betraktelsen och omdömet kommer alltid från betraktarens synvinkel, inte från det som verkligen var eller är.
Dock är det sagolikt hur mycket det egentligen går att valsa med folk, när man vill ha reda på om de är att lita på. Fortfarande så här många år efteråt kan jag känna mig rent ut sagt förslagen, med en stark känning åt att ha två horn som täcks av det tjocka håret. Men jag nådde alltid dit jag ville:
Jag ville veta vem jag kunde lita på och vem som jag inte kunde lita på. Jodå, jag har närt flera ormar vid min barm, trots att jag väl egentligen alltid ägnat mig att storstäda mellan varven i mitt liv.
Men vem har väl inte lagrade underlåtenhetsskulder och begångna oförrätter, som t.ex. påtvingade kompakta vadmalsbyxor och luddar, som skulle på om det var kallt ute. Plus stickiga, kliiga, bruna, grova strumpor, vid samma väderlek. På med linne, sedan livstycke och förhatliga strumpor.
Bättre var det med de vita, mjuka strumporna, då kändes det inte tungt att pilla dit knappen under strumpans undersida och trä över gummisnodden med hålet i. Strumpebanden som hängde fast i livstycket. Tänk vilken förändring som skedde när kalasbyxorna var ett faktum. Vilken ny tidsera som såg dagens ljus! Det var verkligen befriande att ta ett steg framåt i utvecklingen och lämna dessa grova otympliga klädesplagg bakom sig i dåtiden. Där de inte var förhandlingsbara om jag ville gå ut och leka och det ville jag verkligen. Dagens barn som inte vill vara ute och leka bekymrar mig helt enkelt.
När jag tänker tillbaka på min barndom är det som om livet bestod av ett pärlband lek, funderingar, sagor, egna konstruktioner och samtal med människor som hade tid för det. - En och annan sönderskruvad väckarklocka förstås. - Teknik och konstruktioner har alltid varit min fascination, jag lekte hellre med det än med dockor, som jag inte fann något större glädjeämne i. T.o.m. själva klippandet av pappersdockor var liksom höjdpunkten. Medan lekandet med pappersdockor var en tämligen trist historia.
Det är otroligt vad barn kan konstruera nya upptåg. Jag minns när jag var ca 5-6 år och min dryga ett år yngre kusin skulle invigas i tyngdlagen och illusionens värld. Min kusin hon var verkligen ingen teknisk begåvning. Faktiskt så korkad att hon inte förstod, att man skulle släppa stenen bakom ryggen och bara låtsas kasta iväg den på personen framför sig. Trots att det instruerats för henne om och om igen hur det hela skulle vara ett överraskningsmoment. Det blev det verkligen. Men kanske inte riktigt så som det var tänkt. Den där sista undanmanövern med att öppna handen och låta stenen falla ner bakom ryggen istället för att verkligen kasta den, det missade hon helt och hållet och det var jag som råkade stå mitt framför henne. PANG!
Vi hade en besynnerlig tågordning i vår familj. Pappa skulle hållas utanför precis allt som han kunde uppleva som obehagligt, eller upprörande. På inga villkorsvis fick man någonsin riskera att yppa något. Var män i allmänhet så emliga, att de inte orkade ta del av vardagshändelser?
Jag vet följaktligen inte hur många gånger jag varit halvt ihjälslagen och fått hålla tyst om det för "husfridens skull". Det är en lång skolning i "konsten att bita ihop", som jag genomgått. Alltså fick jag sitta där vid matbordet, med nedkämpad gråt och hål i pannan, som gång på gång lämnade ifrån sig oönskade rännilar av blod i mitt ansikte. Det är konsekvensen av att ha en kusin, som kastat en sten rakt i planeten!
Väl vid matbordet visste jag, att om jag höll mig stilla skulle den hastigt friserade pannluggen dölja det som med ett nödrop hade åstadkommits innan min pappa steg innanför ytterdörren och alla skulle sitta vid matbordet och se ut som om ingenting hade passerat denna eftermiddag. Pannluggen dolde en jättebula och ett alltför sparsamt ihoptejpat sår i pannan. Ett sår som egentligen skulle behövt två "kråksparkar" suturtråd istället för minimalt med Salvekvick för att inte synas genom den tjocka hastigt tillfriserade, tillika döljande luggen.
Min pappa var en opolerad dagstidningsläsare vid matbordet. Men jag minns att han ställde en notorisk fråga rakt ut i luften, som om det var där jag befann mig:
- Varför ser hon som om hon sålt smöret och tappat pengarna?
Mest av allt ville jag få berätta hur ont det gjorde och hur ledsen jag ännu var, därför att det verkligen gjorde ont och jag mådde illa. Det kostar på att i så unga år istället för att kunna berätta och bejaka sina smärtor och upplevelser, istället får prestera det fabricerade "rätta svaret", som löd:
- Äsch, det är inget särskilt.
Men jag antar att det inte var dessa memoarminnen han ville, att jag skulle dra mig till minnes och flyta ut i. Det var nog hämnarens tillika resenärens i omloppbanans. Broderande vid tangentbordet med en gillrad giftbägare i beredskap och medan det satanistiska småleendet kröktes över läpparna. Över stock och sten ur mitt liv och en och annan fönsterruta belägen på Malmbergsvägen, som jag tagit mig in genom med ett vigt skutt, trots att det halvöppna fönstret var beläget i hakhöjd. Ilska kan framkalla oanade jättehopp.
Jag anar mig till att mitt rekord i höjdhopp från Arkösunds kollo fortfarande inte helt hade dalat på den tiden, när fönsterskuttet ägde rum. Nu skulle en dylik händelse inte ens få mig att vilja lyfta på ögonbrynet. Jag skulle nog bara gått därifrån om jag ens hade befunnit mig där, vilket jag betvivlar starkt. Jag har mött alltför mycket tokigheter och enfald i mina dar.
En otacksam nation skulle också troligen vända mina memoarer ryggen och inte inse det storslagna. Sedan må jag ha kunnat kalla mina torftiga minnen med regionala övertoner och en episk räckvidd, som osökt låter sig formuleras som
"Stilla ligger rostbäcken som en kladdig sörja - den värsta textildödaren genom tiderna".
Det räckte med en enda liten ynka skvätt från rostbäcken för att strumpor, sockor, knästrumpor, eller klänning skulle betraktas som ohjälpligt heldöda. Inget rengöringsmedel bet på den sörjan. Men mitt epos skulle lika gärna ha kunnat heta "Glatt porlar slaskbäcken".
Det var den som hade förbindelse med fiskodlingen i Malmberget. När "Gropen" var ett faktum var det mycket som var ett faktum. Topografin förändrades radikal och numera kör man även bokstavligen över Malmberget, när man kör längs den nya upphöjda trafikleden ner till Gällivare.
"Rostbäcken" och "slaskbäcken" nere i Bäcken, det var dessa två hinder man var tvungen att forcera på väg ner till ängen. Men det första stora hindret på väg ner till ängen där den gamla ladan stod, det var två tegelstenar som var placerade mitt i stigen, alldeles i början av det hissnande skogsäventyret. Det var något magiskt med de där tegelstenarna, som var nedmejade i backen. Det gick inte att passera dem utan att bli ytterst kissnödig. Hur man än försökte gick det bara inte. Det fick till följd att hela gänget drog ner byxorna, satte sig på huk och kissade. Fanns det pojkar med för dagen, tvangs de att kila in mellan träden för att uträtta sina behov. De fick inte komma fram förrän man ropade att kusten var klar, eller fortsätta stigen ner mot bäckarna. Vilket som.
Ja, allt det här i mitt liv skulle nog hamna på en skala någonstans mellan Pippi Långstrumps värsta hyss och Moder Teresas minst saliga sidor. HA!
Mellbystrand 2011
Frsk. Ek
PS. Jag satte ut Mellbystrand därför att jag har sett att riktigt drivna författare gör det, när de bor på något inspirerande ställe med vacker utsikt, som manar till stora insikter. Sedan sitter de där och smattrar fram sina ytterst pinsamma memoarer på tangentbordet. Titeln är inte heller helt oviktig har jag förstått. DS.
- Du behöver väl inte berätta allting ordagrant, sa han.
- Vad menar du, svarade jag. Vad är det du insinuerar?
- Glöm bort det, sa han. Det var dumt sagt av mig.
Tystnaden lägrade sig en stund. Sedan tog jag till orda:
- Denna urbota korkade idé kan knappast anses som lysande. Visserligen är vi alla olika, men jag är rätt säker på att ingen har fyllt en omloppsbana liknande min egen. Är man dessutom född ovanför odlingsgränsen vid Malmbergets fot blir det inte helt enkelt. Borde det egentligen bo människor i denna snö och kyla att kämpa med? Egentligen borde jag vara tillintetgjord och slagen under marknivå, men envist står jag mestadels i någon form av upprätt ställning och vägrar att ge upp, eller att inte ha min egen plats i tillvaron. Titta på mig nu!
Det blev åter tyst en stund och jag övervägde att rätta mig. Det går trots allt himla dåligt att "titta på mig" genom en telefonlur. Men så överraskade han mig åter genom att säga:
- Ja, vad lite man vet och det är ju tur, det.
Skriva memoarer i bokform? Ett tillfälle att ventilera, roa, oroa det förflutna? Men knappast att rekommendera. Gudarna vet om ens jag skulle röna något intresse hos det lokala TT:s ohämmade och aldrig till synes sinade lustar. Jag tror dessutom att man som människa överhuvudtaget blir rätt friskt feltolkad, även om man framlever sitt liv som grå väggfärg. Därför att betraktelsen och omdömet kommer alltid från betraktarens synvinkel, inte från det som verkligen var eller är.
Dock är det sagolikt hur mycket det egentligen går att valsa med folk, när man vill ha reda på om de är att lita på. Fortfarande så här många år efteråt kan jag känna mig rent ut sagt förslagen, med en stark känning åt att ha två horn som täcks av det tjocka håret. Men jag nådde alltid dit jag ville:
Jag ville veta vem jag kunde lita på och vem som jag inte kunde lita på. Jodå, jag har närt flera ormar vid min barm, trots att jag väl egentligen alltid ägnat mig att storstäda mellan varven i mitt liv.
Men vem har väl inte lagrade underlåtenhetsskulder och begångna oförrätter, som t.ex. påtvingade kompakta vadmalsbyxor och luddar, som skulle på om det var kallt ute. Plus stickiga, kliiga, bruna, grova strumpor, vid samma väderlek. På med linne, sedan livstycke och förhatliga strumpor.
Bättre var det med de vita, mjuka strumporna, då kändes det inte tungt att pilla dit knappen under strumpans undersida och trä över gummisnodden med hålet i. Strumpebanden som hängde fast i livstycket. Tänk vilken förändring som skedde när kalasbyxorna var ett faktum. Vilken ny tidsera som såg dagens ljus! Det var verkligen befriande att ta ett steg framåt i utvecklingen och lämna dessa grova otympliga klädesplagg bakom sig i dåtiden. Där de inte var förhandlingsbara om jag ville gå ut och leka och det ville jag verkligen. Dagens barn som inte vill vara ute och leka bekymrar mig helt enkelt.
När jag tänker tillbaka på min barndom är det som om livet bestod av ett pärlband lek, funderingar, sagor, egna konstruktioner och samtal med människor som hade tid för det. - En och annan sönderskruvad väckarklocka förstås. - Teknik och konstruktioner har alltid varit min fascination, jag lekte hellre med det än med dockor, som jag inte fann något större glädjeämne i. T.o.m. själva klippandet av pappersdockor var liksom höjdpunkten. Medan lekandet med pappersdockor var en tämligen trist historia.
Det är otroligt vad barn kan konstruera nya upptåg. Jag minns när jag var ca 5-6 år och min dryga ett år yngre kusin skulle invigas i tyngdlagen och illusionens värld. Min kusin hon var verkligen ingen teknisk begåvning. Faktiskt så korkad att hon inte förstod, att man skulle släppa stenen bakom ryggen och bara låtsas kasta iväg den på personen framför sig. Trots att det instruerats för henne om och om igen hur det hela skulle vara ett överraskningsmoment. Det blev det verkligen. Men kanske inte riktigt så som det var tänkt. Den där sista undanmanövern med att öppna handen och låta stenen falla ner bakom ryggen istället för att verkligen kasta den, det missade hon helt och hållet och det var jag som råkade stå mitt framför henne. PANG!
Vi hade en besynnerlig tågordning i vår familj. Pappa skulle hållas utanför precis allt som han kunde uppleva som obehagligt, eller upprörande. På inga villkorsvis fick man någonsin riskera att yppa något. Var män i allmänhet så emliga, att de inte orkade ta del av vardagshändelser?
Jag vet följaktligen inte hur många gånger jag varit halvt ihjälslagen och fått hålla tyst om det för "husfridens skull". Det är en lång skolning i "konsten att bita ihop", som jag genomgått. Alltså fick jag sitta där vid matbordet, med nedkämpad gråt och hål i pannan, som gång på gång lämnade ifrån sig oönskade rännilar av blod i mitt ansikte. Det är konsekvensen av att ha en kusin, som kastat en sten rakt i planeten!
Väl vid matbordet visste jag, att om jag höll mig stilla skulle den hastigt friserade pannluggen dölja det som med ett nödrop hade åstadkommits innan min pappa steg innanför ytterdörren och alla skulle sitta vid matbordet och se ut som om ingenting hade passerat denna eftermiddag. Pannluggen dolde en jättebula och ett alltför sparsamt ihoptejpat sår i pannan. Ett sår som egentligen skulle behövt två "kråksparkar" suturtråd istället för minimalt med Salvekvick för att inte synas genom den tjocka hastigt tillfriserade, tillika döljande luggen.
Min pappa var en opolerad dagstidningsläsare vid matbordet. Men jag minns att han ställde en notorisk fråga rakt ut i luften, som om det var där jag befann mig:
- Varför ser hon som om hon sålt smöret och tappat pengarna?
Mest av allt ville jag få berätta hur ont det gjorde och hur ledsen jag ännu var, därför att det verkligen gjorde ont och jag mådde illa. Det kostar på att i så unga år istället för att kunna berätta och bejaka sina smärtor och upplevelser, istället får prestera det fabricerade "rätta svaret", som löd:
- Äsch, det är inget särskilt.
Men jag antar att det inte var dessa memoarminnen han ville, att jag skulle dra mig till minnes och flyta ut i. Det var nog hämnarens tillika resenärens i omloppbanans. Broderande vid tangentbordet med en gillrad giftbägare i beredskap och medan det satanistiska småleendet kröktes över läpparna. Över stock och sten ur mitt liv och en och annan fönsterruta belägen på Malmbergsvägen, som jag tagit mig in genom med ett vigt skutt, trots att det halvöppna fönstret var beläget i hakhöjd. Ilska kan framkalla oanade jättehopp.
Jag anar mig till att mitt rekord i höjdhopp från Arkösunds kollo fortfarande inte helt hade dalat på den tiden, när fönsterskuttet ägde rum. Nu skulle en dylik händelse inte ens få mig att vilja lyfta på ögonbrynet. Jag skulle nog bara gått därifrån om jag ens hade befunnit mig där, vilket jag betvivlar starkt. Jag har mött alltför mycket tokigheter och enfald i mina dar.
En otacksam nation skulle också troligen vända mina memoarer ryggen och inte inse det storslagna. Sedan må jag ha kunnat kalla mina torftiga minnen med regionala övertoner och en episk räckvidd, som osökt låter sig formuleras som
"Stilla ligger rostbäcken som en kladdig sörja - den värsta textildödaren genom tiderna".
Det räckte med en enda liten ynka skvätt från rostbäcken för att strumpor, sockor, knästrumpor, eller klänning skulle betraktas som ohjälpligt heldöda. Inget rengöringsmedel bet på den sörjan. Men mitt epos skulle lika gärna ha kunnat heta "Glatt porlar slaskbäcken".
Det var den som hade förbindelse med fiskodlingen i Malmberget. När "Gropen" var ett faktum var det mycket som var ett faktum. Topografin förändrades radikal och numera kör man även bokstavligen över Malmberget, när man kör längs den nya upphöjda trafikleden ner till Gällivare.
"Rostbäcken" och "slaskbäcken" nere i Bäcken, det var dessa två hinder man var tvungen att forcera på väg ner till ängen. Men det första stora hindret på väg ner till ängen där den gamla ladan stod, det var två tegelstenar som var placerade mitt i stigen, alldeles i början av det hissnande skogsäventyret. Det var något magiskt med de där tegelstenarna, som var nedmejade i backen. Det gick inte att passera dem utan att bli ytterst kissnödig. Hur man än försökte gick det bara inte. Det fick till följd att hela gänget drog ner byxorna, satte sig på huk och kissade. Fanns det pojkar med för dagen, tvangs de att kila in mellan träden för att uträtta sina behov. De fick inte komma fram förrän man ropade att kusten var klar, eller fortsätta stigen ner mot bäckarna. Vilket som.
Ja, allt det här i mitt liv skulle nog hamna på en skala någonstans mellan Pippi Långstrumps värsta hyss och Moder Teresas minst saliga sidor. HA!
Mellbystrand 2011
Frsk. Ek
PS. Jag satte ut Mellbystrand därför att jag har sett att riktigt drivna författare gör det, när de bor på något inspirerande ställe med vacker utsikt, som manar till stora insikter. Sedan sitter de där och smattrar fram sina ytterst pinsamma memoarer på tangentbordet. Titeln är inte heller helt oviktig har jag förstått. DS.
Debatten startad av må alla korvmän vila i frid
SvaraRaderaStartad: 2011-06-14 13:22:04
Det finns 4 kommentarer.
Tompa
skön beskrivning av en del av dagens män. hehe...
Jodå, jag skriver på, har flera på G, som ännu inte är avslutade. VAD jag däremot kommer att göra med det hela, vete gudarna. Var sak har väl sin tid, antar jag.
Just nu är det mesta vikt till hälsan och livets grädde på moset.
Bestselleridén tycker jag att jag fått en rimlig distans till (läs: fått en tankeställare), efter att ha läst lite lokala förmågors böcker som utkommit det sista året. Något dylikt vill jag absolut inte fabricera!
Sedan får vi väl se vad Leif G W Persson kommer fram till den 6 juli i TV-rutan om Appojaure.
Anmäl >Gun (2011-06-16 13:14:55)
Gun.
Även om du har talets gåva och behärskar skrivandets ädla konst, så är du inte tillräckligt känd för att dina memoarer ska sälja. Men med ditt sätt att beskriva saker och föra handlingar framåt ... varför inte skriva en bestseller?!
Efter att ha prövat sina vingar och sålt några noveller, så har min fru börjat på en sådan ... ;)
Aporpå våra fäder, så kan jag tycka att många av dagens fäder, är minst lika märkliga (om inte märkligare) än de vi "hade att göra med" under vår uppväxt. Då var det åtminstone stake i männen. ;)
Idag gör sig många karlar bättre i klänning än vad t.o.m. kvinnor gör ... =)
Önskar alla en bra dag!
Anmäl >Tompa (2011-06-16 08:02:52)
må alla korvmän vila i frid
SvaraRaderaDet är väl självklart att det var en helt annan tidsanda av fäder och familjeliv. Men det var inte bara i vår familj där pappa skulle hållas utanför, det gällde i de flesta familjer som fanns omkring. När jag tänker tillbaka på den tiden, undrar jag om det fanns en enda riktigt "normal" familj.
Kan tänka mig att "rostbäcken" var ett utslag av koncentrerad mineralförekomst i backen, någon annan förklaring finns det inte. Vet inte vad som kan ge en sådan färg. Lab LKAB borde veta det.
Ja, jag hörde på omvägar att korvmannens liv tagit slut. Det var ju en trist historia. Och visst var det så att han brukade uppskatta mina beskrivningar hämtade ur mitt eget liv. Han sitter nog i sin korvhimmel och betraktar oss och "osar" lite extra när jag skriver om LKAB.
Anmäl >Gun (2011-06-15 17:00:12)
det var en annan tidsanda när vi växte upp.det är väl den enkla sanningen om märkliga fäder.Men precis lika många nutidsfäder genomlever sina barns småbarnstid gömd bakom en tidning eller framför tv:n.Kvinnorna skall förverkliga sig själva i yrkeskarriärer.
rostbäcken har jag länge funderat över vad det var för något.kan det ha varit fråga om utfällning av någon mineral från underjorden.Den var trögflytande och babybajsfärgat, en bra beskrivning är Guns rostliknelse. Någon som vet?
Undra om inte korvmannen hade gillat din beskrivning av din uppväxt.det var enda gången har inte levda ut sina bärsärkartendenser i din blogg
Anmäl >må alla korvmän vila i frid (2011-06-14 13:22:04)