Rånarligor och personer utan alla former av moral.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 17 juni 2011, kl 11:12

Det är märkligt men den här typen av människor, de kan få mig att allvarligt tappa livets alla sugar på en och samma gång. De plockar helt enkelt rent tillfälligt bort min tilltro på mänskligheten och allt blir under en halvtimmas tid grått och väldigt trist. Innan förnuftet säger mig igen, att den största delen av mänskligheten trots allt inte fungerar på det viset.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6228230
http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?ArticleId=6227235

Värst av allt är att de kan fullständigt pulvrisera en människa på ett ögonblick. Påverka resten av offrens liv så att offren aldrig mer återhämtar sig mentalt, utan får tillbringa resten av sina dagar i ett "evigt limbo". Det hela hänger ihop med att de här fullständigt ryggradslösa människorna, de väljer ut sina offer på ett så utstuderat sätt, att man inte kan annat än bli genuint och heligt fly förbannad!

På den tiden jag var frekvent på dans var det en danskväll på Nordan i Malmberget. Jag hade lämnat min bruna mockakuvertväska på bordet och fått löfte om att min kusin skulle hålla ett öga på den medan jag var uppbjuden. Det blev en uppvakningsklocka, att aldrig lägga över ansvaret på någon annan. Det finns bara en enda människa man kan ställa det ansvaret på och det är på sig själv. Väskan återfick jag sedan den hittats av vakterna nedstoppad i en skräptunna inne på Nordan. Polisens svärta på checkhäftesfodralet vid eftersökandet av fingeravtryck, blev sinnebilden på att den bästa av världar inte existerade.

Rånad har jag också hunnit med att bli en gång, när min dotter var ca 2 år. Blicken från min dotter där hon satt helt skyddslöst med stora ögon i barnvagnen framför mig, fick mig att inse, att hon insåg vad som höll på att hända: Mannen bakom mig stod inte där i goda avsikter och jag vet än i denna dag inte vad för vasst föremål, som var upptryckt mot min rygg. Det var hennes ögon och uttryck, som fick mig att inte agera. Det hela var över på ett ögonblick och inte ens varuhusets vakt, som var uppe på fötterna på två röda hann efter rånare.

Jag hade tur eftersom plånboken var rensad på enbart kontanter och återfanns nedanför rulltrappan. Men nog kändes det tjuvtjockt. Jag hade med mig kontanter för något speciellt som jag hade sett ut till mina söner. Hade under lång tid lagt undan pengar. Som ensamstående mamma med tre barn, jobb och därtill många extraknäck och alltför många nätter fyllt av arbete istället för sömn för att få det att gå ihop, blev det ingen ljuv känsla som uppstod.

Jag vet inte om det är mitt yrkesliv, som lärt mig att urskilja oärliga personer. Intuitivt få den där speciella känslan, eller om det rent av är en medfödd gåva. Jag vet alltid när någon valsar för mig, eller förställer sig. Det som är svårast är att hantera saken rationellt och nog så problematiskt, att i längden förhålla sig, även om jag någonstans intuitivt vet hur det hela måste sluta om någon förändring inte inträder. Man kan inte i längden ställa sig till förfogande för dylika saker och hoppas om ett "tillfrisknande/uppvaknande" för personen ifråga.

Kanske är det något inom mig själv, som gör att dylika människopersonligheter tar mig för att vara godtrogen, vara aningslös, "mindre begåvad". Det som är det positiva av det hela är, att vilt främmande människor väldigt ofta frågar mig om vägen, eller bara pratar med mig när de känner sig vilsen/undrande på något sätt, spontanberättar om sin dag, eller sina upplevelser för mig. Min dotter har slagits av tanken att det är något märkligt. Det händer henne ytterst sällan, när hon är ute med någon annan. Men händer alltför ofta när hon är ute med mig för att det bara skall vara en slump. Lika lite som någon tar kontakt med mig, när jag vet med mig om att jag hängt upp den mentala skylten "bortrest".

Det kanske är det helt neutrala tillståndet, som även rånare & andra egoister misstar sig på och därför enbart springer på pumpen gång efter annan.

Inte är det vackert men väldigt ändamålsenligt: min minimala handväska hänger alltid framme på magen. Bara en riktig jubelåsna tror sig om att lätt kunna plocka något ur den handväskan, utan att jag skulle märka något!

Det tar mig exakt en bråkdels av en sekund, att hinna uppfatta en förslagen och utstuderad handling. Jag tror att det som rånaren och den förslagna alltid bedras av är att jag aldrig någonsin ändrar mitt eget beteendemönster. Blir det nödvändigt då inträder nästa steg och jag är tacksam över att allra sista steget ännu aldrig har behövt tas till. Jag väljer att dra mig undan än att själv ta några dåliga initiativ. Det är inga prestigeförluster för egen del.

Inte var det heller roligt beslut att ta och jag tvekade länge, men självförsvar av kalibern det absolut grövsta, finns med mig sedan väldigt många år tillbaka. Det är väl så att man är med om saker och ting, som tillslut gör att man inser behovet av att gardera sig för det värsta tänkbara läget. Evigt förlorad mental oskuld handlar det nog om, men även om att skydda sig själv så gott det nu går i den här världen, som inte enbart bebos av empatiska människor.

Många olika varianter människor har jag hunnit träffa i mitt yrkesverksamma liv och visst kan det vara svårt i vissa fall, att hantera situationen att hjälpa någon som gjort sig skyldigt till allvarliga brott. Trots allt handlar det om att något är riktat mot en person som befinner sig i underläge, eller i vart fall uppfattas befinna sig i underläge. För min egen del handlar mitt eget beteende om att vara yrkesprofessionell, utan att vara aningslös. Det är en del av mitt liv även i privatlivet. Den dagen man inte klarar av det skall man överväga alternativen av många anledningar.

Det hindrar mig ändå inte att ibland bli så himla trött på, att träffa på dessa människor, som tror sig om att kunna dupera hela världen. Sedan spelar det liksom ingen roll om de utåt sett förefaller vara en trygg klippa i någon fin yrkeskorridor, med fin titel och ett välpolerat yttre, eller en simpel rånarliga som tränger sig på när folk skall stiga på en trådspårvagn i St Petersburg och har siktet inställt på "ett årgångsvin" på kryckor och med axelväskan hängande framtill på magen. Det kunde inte bli mer än riktigt fel i den sistnämnda tillika utstuderade planen!

Knepen är ändlösa att handla för egen vinnings skull. Men själv är jag utled på dåliga förklaringar & ursäkter, korruption, förslagenhet av alla tänkbara former. Ända till det ytterst simpla, som handlar om att lägga ut dimridåer i form av utvikta kartor för att "fråga om vägen", trängsel där någon helt plötsligt vill "spela den gode, ta hand om, vara snäll", eller när de ringer på dörren till gamla människor för att utge sig för att vara något annat.

Var stad har sina speciella inkörda knep av uselhet. Liksom de här kringresande rånarligorna och människohandlare, som är de allra tröttsammaste av dem alla. Därför att där är inte ens ett annat människoliv heligt.

Men visst kan dessa avarter ge motsatt reaktion också. Jag och dottern skrattade gott när vi sist var i Paris tillsammans och några vackert spacklade damer inledde samtal med "hushänget". Ja, tänk så många fina guldringar som hade hittats på trottoaren av dessa damer. Vid den tredje på raken upphittade guldringen av dessa damer, som just denna dag verkade befolka Paris, upplät jag och dottern våra glada och högljudda skratt.

- Oj, så många upphittade guldringar det fanns idag då att köpslå om. Bara inom loppet av 300 meter trottoar! Det måtte ha regnat guldringar inatt i Paris. Slå till vett´ja.

"Hushänget", den för dagen drabbade, hade inte samma Parisiska ansiktsuttryck som oss.