Google+ Followers

onsdag 12 augusti 2009

Några hjärtan är skatter,

- den 12 augusti 2009, kl 10:13


som aldrig kan ta slut.
Ägaren strör det givmilt
i solströmmar ut.
.....


så börjar dikten "Några hjärtan är skatter", som Karin Boye skrev i sin första diktsamling. Det var också den visan, efter dikter av Karin Boye, tonsatta av Emil Lundaahl, som inledde lunchmusiken i Johannebergskyrkan. Emil Lundaahl spelade spansk gitarr och sjöng tillsammans med Eva Åström Rune.

Jag som äger en "ihjälyssnad" vinylskiva från 70-talet av Karin Boyes dikter, sjungna av Lena Nyman och tonsatta av Berndt Egerbladh, kunde bara konstatera, att den här lunchmusiken slog vinylskivan med hästlängder.

Lunchmusik är alltid en upplevelse ut ur stadens larm, rakt in i vilsam miljö. Här hittar man inga rakade 190 cm:s typer i västar med krumelurer på. Typer i 100 kg:s klassen av rena anabola steroider och fulltäckta av tatueringar, som gör att man får rotera runt huvudet ideligen i 360 grader för att vara förvissad om, att man inte hamnat i någon skottlinje. Nej, här kan man bara slå sig ner och koppla av. Det är dessutom sånt som jag önskar att varje människa kunde få ha tillgång till, varthän man än bodde. Få kultur och själslig näring skall inget kosta, det gör aldrig lunchmusik.

Det märkliga med Karin Boyes dikter är att de förblivit tidlösa. Jag vet egentligen ingen annan diktare, som lyckats fängslat så många ungdomar, som just Karin Boye.

Lunchmusiken fortsatte med "Växtkraft", följt av "Vägen hem"... Jag vet en väg som leder hem...

Det är oftast väldigt enkla ordbildningar i Karin Boyes dikter, kanske är det där hemligheten ligger i hennes odödlighet.

Sedan följde "Havet" och därefter den dikt, som nog är den mest kända, tror jag i alla fall. "Ja visst gör det ont".... när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?....

Den sjätte visan som framfördes var "Det bästa" ur hennes ungdomssamling, för att avsluta det hela med "Önskan"....Ack låt mig leva riktigt och riktigt dö en gång...

Ja, nog hann Karin Boye leva riktigt. En minnesplakett på huset på Vasaplatsen 11, längs Aschebergsgatan i Göteborg, minner om att det var där hon föddes i en rikemansfamilj. Hon hade verkligen allt och kanske ändå inte. Hon fick studera och även på hög nivå, vilket var ovanligt på den här tiden, att en kvinna fick göra. Hon var med i olika samhällssammanhang, hann vara både gift och skild och leva ut sin homosexualitet, som tog sin början under hennes tid i Berlin. Homosexualitet var en kriminell handling på den tiden, för att senare bli en sjukdom, för att slutligen bli det som det faktiskt är, något medfött.

Karin Boye har en diger roman- och diktsamling, som hon lämnat efter sig och trots att hon blev en "självspillning" i alltför unga år. Det var ju så det kallades på den tiden, när man valde att avsluta sitt liv på egen hand. Ett mer riktigt ord kan jag känna, än ordet självmord.

I slutet av sitt liv var Karin Boye i Alingsås för att hjälpa en väninna, som var döende i cancer. Otroligt många spekulationer finns naturligtvis varför hon valde att sätta sig ner vid denna stora sten på en kulle norr om Alingsås och själv avsluta sitt liv med en överdos sömnpiller. En månad efteråt tog även Karin Boyes käresta, Margot Hanel, sitt liv. Margot Hanel var däremot inte med i Alingsås, under Karin Boyes vistelse där.

Men var det verkligen det som Karin Boye tänkt sig, den gången hon skrev den där dikten "Önskan". Var det verkligen "att riktigt dö en gång" vid fyllda 40 år?

Hjalmar Gullberg skrev en dikt efter Karin Boyes död "Död Amason" http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/dod-amason.shtml Den låter bitvis som en efterlysning, som man hör på radion när någon försvunnit. Ni vet i tappningen "Hon var vid försvinnandet klädd i"....

Jag själv har en betydligt mer lättsam favorit, skriven av Karin Boye, som jag upptäckte för någon tid sedan, att jag skrivit in i min dagbok försommaren 1968 i ett betydligt tyngre ämne. Dedikerad till en viss herre vid namn Peter Timander. En av de få dagböcker, som jag lyckats freda ifrån allsköns nyfikna näsor av den enkla anledningen, att ingen känt till den mer än jag själv. Den luktade lite unket, beroende på den bitvis märkliga förvaringen!

Från en stygg flicka
Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.
Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund!

- Karin Boye, Härdarna

Karin Boye står staty utan för Stadsbiblioteket, "Avenyn" i Göteborg. Statyn har mycket ofta en liten blomma instucken i ena handen.

http://www.karinboye.se/sallskapet/index.shtml

1 kommentar:

  1. Sommaren 2011 låg jag inlagd på Vidarkliniken för mitt problematiska magsårsproblem. Jag läste då Hans Möllers bok "På väg att bli människa". Förutom att jag i boken fick intressant information om den kände Carl Malmsten, han med möblerna, så fick jag grundläggande kunskaper om skolhistorik, som jag dittills inte känt till. Jag kände inte till Carl Malmstens involvering i det svenska skolväsendets utformning. I boken framgick även att Karin Boye verkat som lärare och blivit "utbränd", något som tärt på hennes krafter. Sålunda ställer jag mig högst tveksam till den presentation som "förståsigpåarna" om Karin Boyes liv har salufört som "sanningen" kring hennes självmord.

    Till saken är att Hans Möller är min mentor och jag ställer därför större tilltro till honom än de här som inte haft personlig insikt om sakernas natur.

    SvaraRadera