- den 1 november 2011, kl 00:19
Vi slog oss ner i TV-soffan i söndagskväll efter en heldag med barndop. Där även en hel hop småttingar fanns med i kyrkan, liksom till dopmiddagen. Dagen hade onekligen varit händelserik.
Jag måste tillstå att mina kyrkbesök där småttingar har varit närvarande alltid har förgyllts med nya minnen, att lägga till i minnesbanken. Fram till i söndags har de dock enbart bestått av roliga kommentarer, eller högljudda funderingar, som hörts genom kyrkbänkraderna.
Det här är dock första gången som jag upplevt hur en pappa krupit efter en småtting, som försvunnit in under altaret under pågående dopakt. Detta efter att prästen ryckts i det långa fina gröna bandet, som bärs runt den välsignade prästhalsen. Det granskande intresset över den fina brodyren, på den gröna snibben var snabbt till ända och något mer måste testas, det framstod rätt omgående för oss som såg på. Men vad? Svaret lät inte vänta på sig. Varför inte testrycka lite i den gröna nedhängande saken...
Det fick barnafadern till telningen, att reagera snabbare än ljusets hastighet.
Man anar sig till att utan barnafaderns ingripande hade nog inte så mycket mer inträffat. Möjligen hade enmetersfiluren gjort anspråk på, att få prova den fina gröna saken, eller ställt någon fråga om varför prästen hade en så lång halsduk. Men nu blev det inte så. Vilket ledde till ett jaga-enmetersfilur och ett överförtjust skratt hos prästryckaren, som visade sig vara snabbare än blixten i vanlig ordning.
Jag kan intyga att till min stora förvåning, ryms både en pappa och en skrattande enmetersfilur bakom altaret, inte bara under. Man missbedömer utrymmet på håll. Jag är också rätt övertygad om att den här pappan på dopmorgonen aldrig i sin vildaste fantasi ens hade kunnat gissa sig till, att han bara ett par timmar bort skulle krypa in under ett altare i hopp om att få tag i telningen, än mindre bakom altaret. Allt inför stora och uppspärrade ögon från kyrkbänkradens vuxna.
- Fasen också, sa "hushänget" efteråt nu har man missat "Årets Bild" igen!
Så långt tänkte nog inte jag fastän kameran fanns där i psalmbokfacket mitt framför min näsa. Sanning att säga tror jag nog att min foderlucka stod på vid gavel. Ibland är det lite svårt för hjärnan att ladda ner och snabbtolka det ögonen ser.
Inte har jag heller tidigare tänkt på hur många ljus det finns i en kyrka, som man kan försöka att blåsa ut, bara nu någon inte hade placerat dem i så vansinnigt svårt läge. Mao en dubbelblåsning. Nej på det hela taget kan allt snabbt förvandlas till något som man inte hade förväntat sig kunde inträffa.
"Låt barnen komma till mig ty de hör himmelriket till", det har helt plötsligt fått en helt annan innebörd med så många barn involverade i en dopakt. Man kan inte ens ana sig till, att dessa små änglaljuva varelser, osökt inser att de tillhör en egen pakt där det ena leder till det andra: Carpe Diem!
Barn ser dessutom sånt som vi vuxna inte ser, eller inser, än mindre ens lagt märke till. Den ende som egentligen inte hade några invändningar, eller bjöd på några överraskningsmoment var han som till en del av barnens stora förvåning var iklädd vit lång klänning. Klänningar är definitivt något som tjejer har, så varför hade han fått en lång klänning på sig?
Tja, förutom prästen då, som också bar lång vit klänning. Varför han också hade klänning det var tydligen en överloppsfrågeställning. De här små ca. enmetersfigurerna tycktes nå ett tyst samförstånd om att där fanns det nog inget att göra. Det var redan kört för prästens del. Men dopföremålet när skulle han befrias ur klänningen?
Små näsor nådde nätt och jämt upp till dopfuntens kant med bistånd av tåspetsar, där dopföremålets 3 årige storebror fick äran att hälla i dopvattnet med visst bistånd av barnamodern. Man förväntade sig nästan att prästen skulle få hjälp med att förrätta själva dopet. Vattnet fascinerade en stund och fick den kortare delen av församlingen att stilla sig två sekunder.
Efter det här dopet slår jag än en gång fast vid att vuxna skiljer sig från alla barnasinnen. Det tror jag nog också att prästen insåg. Jag hörde hur han sa:
- Det var väldigt vilken energi de här pojkarna har, när han fick en dask därbak i förbifarten av flyktande småhänder.
Sålunda var det i ett Kalle Anka-utmattningssyndrom vi sjönk ner i soffhörnet i söndagskväll. Dopkalasets antiklimax tog nu sin början. Till vår besvikelse insåg vi rätt snabbt att det var bara ännu ett av alla dessa tävlingsprogram, istället för att man verkligen hade satsat på detta på ett seriöst sätt. I stil med programmet "Vem tror du att du är", som understundom kan vara rätt intressant.
Det blev ännu mer beklagligt när man fick höra att en av deltagarna hade haft en far som numera var avliden i cancer, men som hade tagit sig till Sverige när han förstått att skymningen nalkades. Fadern hade vistats i Sverige en hel månad, utan att hitta en enda svensk levande ättlig. Man kan då undra hur och var han sökt och vilken hjälp som hade erbjudits. Därför framstår även det här tävlingsprogrammet, som otroligt hjärtlöst.
Sedan kommer det andra av detta program, "Allt för Sverige", som fick mig att på allvar överväga, om det inte trots allt fanns någon "Dolda kameran" installerad i den omedelbara närheten denna märkliga söndag.
När programledaren Anders Lundin, som under SVT:s flagg påstod att Jantelagen var något svenskt fenomen, då började jag på allvar snegla efter någon dold kameralins. Det kan knappas ha undgått någon människa, att Jantelagen har sitt ursprung i Aksel Sandemoses bok "En flykting korsar sitt spår",
Originaltiteln hette "En flyktning krysser sitt spor". Aksel Sandemose var både född dansk och förblev dansk medborgare hela sitt liv fram till sin död på 60-talet. Däremot skrev han på norsk bokmål, eftersom hans mor faktiskt var norska. Han hette till en början som sin far i efternamn, Nielsen, men bytte sedan till moderns flicknamn då han i 30 årsåldern och på 30-talet flyttade till Norge. Det var något år efter ankomsten till Norge som romanen "En flykting korsar sitt spår" utkom. Pga. sitt samröre med motståndsrörelsen flydde Sandemose till Sverige. I Sverige bodde han fram till krigsslutet då han återvände till Norge. Efter att hustru och son dött flyttade han tillbaka till Danmark. Enligt Aksel Sandemoses son var fadern ett regelrätt fyllo, som var tämligen våldsbenägen. Jantelagen personifierad med andra ord.
Sålunda borde Anders Lundin förstå, att skulle något sagts om Jantelagen borde det ha varit ur ett norskt, eller danskt perspektiv, men knappast ett svenskt.
Anders Lundin hade också utbildning/skola för svenskättlingarna och talade om att svenskarna var fåordiga. Ju längre norr ut man kom desto mer fåordig. Längst i norr sa man ingenting, utan svarade enbart genom en inandning "oosch" om man ställde en fråga till dem. Den osociala norrlänningen är det ingen som förstår något av, som äger någon form av vett. Jag vet inte hur ni har det, men munhäfta är knappast det som förekommit i min bekantskapskrets, eller norrländska värld.
Svensk frukost bestod enligt SVT av inlagd sill, Kalles kaviarost etc. av märkliga kombinationer. Snacka om att ge en bild av Sverige, som är oerhört löjeväckande och visar på vilka okunskaper som finns inom SVT. Man kan undra hur många av svenskättlingarna som ens visste vad yoghurt som finns i rinnande form är för något och som också fanns på frukostbordet. Hotellfrukostarna som brukar ha inslag av inlagd sill har ett helt annat utseende. Kaviaren finns också alltid placerad bredvid de kokta äggen. Leverpastej flankeras med gurka. Kalles ostkaviar har jag dock aldrig sett röken av vid någon hotellfrukost.
T.o.m. en tämligen glidande engelsman med frukostvana med vita bönor i tomatsås och askgråa korvar, som smakar likadant som de ser ut, torde kunna lista ut hur en svensk hotellfrukost skall ätas. Men tydligen så visste man inte på SVT hur man dukar upp ett frukostbord med svenska tillbehör.
Det hade varit roligt att veta hur många av er som läser detta, käkar inlagd sill till frukost.
Jag har en stark känsla av att inlagd sill det tillhör mer eller mindre den svenska sommarens enstaka luncher, midsommar- och julaftonens buffé. Inklusive diverse tillbehör förstås.
Man kan undra vad nästa program i realityserien kommer att bestå av.
Där flyger det väl svartklädda svenska damer omkring på sina kvastar på väg till Blåkulla. Den svenska syndens näste...
(Vid tangentbordet som vanligt, eder underdåniga/ Madam Mim)
Jag måste tillstå att mina kyrkbesök där småttingar har varit närvarande alltid har förgyllts med nya minnen, att lägga till i minnesbanken. Fram till i söndags har de dock enbart bestått av roliga kommentarer, eller högljudda funderingar, som hörts genom kyrkbänkraderna.
Det här är dock första gången som jag upplevt hur en pappa krupit efter en småtting, som försvunnit in under altaret under pågående dopakt. Detta efter att prästen ryckts i det långa fina gröna bandet, som bärs runt den välsignade prästhalsen. Det granskande intresset över den fina brodyren, på den gröna snibben var snabbt till ända och något mer måste testas, det framstod rätt omgående för oss som såg på. Men vad? Svaret lät inte vänta på sig. Varför inte testrycka lite i den gröna nedhängande saken...
Det fick barnafadern till telningen, att reagera snabbare än ljusets hastighet.
Man anar sig till att utan barnafaderns ingripande hade nog inte så mycket mer inträffat. Möjligen hade enmetersfiluren gjort anspråk på, att få prova den fina gröna saken, eller ställt någon fråga om varför prästen hade en så lång halsduk. Men nu blev det inte så. Vilket ledde till ett jaga-enmetersfilur och ett överförtjust skratt hos prästryckaren, som visade sig vara snabbare än blixten i vanlig ordning.
Jag kan intyga att till min stora förvåning, ryms både en pappa och en skrattande enmetersfilur bakom altaret, inte bara under. Man missbedömer utrymmet på håll. Jag är också rätt övertygad om att den här pappan på dopmorgonen aldrig i sin vildaste fantasi ens hade kunnat gissa sig till, att han bara ett par timmar bort skulle krypa in under ett altare i hopp om att få tag i telningen, än mindre bakom altaret. Allt inför stora och uppspärrade ögon från kyrkbänkradens vuxna.
- Fasen också, sa "hushänget" efteråt nu har man missat "Årets Bild" igen!
Så långt tänkte nog inte jag fastän kameran fanns där i psalmbokfacket mitt framför min näsa. Sanning att säga tror jag nog att min foderlucka stod på vid gavel. Ibland är det lite svårt för hjärnan att ladda ner och snabbtolka det ögonen ser.
Inte har jag heller tidigare tänkt på hur många ljus det finns i en kyrka, som man kan försöka att blåsa ut, bara nu någon inte hade placerat dem i så vansinnigt svårt läge. Mao en dubbelblåsning. Nej på det hela taget kan allt snabbt förvandlas till något som man inte hade förväntat sig kunde inträffa.
"Låt barnen komma till mig ty de hör himmelriket till", det har helt plötsligt fått en helt annan innebörd med så många barn involverade i en dopakt. Man kan inte ens ana sig till, att dessa små änglaljuva varelser, osökt inser att de tillhör en egen pakt där det ena leder till det andra: Carpe Diem!
Barn ser dessutom sånt som vi vuxna inte ser, eller inser, än mindre ens lagt märke till. Den ende som egentligen inte hade några invändningar, eller bjöd på några överraskningsmoment var han som till en del av barnens stora förvåning var iklädd vit lång klänning. Klänningar är definitivt något som tjejer har, så varför hade han fått en lång klänning på sig?
Tja, förutom prästen då, som också bar lång vit klänning. Varför han också hade klänning det var tydligen en överloppsfrågeställning. De här små ca. enmetersfigurerna tycktes nå ett tyst samförstånd om att där fanns det nog inget att göra. Det var redan kört för prästens del. Men dopföremålet när skulle han befrias ur klänningen?
Små näsor nådde nätt och jämt upp till dopfuntens kant med bistånd av tåspetsar, där dopföremålets 3 årige storebror fick äran att hälla i dopvattnet med visst bistånd av barnamodern. Man förväntade sig nästan att prästen skulle få hjälp med att förrätta själva dopet. Vattnet fascinerade en stund och fick den kortare delen av församlingen att stilla sig två sekunder.
Efter det här dopet slår jag än en gång fast vid att vuxna skiljer sig från alla barnasinnen. Det tror jag nog också att prästen insåg. Jag hörde hur han sa:
- Det var väldigt vilken energi de här pojkarna har, när han fick en dask därbak i förbifarten av flyktande småhänder.
Sålunda var det i ett Kalle Anka-utmattningssyndrom vi sjönk ner i soffhörnet i söndagskväll. Dopkalasets antiklimax tog nu sin början. Till vår besvikelse insåg vi rätt snabbt att det var bara ännu ett av alla dessa tävlingsprogram, istället för att man verkligen hade satsat på detta på ett seriöst sätt. I stil med programmet "Vem tror du att du är", som understundom kan vara rätt intressant.
Det blev ännu mer beklagligt när man fick höra att en av deltagarna hade haft en far som numera var avliden i cancer, men som hade tagit sig till Sverige när han förstått att skymningen nalkades. Fadern hade vistats i Sverige en hel månad, utan att hitta en enda svensk levande ättlig. Man kan då undra hur och var han sökt och vilken hjälp som hade erbjudits. Därför framstår även det här tävlingsprogrammet, som otroligt hjärtlöst.
Sedan kommer det andra av detta program, "Allt för Sverige", som fick mig att på allvar överväga, om det inte trots allt fanns någon "Dolda kameran" installerad i den omedelbara närheten denna märkliga söndag.
När programledaren Anders Lundin, som under SVT:s flagg påstod att Jantelagen var något svenskt fenomen, då började jag på allvar snegla efter någon dold kameralins. Det kan knappas ha undgått någon människa, att Jantelagen har sitt ursprung i Aksel Sandemoses bok "En flykting korsar sitt spår",
Originaltiteln hette "En flyktning krysser sitt spor". Aksel Sandemose var både född dansk och förblev dansk medborgare hela sitt liv fram till sin död på 60-talet. Däremot skrev han på norsk bokmål, eftersom hans mor faktiskt var norska. Han hette till en början som sin far i efternamn, Nielsen, men bytte sedan till moderns flicknamn då han i 30 årsåldern och på 30-talet flyttade till Norge. Det var något år efter ankomsten till Norge som romanen "En flykting korsar sitt spår" utkom. Pga. sitt samröre med motståndsrörelsen flydde Sandemose till Sverige. I Sverige bodde han fram till krigsslutet då han återvände till Norge. Efter att hustru och son dött flyttade han tillbaka till Danmark. Enligt Aksel Sandemoses son var fadern ett regelrätt fyllo, som var tämligen våldsbenägen. Jantelagen personifierad med andra ord.
Sålunda borde Anders Lundin förstå, att skulle något sagts om Jantelagen borde det ha varit ur ett norskt, eller danskt perspektiv, men knappast ett svenskt.
Anders Lundin hade också utbildning/skola för svenskättlingarna och talade om att svenskarna var fåordiga. Ju längre norr ut man kom desto mer fåordig. Längst i norr sa man ingenting, utan svarade enbart genom en inandning "oosch" om man ställde en fråga till dem. Den osociala norrlänningen är det ingen som förstår något av, som äger någon form av vett. Jag vet inte hur ni har det, men munhäfta är knappast det som förekommit i min bekantskapskrets, eller norrländska värld.
Svensk frukost bestod enligt SVT av inlagd sill, Kalles kaviarost etc. av märkliga kombinationer. Snacka om att ge en bild av Sverige, som är oerhört löjeväckande och visar på vilka okunskaper som finns inom SVT. Man kan undra hur många av svenskättlingarna som ens visste vad yoghurt som finns i rinnande form är för något och som också fanns på frukostbordet. Hotellfrukostarna som brukar ha inslag av inlagd sill har ett helt annat utseende. Kaviaren finns också alltid placerad bredvid de kokta äggen. Leverpastej flankeras med gurka. Kalles ostkaviar har jag dock aldrig sett röken av vid någon hotellfrukost.
T.o.m. en tämligen glidande engelsman med frukostvana med vita bönor i tomatsås och askgråa korvar, som smakar likadant som de ser ut, torde kunna lista ut hur en svensk hotellfrukost skall ätas. Men tydligen så visste man inte på SVT hur man dukar upp ett frukostbord med svenska tillbehör.
Det hade varit roligt att veta hur många av er som läser detta, käkar inlagd sill till frukost.
Jag har en stark känsla av att inlagd sill det tillhör mer eller mindre den svenska sommarens enstaka luncher, midsommar- och julaftonens buffé. Inklusive diverse tillbehör förstås.
Man kan undra vad nästa program i realityserien kommer att bestå av.
Där flyger det väl svartklädda svenska damer omkring på sina kvastar på väg till Blåkulla. Den svenska syndens näste...
(Vid tangentbordet som vanligt, eder underdåniga/ Madam Mim)
livet.
SvaraRaderaDebatten startad av Farbror Jalle..."lysande Sickan...lysande"...
Startad: 2011-11-01 01:37:55
Det finns 8 kommentarer.
Med tanke på den stab som arbetar med "Allt för Sverige", så kan man förvänta sig mer professionalism.
VARFÖR ska det vara så dj-a svårt för många manus- och bokförfattare att göra en ordentlig research och ta hjälp av professionella inom olika områden, istället för att "veta bäst själv"?
Som ett till exempel, kan nämnas alla självutnämnda designers...*suck!*
Men... livet består av trevligare och viktigare saker, än att hänga upp sig på en "billig" realityserie.
Som mat, dryck och sex, för att nämna åtta exempel... =)
Anmäl >"Gottegrisen" (2011-11-02 12:12:02)
"Gottegrisen"
Se där! Du lägger in egen sill (med nya smaker) på torsdag för söndagens frukost. Men jag betvivlar att du är någon sinnebild över svenskens frukostvanor. Utan verkar vara en mer genuin gourméperson, som vill pyssla om dina nära och kära.
Till skillnad från den stackars bill Länk
http://www.youtube.com/watch?v=dX1nKSh2QGk
Anmäl >Gun (2011-11-02 10:21:20)
bill
SvaraRaderavar har du läst in att jag skulle ha ansett mig vilja leda ett dylikt program? Jag ifrågasätter bara varför man presenterar något så enfaldigt, när man valt att inte göra det just ur perspektivet "fördomar" om svenskarna och Sverige. Deltagarna tog detta på högsta allvar om du nu inte noterade det. Dessutom tycker jag att den största tragiken är att detta gjorts till ännu ett av alla dessa tävlingsprogram med en rätt inhuman människosyn. Jag tror att vi alla skulle må betydligt bättre av att se motsatsen.
Men vem vet. Du kanske rent av tillhör den gode Jante med tanke på vad du skrivit.
JAG vet iaf vem jag är. Ingen känner mig lika bra som jag själv gör. Jag känner mina egna starka och svaga sidor. Även om det nu finns en massa ständiga och eviga tyckare i detta forum.
Anmäl >Gun som räknar in ännu en till i den trogna skaran (2011-11-02 10:13:50)
Tror i vart fall att Anders Lundin är bättre än Gun att visa för amerikanarna hur Sverige ser ut och fungerar. Han gör det med glimten i ögat vilket deltagarna också ser. Tyvärr, Sverige består inte bara av 08, Gällivare samt Göteborg.
Anmäl >bill (2011-11-02 01:07:36)
... Äggen förbövelen!
Ingen sillmacka utan ägg juh! ;)
Håller med Dig Gun vad gäller "Allt för Sverige".
Hade varit trevligare för deltagarna (förmodar jag) och sett mer professionellt ut, ifall en Lundin hade berättat vad en svensk frukost kan innehålla och precis som du nämner, hur dessa kombineras.
Blev så amatörmässigt, så man skämdes å svenskens vägnar.
Anmäl >"Gottegrisen" (2011-11-01 14:41:10)
Som svar på din fråga Gun, så händer det faktiskt rätt ofta, att jag lägger in sill torsdag kväll.
SvaraRaderaEn delikatess som vi sedan äter till söndags-frukosten. Även ett trevligt sätt att testa olika inläggningar på. =)
Litet tips i förbifarten...
Skiva morotslantarna riktigt tunna till inläggningen. Lika dekorativa som krispigt goda på mackan tillsammans med sillen.
Förlåt, men vad har "finska pinnar" (som f.ö. J.Donner var först med ...;) och dessa s.k. chokladbollar med rasism att göra?!
Ha en fortsatt bra dag!
Anmäl >"Gottegrisen" (2011-11-01 08:49:07)
Farbror Jalle..."lysande Sickan...lysande"...
Tror du att det finns ett smörkonto som du kan få pengar ur, när du smörar på som omväxling?
Anmäl >Kvasthilda (2011-11-01 02:05:48)
Nu har vi återigen fått ett formidabelt inlägg av Gun om händelser ur det verkliga livet.
Från barndop till Anders Lundin och inlagd sill.
Hon beskriver allt på sitt personliga sätt. Fingrarna löper lika fritt på tangenterna som tankarna på ett lysande och föredömligt manér..
Det enda som kvarstår är frågan..Varför fick inte "husahänget" låna kameran?..Den är ju inte så svår att hantera för ett datasnille som jobbat med stordatorer hela sitt liv?
Anmäl >Farbror Jalle..."lysande Sickan...lysande"... (2011-11-01 01:37:55)