Lita aldrig på någon förförisk typ som heter

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 maj 2010, kl 12:21

Herman!

P.g.a. honom har jag sovit väldigt illa inatt och ännu är jag inte helt normaliserad.

Flera gånger har jag vinglat mig ut till köket inatt. Suttit där på köksstolen med vattenglaset i min hand och funderat hur livet var innan Herman flyttade in. Sista gången delade jag mina dystra tankar i sällskap av ett glas Samarin.

Det var dottern som kom hemdragandes med Herman. Den dagen han gjorde sin entré, hade hon klistrat upp en lapp på ena köksluckan och tur var väl det. Annars hade Herman plötsligt fått flytta ut. Jag och Herr H trodde nämligen att hon hade:

a) intagit en osedvanlig röra till lunchmat på universitetet,
b) glömt att spola ur sin matback och ställa in den i diskmaskinen
c) och därmed skaffat sig en rejäl ovana med att sprida allmän vämjelse omkring sig.

Fastän det där sistnämnda var nog faktiskt inte helt osanning. Som hon pysslat och donat på med den där Herman. Jag har aldrig hört henne snacka med något på det där viset som hon gjort med Herman under de här sista 10 dagarna.

- Märkvärdig typ den där Herman, har herr H konstaterat där hon stått och pysslat om och förklarat:
- Tror ni inte att Herman mår lite bättre, om man pratar lite högt med honom? har hon undrat varje gång.

Jag och herr H har tittat lite menande på varandra och samstämmigt svarat våra ja-svar. Jag med ett sedvanligt malmbergskt indragande ljud av JA-betydelse:

- Ooosch!
Herr H med det urspårade hallsbergska:
- Självklart Elisabeth, vad annars?

På den där lappen som hon tejpat upp den dagen Herman flyttad in, stod det enligt herr H, som idkade högläsning och svarade även själv medan han läste:

"Hej. Jag heter Herman!"

- Säger du det, svarade herr H och fortsatte högläsningen med egna svar till Hermans ord på papperslappen.

"Jag är en äkta surdeg."

- Ja, svarade herr H sig själv, vem är inte det ibland.

"Jag skall stå på diskbänken i 10 dagar utan lock."

- Jaha, svarade herr H sig själv. En del har då udda böjelser.

"Du får inte ställa in mig i kylskåpet", fortsatte Hermans lapp.

- Ha! sa herr H med eftertryck, lyckas du knöla in dig i vårt kylskåp har du gjort en bedrift!

"Om jag slutar bubbla är jag död!"

- Den där Herman måtte vara ett jädrans transa, i vart fall är han då ingen riktig karl. Det är bara kärringar som är döda om de slutat bubbla, konstaterade herr H i en något uppjagad ton, eftersom han inte gillar "ond bråd död".

Den där Herman är en knepig jäkel. Han försökte flytta in hos oss redan i december. Men då skulle vi iväg till Berlin och så fick Herman flytta in någon annanstans istället. Det fanns ingen som kunde passa honom här på hemmaplan. Herman är inte vem som helst nämligen. Han skall nämligen matas och passas upp. Det är rörande värre! Det står det t.o.m. på lappen som hänger på ena köksluckan:

Herman är jättehungrig!

- Visst kul Herman, vem är inte det ibland?

Varför blev det då sådan katastrof med Herman?

Jo, saken är den att jag fyllde år i tisdags och även om vi nu hållit oss på "dopparfronten" med enbart yngste sonens cheescakerecept, med tillhörande massor av jordgubbar, mango och passionsfrukt, blev det i det mesta laget ändå och helt utslirade matvanor.

Igår när jag och herr H kom hemsläntrandes efter många timmar i Slottsskogen bland säl- och pingvinmatning och oanade upptäckter med de två små juvelerna, där det mesta utspelat sig, som man dessförinnan när man vaknade till den nya dagen, inte hade den blekaste om kunde hända eller upptäckas. I vart fall så stod dottern i full färd med att riva äpplen. Hela diskbänken var fylld av olika skärbrädor med mörk hackad choklad, hackade nötter osv. Allt medan Herman brett ut sig till en betydligt större "kostym". Dvs. ätit och ätit och ätit under de här 10 dagarna och svämmat över alla bredder på vår bekostnad och huserat runt i allt större pytsar.

Ett par timmar senare när herr H satt i arbetsrummet och gjorde det sista på jobbet innan vår avresa och jag låg i zombieläge i soffhörnet och slumrade till mellan varven till något som varierade beroende på när jag slog upp mina bruna, kände jag naturligtvis att det luktade av dotterns bak i hela huset. Gudomligt gott! Jag skall väl poängtera att det är herr H:s uttryck: "att det luktar av den och dennas bak i hela köket". Man vet aldrig vad som är en komplimang eller tvärtom, som kommer ur hans mun.

I måndags t.ex. när vi stod och hängde över diskbänken båda två, frågade han mig hur det kändes att bli så gammal. Jo, tack det kändes alldeles förträffligt! Men jag kunde naturligtvis inte bärga mig och frågade hur han bedömde mitt utseende egentligen. Svaret blev naturligtvis i bästa herr H:s Hallsbergsanda.

Han svarade att jag såg ut som "sjutton", eller om det nu var "17", det kan man ju inte med blotta örat uppfatta, eftersom man inte talar i text. Äldste sonen slängde upp ett asgarv, när han fick höra talas om det hela. Det var enligt honom en frågeställning som skulle ända i en katastrof hur svaret än skulle lyda påstod han. Så blev det emellertid inte. Eftersom jag tar livet från den positiva sidan. Jag föredrog att tolka det som "17" och inte "som sjutton".

Åter till hemockupanten Herman:

När dottern inte fick något gensvar på våra doftförnimmelser stod hon plötsligt strategiskt placerad, med båda fötterna stadigt på vardagsrummets golvtiljor och utbrast med en tämligen uppgiven röst:

- Här har jag stått och bakat Herman i två stora långpannor och ingen kommer och smakar. VAD skall det här betyda?

Det fick både herr H och mig att inse vilka oförrätter, som var under uppsegling i vårt hem och vilka helidioter vi var. Herr H studsade upp på två röda från kontorsstolen och släntra sig in i köket. Jag blev klarvaken med ens, men fick däremot åka i gräddfil hela vägen. Hon bar in en ljummen stor bit Herman till mig och med sig i släptåg hade hon ett stort glas kall mjölk. "Kan livet bli bättre än så här egentligen?" genomfor det mig.

Jodå, Herman var helt i min smak. Dvs. ända tills jag lagt mig till ro i sovrummet och precis höll på att slumra in för natten. Två dagars slarvande på raken, där gick gränsen för vad min mage var villig att acceptera.

Sorry, Herman, ditt uppdykande hemma hos oss var inte den allra bästa timingen.

Sedan, Herman, hoppas jag att dottern kommer att sluta upp att tala med döda, även så aldrig bubblande ting, när du Herman, som fått en ny avknoppning, flyttar ut för gott och fortsätter att bubbla på och vara hungrig hos någon annan. Resten av dig åker nu obönhörligen in i frysen, varken du vill det eller ej. BASTA!

Jag själv hamnar nu mest troligt, när vi nått Palermo & Corleone, i massiv radioskugga. Sitta och hacka runt på Internetkafé tror jag att jag står över. Men i slutet av maj, säger jag definitivt åter här på bloggen:

TOWANDA!

PS. man skall vara försiktig med vad man döper små flickor till. En vacker dag är de stora. DS.