Redan har mina klasskamrater från Centralskolan i Malmberget börjat avverka sina 60 årsdagar på löpande band.
Själv vet jag inte riktigt hur jag skall förhålla mig inför den dagen då den kommer.
Jag står också snart på tur inför fullbordat faktum, bara två ögonblinkningar bort. Hur märkligt det nu än kan te sig. Skulle jag fylla...
NEJDÅ! Försök inte med mig! Det finns verkligen INGET tantämne i mig, hur jag än vrider och vänder på saken.
Den där halvmysko, morgonurtrötta saken, som börjat stirra på mig ifrån spegeln, när jag träder in om mornarna i lilla brusfåtöljrummet, det måste helt enkelt bara vara en sällsamt efterhängsen typ. Vart hon kommer ifrån vete gudarna och jag vet sannerligen inte riktigt hur jag skall förhålla mig inför hennes uppenbarelse. Därför att det är inte någon jag känner igen. Men hon påminner mig starkt om någon....
Jag står där en lång stund. Granskar henne. Noterar hur hennes panna lagt sig i djupa veck över betraktelsen. Jag tänker nästintill andlöst: "Hur kan man bara se så risigt trött ut och fortfarande vara vid liv?" Jag funderar vidare och tänker: "Vad är det hon vill säga mig?"
Jag plirar klentroget tillbaka på henne och tänker: "Har hon inte ovanligt matta ögon idag? Inte tillstymmelse av glitter!" Jag överväger därefter för ett kort ögonblick den fullbordade katastrofen. Katastrofen som liknar mer en obäddad utdragssoffa, än den strålande unga själ jag fortfarande är.
MEN hon är inte längre jag. Eller... är hon!?!
Men lugn. Bara lugn! Framförallt lugn! Vid närmare eftertanke, är jag redan inkörd på knepen. Det är därför jag aldrig ens övervägt en massa mindervärdighetskomplex, eller undergörande, föryngrande hudkrämer i nyllet. Ansiktslyft. Botox. För att inte tala om läppförstoringar, som får människor att likna en boxare som gått 14 ronder på raken och som absolut inte kan skratta, prata, utan att också ha det där mycket speciella fläskläppssluddret. Vad är vitsen med att vara så åtsnörd, att det inte går att skratta hjärtligt och ofta, eller ens blunda i det stela och tillrättalagda ansikten. Varför ens injicera nervgifter i ansiktet så att det blir stelt och dött? http://www.aftonbladet.se/wendela/article6753245.ab
Vari bottnar alla dessa rädslor, som får oss att vägra åldras normalt och med värdighet? Köp dig en chimär för dyra pengar och få de växande komplexen med på köpet! Kom och köp. Ju mer desto bättre för profiten.
I mitt fall har även köpeshårfärgerna valts bort. Kanske är mitt val rent av rationellt och förbehållslöst nyfiket? Jag tänker som så, att det kan väl vara kul att prova på, om de där "blondinerna" verkligen har det roligare än oss, som blev födda till råttfärgade brunetter!
Jag följer med intresse kråksparkar och nytillkomna streck i mitt ansikte och undrar över dess ursprung. Bävar något inför den rynkiga halsen, som jag vet kommer att komma, när jag minst anar mig till det. "Bara det inte blir kalkonhals", viskar den tysta rösten inom mig och jag känner, att även jag är en smula fåfäng.
Men den som har betraktat ett helt vanligt russin. Genomlyst det. Luktat på. Lyssnat till. Upplevt mötet på amorbågen för att slutligen förpassa russinet in i munnen.
Ett enda litet russin. - Inte ämnat att glupa i sig i ett nafs och därmed missa hela totalupplevelsen! Utan verkligen utforska... Ge russinet tid även i munnen. Ha tålamodet att låta det ligga där i munnen. Tillåta det vandra runt, runt i munnen, med tungan, som kavaljer och under tiden finfördela det.
Stanna upp många gånger i smakandet. Bli varse...
Den som provat på denna form av livsbetraktelse, vet att det blir en överraskande och sällsam upplevelse. Utforskat ett russin på detta nydanande sätt. Jag lovar att den som följer denna instruktion till punkt och pricka, kommer att upptäcka, att den aldrig tidigare vetat om vad ett russin egentligen är:
Detta enda lilla russin är som en stor brakmåltid, fyllt av smaker, som man inte haft en aning om fanns där! Hur skulle då ett russin efter denna totalupplevelse kunna vara helt ointressant? Vilken bouquet kan slå russinets?
Ta ett till russin. Gör om samma sak. Gör en jämförelse mellan de två olika russinen.
Helt olika!
Nej, det är bara att höja sig till insikten, att ha förmånen att kunna få uppleva det. Det är inte någon självskriven sak. Inte på långa vägar! Utsikten blir då genast något helt annat: Då är det damm och några kvarglömda foton, som jag iakttar istället, där jag står i lilla brusfåtöljrummet.
Genast blir den nya dagen något att se fram emot, med glädje och nyfikenhet: jag är på väg med sjumilakliv mot en russinliknade tillvaro! När jag väl är där, kan jag följa utvecklingen och greppa livet på ett nytt sätt ur perspektivet:
"Mitt liv som ett unikt människorussin!"
Livet kan ses på så många olika sätt, lyssna bara på Ingela Larsson från Göteborg:
Själv vet jag inte riktigt hur jag skall förhålla mig inför den dagen då den kommer.
Jag står också snart på tur inför fullbordat faktum, bara två ögonblinkningar bort. Hur märkligt det nu än kan te sig. Skulle jag fylla...
NEJDÅ! Försök inte med mig! Det finns verkligen INGET tantämne i mig, hur jag än vrider och vänder på saken.
Den där halvmysko, morgonurtrötta saken, som börjat stirra på mig ifrån spegeln, när jag träder in om mornarna i lilla brusfåtöljrummet, det måste helt enkelt bara vara en sällsamt efterhängsen typ. Vart hon kommer ifrån vete gudarna och jag vet sannerligen inte riktigt hur jag skall förhålla mig inför hennes uppenbarelse. Därför att det är inte någon jag känner igen. Men hon påminner mig starkt om någon....
Jag står där en lång stund. Granskar henne. Noterar hur hennes panna lagt sig i djupa veck över betraktelsen. Jag tänker nästintill andlöst: "Hur kan man bara se så risigt trött ut och fortfarande vara vid liv?" Jag funderar vidare och tänker: "Vad är det hon vill säga mig?"
Jag plirar klentroget tillbaka på henne och tänker: "Har hon inte ovanligt matta ögon idag? Inte tillstymmelse av glitter!" Jag överväger därefter för ett kort ögonblick den fullbordade katastrofen. Katastrofen som liknar mer en obäddad utdragssoffa, än den strålande unga själ jag fortfarande är.
MEN hon är inte längre jag. Eller... är hon!?!
Men lugn. Bara lugn! Framförallt lugn! Vid närmare eftertanke, är jag redan inkörd på knepen. Det är därför jag aldrig ens övervägt en massa mindervärdighetskomplex, eller undergörande, föryngrande hudkrämer i nyllet. Ansiktslyft. Botox. För att inte tala om läppförstoringar, som får människor att likna en boxare som gått 14 ronder på raken och som absolut inte kan skratta, prata, utan att också ha det där mycket speciella fläskläppssluddret. Vad är vitsen med att vara så åtsnörd, att det inte går att skratta hjärtligt och ofta, eller ens blunda i det stela och tillrättalagda ansikten. Varför ens injicera nervgifter i ansiktet så att det blir stelt och dött? http://www.aftonbladet.se/wendela/article6753245.ab
Vari bottnar alla dessa rädslor, som får oss att vägra åldras normalt och med värdighet? Köp dig en chimär för dyra pengar och få de växande komplexen med på köpet! Kom och köp. Ju mer desto bättre för profiten.
I mitt fall har även köpeshårfärgerna valts bort. Kanske är mitt val rent av rationellt och förbehållslöst nyfiket? Jag tänker som så, att det kan väl vara kul att prova på, om de där "blondinerna" verkligen har det roligare än oss, som blev födda till råttfärgade brunetter!
Jag följer med intresse kråksparkar och nytillkomna streck i mitt ansikte och undrar över dess ursprung. Bävar något inför den rynkiga halsen, som jag vet kommer att komma, när jag minst anar mig till det. "Bara det inte blir kalkonhals", viskar den tysta rösten inom mig och jag känner, att även jag är en smula fåfäng.
Men den som har betraktat ett helt vanligt russin. Genomlyst det. Luktat på. Lyssnat till. Upplevt mötet på amorbågen för att slutligen förpassa russinet in i munnen.
Ett enda litet russin. - Inte ämnat att glupa i sig i ett nafs och därmed missa hela totalupplevelsen! Utan verkligen utforska... Ge russinet tid även i munnen. Ha tålamodet att låta det ligga där i munnen. Tillåta det vandra runt, runt i munnen, med tungan, som kavaljer och under tiden finfördela det.
Stanna upp många gånger i smakandet. Bli varse...
Den som provat på denna form av livsbetraktelse, vet att det blir en överraskande och sällsam upplevelse. Utforskat ett russin på detta nydanande sätt. Jag lovar att den som följer denna instruktion till punkt och pricka, kommer att upptäcka, att den aldrig tidigare vetat om vad ett russin egentligen är:
Detta enda lilla russin är som en stor brakmåltid, fyllt av smaker, som man inte haft en aning om fanns där! Hur skulle då ett russin efter denna totalupplevelse kunna vara helt ointressant? Vilken bouquet kan slå russinets?
Ta ett till russin. Gör om samma sak. Gör en jämförelse mellan de två olika russinen.
Helt olika!
Nej, det är bara att höja sig till insikten, att ha förmånen att kunna få uppleva det. Det är inte någon självskriven sak. Inte på långa vägar! Utsikten blir då genast något helt annat: Då är det damm och några kvarglömda foton, som jag iakttar istället, där jag står i lilla brusfåtöljrummet.
Genast blir den nya dagen något att se fram emot, med glädje och nyfikenhet: jag är på väg med sjumilakliv mot en russinliknade tillvaro! När jag väl är där, kan jag följa utvecklingen och greppa livet på ett nytt sätt ur perspektivet:
"Mitt liv som ett unikt människorussin!"
Livet kan ses på så många olika sätt, lyssna bara på Ingela Larsson från Göteborg:
Lugn Gun, du ser inte en dag äldre än vad du är. Tids nog så kommer ju ålderstecknen, men vem f-n har bråttom? Länken till Youtube var en riktig höjdare, härligt med människor som kan slänga käft om sin ålder.
SvaraRaderaAnmäl >Mad Max (2011-02-02 16:20:57)