Google+ Followers

onsdag 26 augusti 2009

Imorse satt jag och tänkte tillbaka

- den 26 augusti 2009, kl 10:56


på Kulturkalaset, som varat i dagarna sex här i Göteborg i mitten av månaden.

Anledningen till att jag tänkte på det, var att jag gjorde det nog så välbehövliga jobbet, att rensa handväskan från allsköns papper och kvitton. Jag begriper det inte. Men skräpet i handväskan har en tendens, att väldigt snabbt expandera i omfång. Tillslut ser hela handväskan ut som något sprickfärdigt, som med nöd och näppe kan stängas igen.

Jag antar att även en del icke handväskbärare män kan nicka igenkännande åt företeelsen. "Hushänget" brukar kommentera det hela med, att han knappast behöver bekymra sig över, att någon av oss damer i hushållet inte skall komma helskinnad från något eventuell överfall på öppen gata. En dunk med handväskan och förövaren torde vara oskadliggjord för gott. "Rättvisa utan rättegång", kallar han det hela för.

Häromdagen lät han uppbringa ett stort och högljutt WOW! Följt av kommentaren:

- Efter ett välriktat slag från den handväskan, torde vem som helst vara snabbt oskadliggjord.

Han hade lyft upp dotterns handväska och fick omedelbart kraftig slagsida. Hennes handväska innehöll för tillfället ett dataminne, som hon skulle låna ut till en av sina kompisar. Han skulle kopiera över några program från hennes dator och då var det lika enkelt att släpa med sig minnet, tyckte hon. Ut genom ytterdörren passerade hon som om väskan varit fylld med dun, vilket fick "hushänget" att konstatera, att det är något onaturligt med fruntimmer och handväskor!

Tja, handväskor och ansamlade papper. Jag läste på en väl tillknölad pappershög, att det funnits 890 programpunkter att bevista enbart på Kulturkalaset. Det fick mig att inse att jag i år gjort en ovanligt klen insats. Somrarnas aktiviteter kan ibland kännas, som om någon satt mig nere vid havet försedd med en tesked och sagt till mig "Ös på Gun!" Ungefär så kan det kännas. Det gäller mao att välja och vraka rejält, ännu mer än under resten av året.

Jag och dottern bestämde oss för att inte dö nyfikna och traskade därför en av kulturdagarna in i Domkyrkan kring lunchtid. Där var det något så unikt som piano och orgelkonsert med regelrätta virtuoser bakom tangenterna. Ja, den som nu sitter inne med förutfattade meningar om en dylik tilldragelse, är nog inte helt fel ute. Det hela påminde bitvis om när den där rollfiguren Lurch, ni vet betjänten i "Familjen Addams", spelade orgel. Hade nu Onkel Fester kommit inglidande in genom kulisserna hade det hela varit fulländat. Så blev det däremot inte, tack och lov! Det enda som dånade var kyrkklockorna innan det hela började. Vad det däremot blev, var ett tämligen oväntat inslag.

Det var en äldre dam som satt bakom oss, som ihärdigt började tugga och suga på något osedvanligt stort lät det som. Något som man inte borde ha placerat in i någons aldrig så stora mun, var min första tanke. Men då det hela aldrig tycktes få något slut, väcktes min nyfikenhet. Tillslut blev jag tvungen att vända mig om för att se om det mot förmodan inte satt ett helt gäng griskultingar bakom mig och sugsmackade. Den syn jag möttes av skall sent omsider glömmas. Hennes mun var på vid gavel, ungefär som käkarna var ur led sidledes och ögonen stirrade oseende vidöppna, som av någon blandning av förvåning och koncentration. Så rasslade käkarna ihop och ett nytt ljudligt smackande uppstod. När käkarna malde runt igen uppstod det sugande ljudet.

"Aha, tänkte jag, det är så det komplicerande maskineriet funkar! Smacka... smacka... suga ... suga..."

Hela detta överraskningsinslag tilldrog sig under inte mindre än två långa stycken varav det sistnämnda gärna hade fått vara smack- och sugfritt, eftersom det bitvis var tämligen vilsamt och vackert. Minus det ljudliga smackadet och sugandet förstås! Stycket hette "Variation on two themes, opus 35 for organ and piano", av Marcel Dupré.

Jag tillade efteråt när vi satt och åt lunch längs Kungsgatan, att just detta uppförande borde rätteligen ha hetat:

"Variation on four themes, opus 35 for all types of organs and piano".

Så över till nästa genre, som sysselsatt min lilla hjärna denna vecka:

Anna Odell, ni vet damen som examensarbete på Konstfack, spelade tokig. Eller nej, vid närmare eftertanke. Hon kanske inte behövde spela så väldigt mycket. Vad hon skall kunna tillför den kommande konstvärden har jag mycket svårt att förstå. Skall detta räknas som konst, finns mycket mer avancerad konst. Domstolarna kan då istället blir konstkritiker istället för just domstolar. Därför ser jag fram emot vad som står i domen. Konstkritikerna däremot förväntar sig ett uttalande som sätter en ny ribba inom konstvärlden. Måtte deras förhoppningar bli grusade! Men hur som haver, nu har rättegången gett henne ny gratis reklam. Hade jag varit i hennes kläder hade jag nog varit utan den "gratisreklamen".

Det var inte små kostnader hon slog sig till hos polis och den akuta psykvården. Det är rätt magstarkt att uppta en plats, som säkert hade behövts betydligt bättre av en verklig sjuk person. Det är också ett dilemma av nog så allvarlig natur. Det hela tilltalar nog inte heller de som suttit och inväntat polis helt förgäves i en nog så allvarlig situation! Dessutom anser jag att hennes examensarbete inte borde ha godkänts. Därför att det konstnärliga inslaget är det inte ens hon som står för. Det är någon annan som filmat det hela och är därmed den riktige konstnären bakom verket. Mer solklart examensfusk kan man väl knappast prestera?

Nästa tvivelaktiga händelse:

V-ungdom som skulle möta kronprinsessan Victoria med demonstrationer i Kiruna, i samband med att sametinget öppnades. Ja, jag kan inte annat än ge ifrån mig en djup suck. Inte är det undra på att vi norrlänningar räknas som lite av allmänt bakom flötet.

Något helt annat tragikomiskt:

TT-AFP rapporterade om en stackars intet ont anande 58-årige man, som slog sig ner på en offentlig toalett. Vad den nödställde, i dubbel bemärkelse, inte visste var att någon djuping hade strukit snabblim på sittringen. Det blev transport till sjukhus med hela sittringen fäst i baken. Någon skönhetskur lär det inte heller ha varit fråga om på sjukhuset, eftersom det hela krävde kraftiga lösningsmedel för att få loss sittringen ifrån hans arma bakdel. Man skall nog akta sig för resor till Australien tills polisen siktat snabblimsmarodörer.

Nu över till något annat skitviktigt...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar