Första advent är redan över och

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 1 december 2008, kl 14:08

"att vara, eller rent av låta bli att vara" råder idag inga tveksamheter inom mig. Jag gör numera mina egna medvetna val så långt det låter sig göras. Ty, ingen människa är en öde ö.

Jag minns ännu Karins berättelse om hennes mamma, som av ren utmattning låg avsvimmad under julgranen en julafton. Bara därför att hon inte lät bli att "vara" något, som hon trodde förväntades av henne. Karins mycket korta episodberättelse om sin mamma lärde jag mig mycket av. Det var på den tiden jag trodde att jag hade, att uppfylla alla förväntningar som fanns på mig, eller måste bli en del av "Duktiga Annika-syndromet".

Karins berättelse om sin mamma, blev en klar vändpunkt, där jag frågade mig själv:

"varför jag for omkring som en skållad råtta i tillvaron"?

Alla dessa möten i våra liv, som kan te sig helt oväsentliga, men som ändå lämnar spår inom mottagaren. Karins berättelse om sin mamma blev ett sådant för mig.

Jag finner att min egen lunk alltmer tydliggjorts i Bibelns mening av advent (adventus Domini). Det är inte så att jag väntar på någon nedstigande Jesus, eftersom jag inte hör någon formell religion till, men det betyder ändå inte, att jag inte kan vara en "andlig människa". Jag klär min adventstid i ett liturgiskt violett flor, som jag behänger livet med. Därför att violett är den mest högfrekventa av de färger, som är synliga för det mänskliga ögat. Jag skådar ut i världen och jag skådar inåt mig själv.

Jag har kommit på mig själv, att jag kring advent känner den där känslan av, att ånyo bli påmind om livet storhet, det ödmjuka som livet vill visa mig, trots livets villervallor runt omkring mig. Dvs. livet saktar ner, tar lite försiktigare steg och allt är precis, som det står i den där vackra julsången, som mina skolbarn sjöng så vackert i olika stämmor på julavslutningen, att det där tjocka i halsen fick tårarna att skymma synfältet:

"Advent tid kom till mitt enliga hus, jag sätter i staken ett sparat ljus. Något skall ske bortom frostig advent, jag väntar en gåva som Herren sänt. Den gåvan är av ett hela annat slag, än gåvor vi ger till varann var dag. Öppna ditt" ... osv.

Jag kan se adventsbudskapet i det nya, som skall födas och känna den ödmjuka och stilla väntan på "det stora undret", trots bristen på min religionstillhörighet. Adventsbudskapet som är en möjlighet att bli varse vardagen, öppna upp för något nytt. Göra en summering av allt det, som inte blev som jag hade tänkt och trott och hoppats att det skulle bli. Men som ändå ledde till nya insikter och därför leder vidare och blir gott nog ändå.

Advent är för mig en stilla tid, en tid av begrundan och eftertanke över det år som varit. Kring nyår har jag genomgått den där processen, eller "kommit genom nålsögat", som min gamle mentor (en av dem alla) kallade det för.

Det gör att jag kan göra någon form av rejäl nystart och "Nyårsklockan" av Alfred Tennyson blir en verklighet för mig i nyårsnatten. Jag skyfflar mentalt bort det oönskade, som jag ändå inte kan påverka. Jag har lärt mig av den där papperslappen, som jag hade hängande i många år ovanför mitt skrivbord på tingsrätten och som jag använde mig av för att ibland orka vidare i det som mötte mig. Där ordalydelsen i korthet betyder:

"inse skillnaden i det som man kan påverka och det som inte låter sig påverkas".

Dvs. lägg inte ner enerig på sånt, som inte kommer att bli annorlunda oavsett vad man än gör. De där orden på den där papperslappen är ständigt närvarande i mitt liv, jag får hela tiden rannsaka mig själv: vad är det jag kan påverka och vad är det som INTE låter sig påverkas?

Några barn runt omkring oss har sett dagens ljus i år och förhoppningsvis kan vi få uppleva lyckan, att få se flera i framtiden och även få undslippa det smärtsamma, att inte få behålla dem runt omkring oss. Livet ger en ibland rejäla käftsmällar!

Igår på vår lilla enkla familjesöndagsmiddag, kände jag att livet verkligen gått in i en adventstid. Jag är mao fortfarande en MYCKET privilegierad människa! Men jag kom på mig själv med, att sitta där och undra vad som framtiden skulle bära med i sitt sköte för mina nära och kära. Ibland är det lite som vi vet om framtiden och det är nog på gott och ont.

Helt plötsligt "stördes" mina funderingar av ett foto och det skulle kännas som ett smärre helgerån, att utestänga er från ett av 2008 års mirakel, även om ni saknar visshet om helheten och det just bara därför kan bli ett foto att betrakta. Men ibland säger ett foto mer än tusen ord. Eller?