Filosofiska utlägg om otrohet fredagen den 13:e. Men är jag ännu skrockfull för den saken skull?

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 13 maj 2011, kl 20:04

Nej, jag tror mig inte heller om att trilla ur sängen och bryta lårbenshalsen, eller halka av köksstolen och slå av alla framtänder i bordskanten, eller snubbla över mattfransarna i vardagsrummet och bryta halsen, bara därför att det är fredagen den 13:e.

Visserligen skulle det ha varit ett fullt möjligt olycksscenario med den nya eltandborsten. Mina tidigare eltandborstar har varit tämligen mediokra modeller och slöa, det inser jag så här i efterhand. Medan den här nya är en riktig racermodell, där man verkligen måste vara helt alert för att inte ha den nerkörd långt ner i halsen. Visdomständer sitter verkligen inte bra till ur borstningssynpunkt.

Skratta nu lagom, du som inte tror att man kan svälja det mest osannolika.

När yngste sonen var liten och skulle opereras i Boden, traskade jag omkring med honom på armen i väntan på att få komma in på operationsavdelningen. Vi stod då och tittade på en upphängd tavla där man hade samlat allt som folk av misstag hade svalt. Det var inte lite grunkor det och i många fall helt obegripligt stora. Pennor av alla modeller, sticknålar t.o.m. långa sticknålar, corongspelsringar, rätt stora fiskedrag etc.

Idag har jag mao varit i "stiltje" och inte så vidare värst många knop har producerats på den här sidan av planket. Stegräknaren som är länkad till nätet, lär nog ge utslag om att jag i det allra närmaste förefaller stendöd!

Tanken var i alla fall god tidigt i morse. Jag tänkte åka iväg till Hagabadet och sköta kroppens behov, så snart bilen återvänt till hemmaplan.

Men då den väl hade gjort det, då kändes det här med aktiviteter, som en fråga som rörde ett parallelluniversum och alls inte mig.

Däremot så bläddrade jag runt i gamla dagböcker från tiden som inföll under den mer "produktiva vetenskapsåldern" då jag hängav mig åt "naturvetenskapen", efter att ha fått min unga själ ordentligt tillknycklad av mindre nogräknad person. Efter det så förflöt en rätt intensiv tidsera som innebar, att jag kom att kyssa många grodor och säkert en och annan prins.

Fastän det var jag inte medveten om då. Men tanken HAR slagit mig så här många år efteråt, att så kan ha varit fallet. Därför att jag vet idag att jag hade gjort mig tämligen ointaglig och bar någonstans inom mig på rätt förutfattade meningar, om det motsatta könets själsliga intelligens i ett parförhållande.

Inte blev saken så mycket bättre av att mina vägar korsade märkliga män. En del var dessutom, i många fall, värre att göra sig av med än flugpapper, som envist fastnat på fingrarna hur man än försökte att komma loss. Dessutom tycktes män som regel ha minst sagt själsliga oförmågor och siktet inriktat på "en enda sak".

I en av dagböckerna hade jag gjort notering om vad en manlig typ haft för utläggningar, just precis en fredag den 13:e. Det hade jag noterat, som ett tydligt tecken på att "Fredagen den 13:e" verkligen existerade och alls inte var någon vidskepelse!

Jag hade nogsamt noterat vilken katastrofkväll detta hade varit ur ett medmänskligt perspektiv, eftersom den bara än en gång tycktes ha bekräftat vad jag tyckte mig veta om det motsatta könet i ett parförhållande. Jag hade skrivit ner vad han suttit där och orerat:

"kvinnor ska vara glada, att de flesta män skippar andrahandssorteringen och går direkt på grovsoporna".

Efter den filosofiska urladdningen kunde jag inte annat än undra vad det var för typ av kvinnor, som män egentligen var otrogna med.

Uttalandet hade kommit sig av att jag ställde honom frågan varför män var otrogna och i efterhand konfronterad, kunde ge som förklaring varje gång: "att det (otroheten) betydde inget". Hans filosofi varför man i ett parförhållande var otrogen, det var sålunda enligt denne bar & dansguru ett manligt behov av att vara "svinig" utan närmare eftertanke. Helt enkelt en förklaring till varför vissa män inte nått längre i den mänskliga utvecklingen än till ödlehjärnans tillstånd. Från amöba till ödla!

Jo, det kostar på att utvecklas!

Visst var det så att jag noterat att otrohet förekom lika mycket bland kvinnor, men det drabbade liksom inte mig på samma sätt och därför funderade jag inte så vidare värst mycket över det förhållandet. Fastän idag förstår jag att det borde jag verkligen ha gjort. Idag vet jag också att det förekommer en form av "feministisk talibanstat", som är fullt jämförbart med ödlemännens utveckling.

Man MÅSTE helt enkelt bara vara otrogen till vilket pris som helst. Det ger någon form av svårbegriplig kick.

Hur har jag nu hamnat i ett sånt här svårbegripligt diskussionsämne fredagen den 13:e. Tja, helt enkelt pga. ren slöhet och upptäckter ur mitt nedtecknade svunna liv, som varade för bra många liv sedan.

Är det nu ett viktigt vetande?

Ingalunda.

Men kanske en måttstock vart du själv befinner dig på utvecklingsskalan.

Jag uppskattar verkligen mina manliga vänner och uppskattar kvinnor, som kan uppföra sig som folk i möblerade rum.

Alla bär vi på en historia iaf om vi haft relationer sedan tidigare, när vi möter en ny partner. Jag ser det som mer normalt att kunna umgås även efteråt och tämligen oförlåtligt om man inte kan göra det om det finns barn med i bilden. Alla former av svartsjuka och tendenser till att skapa krig, tror jag enbart handlar om egoism och egna tillkortakommanden. För att man inte passade ihop, eller delade livsavgörande uppfattningar behöver man inte skapa ett tillstånd av evigt fredagen den 13:e.

Man måste kunna tro att det finns bra människor också, även om det i vissa fall kan ta tid att läka själen och inse det, när man väl blivit rejält tillknycklad av någon mindre nogräknad figur. - Ibland kan det därför ta lite tid att inse "hur psalmena skall sjungas i samma tonart."