Google+ Followers

fredag 18 mars 2011

Detta är "Min Själs Krönika", sedan må NSD ha sina egna betalda krönikörer.

- den 18 mars 2011, kl 18:06

Jag brukar verkligen inte känna mig "låg". Men efter samtalet riktat till den lilla grupp "försökskaniner", som jag tillhör, gick bottenpluggen ur fullständigt.

Det tarvas kanske en vidare förklaring, så jag vevar tillbaka händelseförloppet.

Sahlgrenska Universitetssjukhuset tillsammans med Göteborgs Universitet och en "vässad ända upp till tänderna" psykolog med specialutbildning i Mindfullness, MBSR-lärare, utbildad via CFM/ University of Massachusetts Medical School, är de som leder denna forskningsstudie. För att den här studien skulle kunna bli ett steg framåt över den mänskliga hjärnans funktioner, valde jag att "låna ut min hjärna": OM det nu är där, som kroppens hårddisk ligger, förstås.

Forskningsstudien skall pågå under en längre period. Jag tyckte inte att jag hade något att förlora, snarare tvärtom insåg jag att jag rent av hade allt att vinna. I mitt bagage finns de många kroppsskador jag fick vid Gällivare tingsrätt och som var de som även förde mig vidare till Göteborg för den kvalificerad neurologspecialistvård, som jag var i behov av.

Om inget annat föreställde jag mig, att genom denna forskningsstudie skulle Göteborgs universitet, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi - Sektionen för klinisk neurovetenskap och rehabilitering, förhoppningsvis bli lite klokare, sedan de satt klorna i oss handplockade och utvalda "försökskaniner". Just det här kriteriet för handplockade "försökskaniner" var att man skulle ha råkat ut för skallskada, hjärnskakning, stroke eller TIA, för minst 1 år sedan.

Men i mitt fall kunde jag lika gärna ha hamnat i praktiskt taget vilken grupp som helst, där lite och ingen seriös forskning bedrivas. Smärtvården i Sverige är rent ut sagt ännu ett tecken på "Bananrepublik" och inte blir den till det bättre med sjukvårdens neddragningar. Man tycker väl att det är helt ok att människor går omkring med en våldsam smärtproblematik, därför att man faktiskt inte känner till hur kroppen fungerar. Inte vet man heller exakt hur mycket yttre påverkan kan ge hjärnskador, alt. hjärnpåverkan.

Man har sett det i studier, att får man inte tillgång till sammanhängande sömn alt. utsätts för massiv stress, blir det förödande för hjärnan. Det kan t.o.m utlösa kroppsliga sjukdomar. Men det finnas onekligen ett svart hål på denna karta. Jag har skrivit en tidigare blogg i ämnet och om de forskare som gjorde ett genombrott och som sannolikt är anledningen till denna forskningsstudie.

Vi försökskaniner, som ingår i denna forskningsstudie, vi får besvara skattningsskalor över allsköns konstiga frågor i olika omgångar. Utsätts för tester att allehanda slag, en del perceptionstester, men också rent logiska tester. Vi utför yoga, mediterar och försätter oss i tillstånd som är ämnade till "kroppsskanning", dvs. man går med tanken genom hela kroppen. Inte helt lätt alla gånger att hålla tankarna HELT fokuserade. - Lägg dig själv ner och försök att befinna dig i tanken nere i tårna som ligger mellan stortå och lilltå! Inte helt lätt skall jag säga.

Vi ligger, sitter, står, går och mediterar: full koncentration på kroppen. Fri från tankar, som inte skall tränga in i medvetandet. Vi skall helt enkelt lära oss att "lobotomera" oss själva, dvs. försätta oss själva i något som gett hjärnforskning en puff framåt, över hur hjärnan knyter an nya "tåtar", dvs. kringgå att man faktiskt råkat ut för någon form av kroppsskada, problematik med diverse konsekvenser som följd. Det säger sig självt att det inte alls behöver röra sig om de skador som var kriteriet i just denna studie. Jag är rätt övertygad om att hela startfältet torde stå vidöppet av allehanda slag, ty människan är ingen obebodd ö och allt har en början och ett slut, som hänger ihop. Kroppen är en helhet.

Så till den totalt harmlösa diskussionen, som försköt mig totalt i sank.

Psykologen, tillika MBSR-läraren, frågade om vi hade haft speciellt svårt med någon av dessa meditationer, eller kroppsövningar, som hon utfört med oss under den sista åtta veckors perioden och som vi via CD-skivor fått utföra på hemmaplan. Jag berättade att det som berett mig oerhörda problem var den tämligen enkla och harmlösa meditationsövningen, som gick under benämningen "Bergsmeditation". Man skulle tänka på ett berg.

I mitt inre flimrade det runt en del berg, klippor och toppar som funnits i mitt liv. De passerade som någon form av snurrande chokladhjul, som inte riktigt kunde bestämma sig för vilket nummer den skulle stanna på: Alptopparna i Meringen utanför mitt sovrumsfönster. Klostret/kyrkan/byn Montserrat i Pyrenéerna dit man bara kan ta sig med en magkittlande bergbana eller bergståg. Gibraltarklippan insvept i molnen, som står som en kvast uppe i toppen och får en att känna litenheten när man går över startplattan till flygplatsen, som man måste passera för att komma över till den engelska sidan av Gibraltar. Den medeltida staden Enrice på Sicilien, som är som att ha landat i en helt annan värld, en helt annan tid, hur kunde man bygga en stad däruppe? Bergsbyarna kring Cinque Terre, fastnaglade längs den höga Italienska kusten. Lapplands drottning, dvs. Akka, mitt berg bland alla berg, som jag om och om igen målat, även ur mitt inre. Dundret, vad annars, också nedklottrat i alla telefonblock genom årens lopp och en enda bevarad oljemålning på en kakelplatta.

Men så bad hon oss att tänka på det berg, som betydde mest för oss. Genast infann sig i mitt inre bilden av Malmberget där längs bergskammen.

Kungsryggen.

Men där hände något med mig, som jag ej hade ens kunnat ana mig till. Minnesbilden växlade hela tiden mellan det oförstörda Malmberget, där mitt hjärta tycks ha slagit rot. Den verkliga idyllen Malmberget och det Malmberget, som jag sist besökte och som vållade mig en sådan våldsam chock, att jag nästan inte mäktade att ta in den totala förändringen. Ändå hade jag varit med när samhället delades mitt itu och många delar av bebyggelsen försvann och ännu mer mark hade stängts av för evigt. Det får mig att fundera.

Är det mer som sker under ytan och som vi inte riktigt noterar, vad som egentligen sker i våra inre i dylika sammanhang.

Naturligtvis kunde hon inte förstå det hela. För hur kan man greppa något som man kanske inte ens hört talas om sker. VEM kan göra det som inte själv har något dylikt i packningen?

Det var ungefär som när hon skulle förklara att hon visste vad kroniska smärtor var. Stå rent tillfälligt vid den tröskeln och att vandra runt i dess ruiner år ut och år in är en himmelsvid skillnad. Man skall inte negligera människor, som verkligen försöker sätta sig in i andras situation och man kan inte ens begära det av någon.

Jag fick förklara för henne, att små orter runtomkring hade utplånats. Marken gick inte längre att beträdas. Samhället längs bergskammen, som jag kommer ifrån hade delats av en jättekrater pga. gruvbrytningen. Oerhört många byggnader var rivna och ett otal kvarter gick inte ens marken att beträdas och snart skulle det mesta vara bortsopat från jordens yta. Som om det inte någonsin funnits. Inte hade betytt något och därför kunde raderas ut.

Jag inser att jag måste ha varit totalt oförberedd på hennes ord vad det hela handlade om, därför att de träffade mig som en jättespark i magen. Plötsligt kände jag tårarna stiga upp i ögonen och klumpen i halsen och magen växte. Ordet satt som fastnaglat i mig och det sitter där ännu som en tagg i mitt inre: S O R G. Hon trodde att hennes ord skapade lindring i sorgen hon genomskådat, genom att säga, att man t.o.m. kunde sörja ett träd. Det spädde bara på det hela:

Trädet! Mitt träd också borta! Ännu en till smärtsam insikt, vi två, trädet och jag som skulle leva och dö tillsammans. Ja, så kan ett förskolebarn tänka och fundera ut med sitt älskade träd.

Men så utomordentligt skamligt, att bli påkommen med något så fånigt, som att sörja en ort, ett träd, ett liv... när det finns människor att sörja.

Men vad är rätt sorg och vad är fel sorg?

Här befinner jag mig med hela känslopaketet och vet inte om jag skall försöka stoppa tillbaka allt inne i det här sorgepaketet, som jag inte ens visste att jag ägde. Klistra tillbaka omslagspappret på paketet, som så dramatiskt blev uppslitet. Dra på snörena igen, som jag inser har hållit ihop hela sorgepaketet. Ställa undan "paketet" någonstans dit ljuset aldrig mer når. För att aldrig mer öppnas. - Precis som marken i Malmberget: att ALDRIG mer beträdas, att aldrig mer beträdas. Eller är det rent av något som både jag och de här forskarna i Umeå, som gjorde undersökningen till Miljödomstolen om LKAB:s gruvbrytning i Malmberget, borde ta på fullt allvar och gå till botten med?

Är det något ännu mer djupgående, som vi alla missat, än bara miljöförstöringen och att hela samhället och de små orterna runt omkring sopats bort från jordens ytan.

Avgrundshål blottade.

Jag kan inte låta bli att undra över om det kan vara någon skillnad för dem som bott kort tid i Malmberget och inte bär med sig hela idyllen, som gått i kras, i sitt bagage. Är det anledningen till att så skrämmande många inte vill minnas Malmberget, som är födda där, bott där under väldigt många år?

Det låter för förvånansvärt många, som om de mer eller mindre tagit sin flykt därifrån och bara vill glömma allt som har med Malmberget att göra. Medan andra är som jag, som vill behålla det i mitt inre. Är det rent av så att de här forskarna i Umeå och samhällsansvariga måste fundera på vad som tillfogats malmbergarens allra innersta vrår av skada och vad de egentligen gömmer på. Finns det rent av en till aspekt att addera, därför att vi aldrig tar oss tid att förstå oss själva fullt ut, förrän man ingår i någon märkligt forskningsstudie, där man rådbarkar och vädrar varje liten vrå av kropp & själ och funderar över hur kroppens sammanhang hänger ihop.

"Malmberget i mitt hjärta", ni vet den där gamla slogan i form av klisterlappar. En klisterlapp som jag envist behållit, trots att den nu måste ha många år på nacken. Min klisterlapp sitter fästad på min gamla telefonsvarare, som är inköpt när jag bodde i Malmberget. Den kortslöt sig helt nyligen och luktade vidbränt, när min yngste son slängde sin jacka på hallsoffans karm och därmed träffade telefonsvaren med ena jackärmen! Helt obegripligt bara det, hur det kunde bli så. Jag har inte förmått mig att köra iväg telefonsvararen till återvinningen, därför att lappen sitter fortfarande kvar där på telefonsvararen.

Den tycks nu ha förvandlats till någon variant av Edvard Munchs tavla "Skriet". Den ropar ordlöst till mig: det är "Malmberget i ditt hjärta", har du inte förstått så enkla saker?

Men vart skall jag ta vägen med den sorgen?


Än en gång hör jag melodin inom mig, som de fina ungdomarna satt på pränt:
 


1 kommentar:

  1. Det finns 4 kommentarer.

    Precis Gun, alla har rätt att få känna sig trygga.
    MEN ... så många föräldrar som inför sina barn ältar hur: "allting är åt h-vete", så är det inte konstigt alls, att barnen känner sig otrygga OCH även tar på sig skulden, för eländet som drabbat deras familj.
    Föräldrarna MÅSTE SLUTA föra över sin oro på barnen och visa de små, hur mycket dom älskar dem, istället för att gå och tycka synd om sig själv och "glömma bort" barnen, vilket många tycks göra.
    Anmäl >Just me (2011-03-23 08:52:59)

    Linda det du berättar om daghemmet (som hände för 10 år sedan) hoppas jag all förskolepersonal & de som är ansvariga för barnen i kommunen tar på högsta allvar!

    Det handlar trots allt om att möta barnet på barnets villkor och viktiga kunskaper att ta emot och att möta barnet där det befinner sig.

    Trasiga barn/ungdomar/människor finns det tillräckligt mycket av. Med tanke på vad jag erfarit om hur en del ungdomar har det i Malmberget, är det nog högsta prio på det, som utvecklingen har blivit. Man har rätt till att känna sig trygg.
    Anmäl >Gun (2011-03-21 20:03:08)

    Starkt gjort av dig Gun, att beröra sådant som är tabubelagt. Jag tror inte att du är ensam om den här sorgen, den bär nog alla malmbergare mer eller mindre. Det handlar väl bara om att bli medveten om den, precis som du blev.
    Anmäl >Dolda sorgen (2011-03-20 12:17:59)

    "Mjuk" vetenskap har vi kanske nte så mkt till övers för här uppe?
    Men.
    Varför mår så många dåligt?
    Drogerna; varför är de vanliga hos oss?
    Varför vill en del av våra unga (oftast män) inte leva längre?
    Varifrån kommer oron och rädslan och känslan av att inte vara omtyckt och uppskattad hos våra unga?

    Hörde talas om att ett daghem på orten låtit barnen måla/tala kring sitt Malmberget för kanske tio år sedan och jag blev innerligt rörd av att redan de små är rädda och oroliga och sorgsna över det som händer.

    Kanske dags att försöka se betydelsen av också mjukvaran här uppe?
    Anmäl >Linda (2011-03-20 09:35:42)

    SvaraRadera