Den epidemiska undersökningen, som miljödomstolen

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 1 oktober 2010, kl 13:52

beslutade om skulle inhämtas om miljön i Malmberget. Den blir alltmer skräckinjagande, när pusselbit efter pusselbit läggs till om "stundens allvar".

I den epidemiska undersökningen fastslog forskarna i Umeå i ett utlåtande till Miljödomstolen, att "tung industri och boende inte är förenligt". Betänker man då att ytterligare förvärrade omständigheter har skett, i den helhetsbilden sedan forskarna sade sitt, blir det verkligen ingen upplyftande tanke.

Förra veckan var jag på en föreläsning, som gick under namnet "Den stressade hjärnan" och hölls av Sveriges enda professor i beteendemedicin, Peter Währborg. Till det kan han lägga till yrkestitlar som sociolog, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, leg. läkare docent i kardiologi (för den oinvigde handlar kardiologi om hjärtat).

Peter Währborg var också tidigare VD för Institutet för Stressmedicin i Göteborg. Numera ägnar han sig även åt föreläsningar för att uppmärksamma den allvarliga trend, som finns överlag på hälsofronten, där inte ens barn och unga går fria ifrån hjärnstress, som i sin tur leder vidare till en myriad av kroppsliga och själsliga tillstånd. Han berättade också att dessa allvarliga åkommor, som kan följa av långvarig hjärnstress numera bytt forum och alltmer förflyttats till rättssalar.

Det var en svindlade resa han tog oss med på, om den stressade människans kropp och själ. Trots allvaret i det hela framfördes det med humorn ständigt närvarande.

Frågeställningarna löd:

* vad är stress?
* på vilket sätt påverkad hjärnan eller till och med tar skada av långvarig stress?
* hur farlig är den vardagliga stressen?

Han berättade också om sin f.d. forskarkollega Peter Eriksson, som alltför tidigt gick bort. Men som var den som lämnade efter sig en ovärderlig gåva, eftersom det var han som knäckte koden med barn och ungdomar.

Jag skall inte föregå hela föreläsningen, därför att detta borde Gällivare kommuns politiker per omgående nappa tag i och anordna föreläsningar med Peter Währborg för allmänheten. Och förstår inte kommunpolitikerna sitt fulla ansvar borde något studieförbund ta initiativet. Det här handlar inte enbart om den oerhörda hjärnstress, som LKAB försatt de drabbade för och som obönhörligt leder till att kropp & själ blir disponibel för i otroligt många sjukdomstillstånd, varav de i slutändan blir livshotande. Utan här handlar det dessutom om mänsklighetens allvarligaste hot mot vår hälsa dvs. hur våra liv har förändrats med teknologins inträde där livsbetingelserna oftast går i "100 knutar från vaggan till graven".

Alltfler unga uppvisar psykiska problem, som hänger ihop med hur hjärnan utsatts. I hela landet ser man ett accelererande antal unga människor med en problematisk och ny situation, där allt fler unga blir utslagna och visar tydliga tecken på hjärnstress. Man orkar t.ex. inte längre ta till sig text om de inte är mycket kortfattat.

Man behöver inte tänka längre än, att det som man under en hel mansålder förut fick i informationsväg, det har man nu för tiden förbrukat i mycket tidiga stadier av våra liv. Med det som LKAB och den kommunala valhäntheten utsätter den drabbade ortsbefolkningen för, blir det med andra ord en avsevärd förhöjd risk till skillnad från normalsvensken. Hur har bolagets jurister, styrelse, myndighetspersonerna runt omkring hanteringen, inkl. kommunens ansvariga, tänkt hantera den saken, eftersom det också är fråga om förhöjda miljögifter. Det är något som jag inte kan låta bli att undra över.

*****


Under många år slukade jag själv allt som kunde ge några ledtrådar till beteenden. Det blev en aha-upplevelse, när jag insåg att mina smått svindlande antaganden blev bekräftade. Dylika bokstavskombinationer som t.ex. ADHD kunde i själva verket vara helt feldiagnostiserade om de i bästa fall ens hade blivit det. Det kunde precis som jag antagit vara fråga om helt andra orsaker.

Får man då veta att t.ex. barn som får för lite sömn uppvisar precis motsatta symptom än vuxna faller bitar onekligen på plats. I det livsläge jag då befann mig i form av specialpedagog, kände jag att jag fick ett mycket vidare begrepp om hur jag skulle bemöta experimentlustan av professor Gillberg och kompani. Tyvärr handlar allt till det yttersta om föräldrarnas val och ageranden både för det ofödda barnet, men också för det framfödda barnet. Ett barn som får för lite sömn är förvillande likt t.ex. ett ADHD-diagnostiserade barn, det barnet blir inte som vi vuxna trötta, de går istället på högtryck!

Många får också av den anledningen fel diagnos, därför att man inte gjort en djupdykning av förälder alt. föräldrar och den psykosociala miljön som barnet lever i. Det säger egentligen sig självt, att med en rörig och många gånger utsatthet för barn, uppvisar barnet faktiskt bara vad som egentligen utspelar sig bakom kulisserna. Till det finns andra parametrar att också beakta, ett struligt barn blir alltid på något sätt ett sviket barn. Någonstans kan man finna någon form av svek, när det inte är fråga om rent fysiska handikapp.

Gamla sanningar är fortfarande de allra bästa sanningarna. Embryologi borde därför ingå även i den vanliga lärarutbildningen, i kombination hur fostrets utveckling även följer barns utveckling i de teckningar de under sin utvecklingsprocess vid uppväxten gestaltar.

Det är också en smått fascinerande tanke att tänka, att ett 12 veckor gammalt fosters hjärna är på sin topp, sedan går det bara utför. Krasst uttryckt. De första två åren av ett barns liv är tämligen avgörande för det fortsatta livet. Barn behöver äggvita och protein för att få tillgång till sin egen hjärna och där är åter de två första åren en vågskålsparameter.

Detta är också något som den politiska kåren borde fundera över hur de skall hantera helheten. Många problem både i den sociala världen liksom i skolsituationer och kriminalitet handlar till det yttersta om hemförhållanden och vem vi själva blev som barn, för att senare i livet bli föräldrar. Familjer i kris borde därför inte lämnas därhän av samhället. Det borde inte vara skuldbelagt, eller vara en klassfråga, att få tillgång till proffshjälp att få livspussel att gå ihop.

Våra liv har fått helt andra behov, om vi inte skall riskera att duka under i olika former av ohälsa.

Eller är det så att det är lika bra att sikta in sig på demens, eller stroke, när hjärnan gått i samma tempo som de 100 knutarna från vaggan till graven-livsvillkoren?