Google+ Followers

tisdag 19 april 2011

2-åringens underbara värld.

- den 19 april 2011, kl 12:54

Det är svårt att på förhand veta vad som kommer att hända under dagen, när 2-åringen är med oss.

Vädret var så himla skönt ute på solsidan, att vi bestämde oss för att äta lunch ute under parasollen. 2-åringen drack blåbärs/svartvinbärsjuice till maten. Vilket fick honom att få rena rama "Salvador Dali" mustaschen. Jag skrattade glatt och sa till honom att nu såg han ut som Salvador Dali.

- Vem är Salvador Dali, undrade han.

Jag fick studsa iväg efter en handspegel och en konstbok om Salvador Dali och så kunde han konstatera att hans mungipor såg ut som Salvador Dalis mustascher hade sett ut. Sedan satt vi och tittade på en hel del av Salvador Dalis konstverk. Han var helt uppslukad av "vilka konstiga bilder" Salvador Dali målat. Samtidigt var det spännande bilder, med många detaljer. Han noterade att Salvador Dali hade målat nästan likadana kryckor som jag hade.


Väl inne i hallen lade 2-åringen märke till en bild på väggen, eftersom rader av dockor och nallar hade hasat ner från soffkanten och bilden blivit synlig. Bilden föreställer Sveriges alla regenter. Han fick förklarat för sig att det var Sveriges alla kungar som hade funnits. Det blev högläsning av vad de alla hade hetat. "Erik Årsäll" tyckte han lät roligt, men fastnade i slutändan för att "Erik den helige". Den kungen såg ut som en riktig kung skall se ut och hade också ett bra kunganamn, konstaterade 2-åringen. Erik den helige det var han själv. Basta!

En stund senare hamnade vi av någon outgrundlig anledning på avdelningen förnamn. Jag berättade för 2-åringen, att hans älskade "Wii", alltså min dotter, sade med bestämd röst och eftertryck, när hon var riktigt liten:

- Jag heter inte "Betti", jag heter O L O F !

Hennes storebror, min äldste son, brukade skratta och säga, att hon måtte vara en reinkarnation av Olof Palme. Hon föddes samma år Palme mördades. Men detta fick inte 2-åringen veta något om. Däremot att min yngste son avkrävde mig ett löfte om att skulle det bli en pojke, skulle han heta "Jon Bon Jovi". Visst, självklart skulle han få heta det lovade jag, som var helt bombsäker på att det var ett flickebarn, som skulle födas till världen. Det här var före man började ägna sig åt att tala om vad för kön det var på det väntade barnet. Så här efteråt kan jag väl drabbas av en känsla av:

- Phew.... vilken svintur att det inte blev en "Jon Bon Jovi"! Det hade nog inte varit så lätt att gå omkring i Malmberget och hetat så. Det hade kanske också varit svårt att genomdriva det namnet hos myndigheterna. Men å andra sidan kan man få heta "Metallica", kan man väl få heta "Jon Bon Jovi".

2-åringens egen pappa brukade hävda, när han var i samma ålder, att han hette "Fritz Ångbåt Andersson". Det gladde 2-åringen. Men så kom vi fram till hans eget namn.

-Tja, sa hans "faffa", när du låg i din mammas mage brukade vi kalla dig för "Lill Adolf", eftersom din mamma och pappa inte riktigt kunde bestämma sig för vad du skulle heta.

Så räknade "faffa" upp alla otaliga namn, som varit på tapeten, däribland namnet Elias.

2-åringen nappade direkt. Han hette Elias och inget annat! Men kunde inte hans lillebror, som ännu ligger i mammas mage och som 2-åringen själv döpt till "Pinkupanko" istället heta Elias, undrade vi lite trevande.

NIX! Elias det var han själv och ingen annan!

Det kändes något udda när helt plötsligt denne Elias skulle göra än det, än något annat. Därför att titulera sig med namn, det är ett passerat stadie i 2-åringens utveckling och JAG är sedan länge inordnat i hans språk. Men nu var det helt plötsligt Elias, ungefär som han talade i andraperson. När vi mötte hans pappa utanför jobbet, öppnade pappan bildörren och hälsade glatt på sin lille son med hans namn. Ur barnbilstolen kom bara ett enda lugnt konstaterande svar från 2-åringen, som satt där med uppslängt ben över barnbilstolens kant i bästa direktörsstil:

- Jag heter Elias!

Tja, det kan hända mycket när arbetande föräldrar är på jobbet. De går intet ont anades till jobbet och tror sig om att ha en son som heter si och så. Men när de kommer tillbaka vid arbetsdagens slut har en rejäl omvandling skett. Då är det plötsligt en Elias de har till son.

Jag undrar hur länge 2-åringen kommer att framhärda det, att han heter Elias? Det blir kanske lika långvarigt som "O L O F", hävdade att det var så det förhöll sig... blir det någonsin långtråkigt med barn?

1 kommentar:

  1. Det finns 1 kommentarer.

    när jag var liten sa jag att jag hette Buffalo Bill ända tills brorsan och hans gäng kontrade med ramsan "Buffalo Bill satt på en pall sket så det small, indianerna trodde det var luftanfall".. inte undra på att man blev som man blev
    Anmäl >Jossi (2011-04-22 12:29:11)

    SvaraRadera