Idag är en födelsedag som inte är

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 30 september 2008, kl 18:00

Fågelskuggor

över vattnet drömlikt

glida

hon var här

och ännu skälver gräs

i hennes fotspår

hon var här och stjärnorna som

lågo

tyst i hennes hår

förvirrat glänsa utan

fäste nu



Bengt Anderbergs dikt får ge uttryck för den tysta glädje, som fortfarande breder ut sig inom mig, vid blotta tanken på henne. Mina minnen av henne är rätt fragmentariska. Jag minns hennes skratt, jag minns hur hon luktade, jag minns hur mjukt hennes hår var och som jag brukade linda in mina små armar och händer i, jag minns närheten.

Min dotter och hon känns lika, så lika att jag ibland får för mig, att om jag tittar upp är det hon, som håller ett stadigt tag i min arm och inte min dotter. De har något av samma lugn, samma trygghet, utstrålar samma närvaro, som jag känner mig hemma i. Jag känner igen drag av henne även i mina äldsta barn.


Jag minns många, många händelser, de löper som små pärlband i mitt inre och jag minns samtalen. Men när jag skall frammana hennes bild spelar mig ödet ett spratt och jag ser åter de smala tunna, stilla, sparvliknande händerna på täckets kant, som hör hemma i en sjukhussäng. Det var en död som tåligt och länge väntade att omsluta henne. Väntade på att få föra henne bort. Hon lärde mig en stor livsvisdom om när det är dags att släppa taget, oavsett om det gäller ens barn, relationer, arbete eller livet självt.

Hon sa tröstande till mig: "Gun, det kärleksfullaste vi kan göra, är att släppa taget när det är dags". De orden har följt mig genom livet, de är en verklig sanning inom mig. Det är så hela livet är, oavsett vad det än handlar om. Men jag har också förstått, att hon härigenom bad om lov att få släppa taget. Nu orkade hon inte kämpa emot döden längre. Därför tror jag också att hon somnade in i frid för att aldrig mer vakna.


Jag har ett enda mycket suddigt foto av henne som jag spontant känner: "JA, det är hon!" De andra fotona jag har av henne känns främmande och jag känner inte igen henne i dem.


Jag var 16 år den där morgonen då hon inte vaknade mer, efter många år på sjukhus i både Boden och Umeå. Den dagen hade föregåtts av till brädden fyllda år, av tomma, kalla, ensamma dagar, då bara saknaden och ensamheten bredde ut sig inom mig. Den ständiga längtan efter henne fanns där djupt rotad inom mig. Så många lördagar efter skolans slut, jag befann mig på tåget till henne. För att med sista tåget på kvällen, tillsammans med alla skränande militärer, vara på väg ifrån henne. Några få ynka timmar på sjukhuset, där hon låg nedbäddad i en sjukhussäng, var vårt gemensamma liv. De och några få korta dagar av permission från sjukhuset ett par gånger under de här årens lopp.

Jag minns att det var påsklov den där morgonen, som förändrade hela min tillvaro i ett enda slag. Jag låg och sov den här morgonen, när jag väcktes av telefonen som ringde. Jag skulle egentligen ha varit på väg ner till henne denna morgon. Men hon hade ringt kvällen innan och bara viskat i telefonen, att jag inte fick komma dit, hon orkade inte prata med mig. Förvirringen var stor inom mig och jag förstod inget. "Varför ville hon inte prata med MIG"? Jag möttes av svaret: hon orkade inte! Hon hade bara viskat i telefonen, att jag inte fick komma dit. Inget mer hade hon sagt, sa man mig.

Jag tror att det är en av anledningarna till, att jag blir illa till mods, när det ringer i telefonen om morgonen. Det har aldrig varit några bra besked som nått mig, när telefonen ringt just kring den tiden på morgonen. Men just den här gången sprang jag aningslöst nerför trappan, in i köket och svarade yrvaket i telefonen. Det var då jag lärde mig vilken tidpunkt alla dåliga telefonsamtal når en. Jag tror att jag ringde till vår granne tant Lola, eftersom hon plötsligt var där hos mig. Men jag vet inte säkert. Allt är lagt i en enda obegriplig röra och kaos.


Jag minns att jag lång tid efter hennes begravning, vände mig om varje gång jag såg någon i likadan kappa som hon hade haft. I hopp om att allt bara skulle ha varit en dröm och att det verkligen var hon, som skulle finnas där bakom den där ryggtavlan med samma kappa, leende, glad och FRISK! Men det var aldrig hon. Hon kom aldrig tillbaka.

Åren gick.

Jag blev själv mamma två gånger och hon bleknade alltmer bort. Men så hände något märkligt. Jag blev mamma en tredje och sista gång när jag var 35 år. Jag blev ensam tidigt i den graviditeten och då var det som om hon plötsligt var ständigt närvarande. Jag kände mig aldrig längre ensam, hon fanns där ständigt med mig. Det var som om vi gemensamt gladdes åt det efterlängtade, väntade barnet. En märklig känsla. Meningen var att mitt yngsta barn skulle ha blivit en liten Lucia, men hon föddes i början på oktober och vi överlevde båda två med ett nödrop. Mina två yngsta barn kom att fira födelsedag samma vecka och i nära anslutning till hennes födelsedag.


Tiden läker alla sår sägs det "ungefär som om tiden är någon form av läkare", men inget är så fel som just det uttrycket. Tiden är ingen läkare! Jag tror inte ens att det är sår jag bär efter henne inom mig. En så stor lycka kan aldrig lämna några sår. Hon har aldrig skadat mig, hur skulle hon då kunnat efterlämna sår inom mig? Hon har bara lämnat en oerhörd saknad efter sig.


Det är saknaden som jag blivit tvungen, att lära mig att uthärda, att leva med och att bära. Saknaden har blivit en stor del av vad som är jag.

Saknad har lagts till saknad. Men glädje har lagts till glädje och jag har mycket att glädjas åt! Hon skrattade ofta. Hon lärde mig att skrattet är underbart, till och med i de mest sorgliga stunder är skrattet en befriare!


Det finns så mycket glädje att minnas och blotta tanken, att hon faktiskt funnits, DEN fyller mig med stor tacksamhet! Hon var min mamma. Hon ÄR min mamma, hon lever i allra högsta grad inom mig och just idag, skulle hon ha fyllt 83 år. Men blev bara 42 år. Just att hon bara blev 42 år är en sorg inom mig. Jag känner också sorg över att hon aldrig hann få glädjas över mina egna barn. Jag vet att hon hade blivit lika lycklig över dem, som hon blev över min systers son.

Jag har överlevt min mamma med många år. En märklig, sorglig känsla och en märklig tanke att tänka och jag kan som mamma förstå, all hennes vånda och tänkta tankar: "snart är jag inte längre här, snart har jag lämnat er, mina barn: mina flickor, mitt älskade barnbarn". Jag är övertygad om att det var det hon tänkte, där hon låg i sin ensamhet nedstoppad i sjukhussängen. För på den tiden fanns inga hospice, inga egna telefoner vid sjukhussängen, ingen hemtjänst som ambulerade och lät folk dö hemma i sin egen säng i lugn och ro bland sina kära.

Jag vet att hon visste att hennes dagar var räknade, hon sa det ofta till mig. Det är DÄR min sorg finns, att alla tröstade mig med, att hon skulle bli frisk och komma hem snart. Jag var ett stort, längtande barn, jag valde att tro lögnen, istället för min egen mammas ord! DET är en sorg, stor att bära. Det är också därför jag som vuxen valt, att aldrig ljuga för mina barn! En stor lögn skapar en stor sorg. En sanning aldrig så svår, är alltid en sanning! Det är också därför jag valt att tala om döden med mina barn, när jag vetat att den varit väntad. Döden är en större självklarhet än livet!


Jag tror att det var mycket som hon egentligen skulle ha önskat tala med mig om, när det gäller hennes förestående död. Men då jag aldrig gick hennes till mötes och frågade vad hon tänkte på, "eftersom hon skulle bli frisk och komma hem", tystnade även hon och inget mer blev sagt. Det var bara tystnaden, som talade högt emellan våra ögon. Hennes mörka ögon fyllda av sorg och ömhet, där tårarna rann tyst nedför hennes kinder. Mina ögon fyllda av längtan och glädje "Mamma, du kommer hem snart! FRISK"!
 

Jag vet att hon visste, att hon var en älskad mamma, en älskad mormor, en älskad människa och


Fågelskuggor

över vattnet drömlikt

glida

hon var här

och ännu skälver gräs

i hennes fotspår

hon var här och stjärnorna som

lågo

tyst i hennes hår

förvirrat glänsa utan

fäste nu