fredag 17 december 2021

Den 351:a dagen 2021 - om jag tappat styrfarten i min blogg?

Nej, jag är bara matt av allt som den här tillvaron, landet och världen och inte minst en hel del människor har att överösa mig och alla andra med.

Det är så mycket galenskap, att det går runt t.o.m mitt huvud. Jag som är van att hålla väldigt många bollar i luften samtidigt.

Vad skall jag skriva om när det finns hur mycket som helst som är och bara varit rent ut sagt TOKgalet & HELsjukt!

MAKT det både förblindar och rycker ner människan till dess lägsta nivå. Så låga att de befinner sig i ett gränsland och nivå, som inte ens jag som har bra fantasi ens kunde drömma om, att det skulle kunna existera i verkligheten.

Jag vet inte vad som varit värst i år egentligen.

Det är vansinnigt svårt att rangordna något, eftersom en del saker går på djupet av min själ och fått vittgående konsekvenser.

Jag har nog därför mentalt gjort något som jag var rätt bra på redan som barn. Då begav jag mig bokstavligen ut på vandring, till mina föräldrars stora fasa.

Ungen, en brakskit hög var plötsligt borta!

Jag kunde vara borta en hel dag, utan att någon visste var jag var. - Men själv visste jag. Jag har alltid varit mitt bästa resesällskap och vän, som jag alltid har kunnat lita på.

Inte så att jag nu fysiskt har kunnat ta mig ut och bort från världens larm, utan jag har nog mer eller mindre mentalt stängt ner.

Jodå, jag slåss fortfarande för andras och min egen rättvisa och självklara rätt att få vara. Men jag har nästan slagits ner i fotknölarna över konstaterandet hur rymliga samveten och egoismen som människor är begåvade med bara ohämmat flödar fritt, som en vårflod.

Människans egoism har jag nog varit medveten om i hela mitt liv, men nu börjar jag ärligt och uppriktigt bli alltför gammal för att köpa mer av rena dumheter och fullständig idioti.

Det vette fasen om jag ens skulle orka titta mig själv i spegeln om jag var som en hel del människor av idag är.

Jag tror inte det!

Ibland undrar jag om det är fler än jag som tycker att det är nog nu, eller om de är så anpassningsbara, att de bara knyter näven i byxfickan en stund för att sekunden efteråt fortsätta som om inget har hänt.

Men JAG har fått nog nu!

Vi kan inte fortsätta att vara helidioter!

Jodå, jag lovar jag skall försöka att sätta ord på det som rör sig inom mig, så att det blir begripligt. Men inte just nu. Jag behöver sortera upp mina travar för att kunna reflektera, gör årets bokslut.

Men det är onekligen något svårt att tänka klart, med grannens eldande som sipprar in genom hela huset och den andra grannen som förvandlat hela trädgården till ett blinkande tivoli i stickande blått, som skär ända längst in i huvudsvålen och gör ögonbottnarna blinda på två röda sekunder så fort jag inte hinner väja undan med blicken. Till det, det gröna och allt det där andra som blinkar och rullar i alla andra tänkbara stickande kulörer.

Jag får koncentrera mig på att försöka att rikta blicken till den andra grannen, som tack och lov bara har stilla ljusslingor i en dämpad belysning, eftersom jag inte kan tänka tanken ut att leva bakom nedfällda persienner.

Snön ligger inte längre vit på taken, men det verkar som om endast jag på kvarteret är vaken.

Om några timmar skall jag åka in till stan och få min tredje spruta mot covid, även om jag ännu inte återhämtat mig från biverkningarna. Den första sprutan var värst, jag trodde inte jag skulle kunna överleva om sanningen skall fram. Men frossan håller i sig och den enorma tröttheten som golvar mig, den är olidlig.

Jag som tänkte, när man talade om vaccination: OM de så kommer och stoppar in en pistolpipa i ena näsborren på mig kommer de inte få mig att ta någon vaccination mot Covid. Jag gör som vanligt: jag håller mig undan smitthärdar och iakttar försiktighet istället.

Men det var inte riktigt så tillvaron och verkligheten fungerade. Därför att där fanns både barnbarn, mina åldisar på demensboendet och äldreboendet. Inte minst att inte jag heller har förskonats från döden, som även drabbat min tillvaro. Förlusterna har varit enorma. 

Men en del människor inser jag, att jag skulle med lätthet kunna vara förutan:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar