När jag fått min räkmacka (ägg & räkor och bladgrönt och svampig tekaka) till en liten kopp varm choklad och ett glas vatten, så slog jag mig ner i den lilla "fikahörnan". Det var som vanligt en intressant samling kafégäster:
Två vid helt skilda bord som antagligen trodde att detta var ett kontor, eftersom de hade med sig varsin bärbar PC uppslagna och lurar instoppade i öronen. Det har blivit alltfler dylika inslag de sista åren, inte sällan så snackas det jobb, eller rena rama anställningsintervjuer. Ingen sekretess där inte!
Vid bordet närmast mig satt två unga mödrar, varav den ena hade med sig sin baby i barnvagn. Den lille/a serverades medhavda majsbågar. Sådana som mina bonusbarnbarn kallar för gul wellpapp att lura små barn med att det är något gott de får och därför i brist på intelligens nöjer sig med att suga i sig dessa. Det var mest nappar och övriga babytillbehör som diskuterades.
Längst bort vid fönsterplatserna satt ett udda gäng, som bestod av en äldre man, en läppförstorad ung dam. Hon var naturligtvis bestyckad med mobiltelefon. Med ryggen emot mig satt i sällskapet en ung förmåga, som lyckades med konsttycket att sitta på ryggraden! Naturligtvis så hade han också en mobiltelefon fastklistrad i ena den handen. Plötsligt så säger läppförstoringen till den äldre mannen:
Den äldre mannen tappade fattningen under en bråkdels sekund, innan han obekymrat fortsatte att prata till de två mobilande i sällskapet, dvs. läppförstoringen och han som satt på ryggraden.
Det måste vara en morfar/farfar till någon av dem hann min hjärna fundera ut, eftersom han nog förstått att det var så den här fikastunden skulle avlöpa tillsammans med läppförstoringen och han som satt på ryggraden. Helt uppenbart var han van att försöka att föra ett samtal med de två mobilande förmågorna: läppförstoringen och han som satt på ryggraden.
Mitt i en mening måste den äldre mannen dock ha insett det lönlösa i en konversation med dessa två yngre förmågorna. Han reste sig helt plötsligt mitt i en mening och började bana sig väg ut mellan borden. Inget hejdå, eller vi syns, eller något annat som normalt avslutas en gemensam fikastund med. Läppförstoringen och han som satt på ryggraden verkade inte ens ta notis om att den äldre hade lättat från bordet. De fortsatte pillandet på sina mobiler.
Jag satt och funderade, för vilken gång i ordningen vete gudarna, över vad det skall bli av denna mobilsjuka populationen där alla former av normala samtal verkar ha upphört. De är helt inneslutna i sina mobiltelefoner och vad den världen har att erbjuda.
De bytte ett par ord med varandra under det att läppförstoringen stirrade rakt ut i luften, ungefär som om hon hade suttit och pratat med något långt bort ifrån bordet. Han som satt på ryggraden började då peta sig i näsan och rulla snorkusar som han sprätta iväg över bordet. Det var liksom ingen hejd på petandet, rullandet och sprättandet av snorkusar medan han var fullständigt inkapslad i sin egen värld.
Jag vet vad min syster hade sagt i det läget om hon varit med och om hon fortfarande hade levt:
- Det var det värsta, undra just om han håller på att peta loss hela hjärnan.
Jag reste mig och tackade gudarna för att jag redan hade ätit upp min räkmacka och druckit upp min choklad i annat fall är det väl hög risk att jag hade frestats med att sträckt ut ena kryckan och knockat honom i skallen med orden:
- Peta dig i näsan, rulla snorkusar och sprätta iväg dem, det får du göra hemma! Men nu är det inte där du är NU...
Ute var det en frisk luft som mötte mig och jag insåg att jag nog börjar bli en tant trots allt. En tant som har föga eller inget gemensamt med dagens population, som lever genom sina mobiltelefoner, har det ena mystiska klädmodet efter det andra, är fullproppad av fula tatueringar och nosringar, perforerade tungor etc.
Jag hasade mig iväg till frukthandlaren innan jag åter satt mig i bilen för hemfärd genom ett fullständigt sönderbombat Göteborg. Det finns inte en enda gata som inte är uppgrävd eller farbar utan hinder av något slag. Märkliga individer och politiker, som världen bara i allt högre grad får allt fler av.
Ibland är det rätt skönt att komma hem till "lilla huset på ängen" en plats som jag alltmer lärt mig att uppskatta. Jag längtar inte längre tillbaka till den centrala lägenheten och centrala Göteborg, eller till yttervärlden som känns alltmer främmande. Det är bara naturen som ännu är sitt rätta jag, om än stukad av mänskliga händer.
NEJ, jag tänker inte på "heliga Greta". Hennes resa till USA i segelbåt har krävt att hela besättningen har flugits fram och tillbaka från USA. Hela projektet är ett rent hyckleri som har genomförts av grupper som står nära den internationella finanseliten. Båten hette tidigare Edmond Rothschild.
Jag tänker inte heller på allt annat som pågår av fördunklandet av de rätta syftena. Jag är tämligen trött och less på alla förljugna världar, eftersom jag varit med alltför länge för att ens kunna gå på dessa amsagor där de rätta syftena är väl dolda för allmänheten.
Här har jag alltjämt en dröm om att kunna få bygga mig precis mitt önskehus på den plats jag hittat och funnit att där kan jag få ett fredat boende. Behöver inte stå ens stå ut med eldande grannar eller sådant som har en tendens att krypa under skinnet på min själsro. Jag har fortfarande ritningen på mitt drömhus upphängd på baksidan av dörren till arbetsrummet. Åren har gått och den hänger alltjämt kvar där. Drömmar är till för att uppfyllas, så tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar