Google+ Followers

måndag 7 november 2016

Allhelgonahelgen och allt detta hat som bara sipprar ut som en kletig massa, som man inte kommer undan.

Jag sitter i kyrkbänken i vår gamla vackra kyrka på söndagskvällen och hör alla namnen som Charlotta, vår präst och någon av kyrkvärdarna läser upp. Varje månad som församlingen har blivit dränerad på människosjälar. För varje månad tänds ett ljus medan de otaliga namnen uttalas högt. Själv sitter jag där och bär kunskapen inom mig, att jag inte kommer att få höra alla de förlorade namnen som jag själv räknar in i bland aktuella månader, som nu ligger bakom oss. Det har varit en förskräcklig tid från höst till höst och jag känner mig rätt tom och tömd där jag sitter.

Nej då, jag har inte blivit religiös, men jag kan inte kvista över till någon av alla dessa gamla och för den här tidens nya gravar och tända ett ljus. Jag ägnar mina inre rum åt tankar till dem så gick före mig speciellt mycket under den här helgen. Men jag har dem ständigt närvarande i mitt liv - mitt i livet. Men det här med kyrkobesök det har fått bli min tradition sedan flytten till Göteborg. I år kan jag inte ens göra det i ljusminneskronan som alltid står och brinner ute i mörkret på kyrkogården, på väg in till kyrkan. Det går inte eftersom den redan är överfull. Jag får tända mitt mentala inre ljus istället.


Det är vackra psalmer Charlotta och vår kantor Elise valt.  

Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn,
som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig.


Mina egna tankar hoppar runt bland alla de närmaste förlusterna som inbegriper dessa månader, som akten avser och så tänds det sista och tolfte ljuset, det som tänds för de som gick före alla dessa själar som nu uttalats och inte uttalats där endast min egen inre brasklapp räknar upp dem en och en, ibland körs de genom mitt huvud huller om buller. Det är så mycket minnen som jag översvämmas av.

På väg därifrån inträffar det sedvanliga kallpratet, som jag har så svårt att mötas av.  

- Hur mår du?  Vänlig omtanke, men jag har inte kommit dit för att få den frågan. Jag har kommit dit för att finna någon form av sinnesfrid i mitt inre. Jag har inget Dundret längre som jag kan sitta på och titta ut över de snöklädda bergstopparna och bara vara med mig själv och mina inre rum.

Innan jag åkte iväg till kyrkan hann mina ögon fladdra förbi Malena Ernmans hatord, nu hatar hon Grand Hotell i Stockholm och de ställer genast in sig i ledet där den demokratiska andan sedan länge är död. Jag undrar vart allt detta hat skall sluta någonstans. Jag vet inget om personen som nu hängs ut som det stora hatobjektet och som är inbjuden till denna gala, det enda jag vet att han är EU-motståndare. Men gör det honom verkligen till ett hatobjekt? Demokrati är numera ett ord man handskas mycket ovarsamt med.


Malena Ernman bär på så mycket oresonlig hat jämt och ständigt, att jag helst inte ens vill höra talas om henne. Hela hon bara hatar och hatar, trots att hon rimligen borde ägna sig åt sina egna personliga problem. Hon är som Turkiet som hatar alla som inte tycker som de. Nu fängslas oppositionen på löpande band och som i alltför många länder har demokratin inte någon som helst betydelse. Det är bara ett ord som man kan använda för egna dolda agendor.

Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, vem som är rätt eller fel. Jag kan bara tycka något, men jag skulle aldrig komma på idén att vilja skrota människans frihetstankar. Det enda jag kan se och nå en inre kunskap om är att anarkister, terrorister, nazister, fascister, islamister, kommunister, maoister och alla andra ister, har så litet utrymme inom mig själv. Om ett land har röstat i demokratisk anda om Brexit, borde det i min värld också vara det man genomför.

All annan form av skendemokrati känns & är så världsfrämmande för mig själv. 




bild Björn Olsson fotograf

Inom mig finns bara en enda tanke om mänskligheten och det är att vi borde till varje pris värna livet och alla människors livsvillkor den lilla stund vi vandrar här på vår jord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar