Google+ Followers

tisdag 12 juli 2016

Salus publica - Salus mea

Så är jag och dottern åter i vårt söndersprängda, sönderhärjade och alldeles snart helt och hållet statens LKAB-land, en kassako som svenska folket i gemene man vet mycket litet om. Hela världen känner till att Kiruna skall flyttas, men ingen vet att i malmbergsgruvan har gruvbrytningen ständigt gjort att marken allt eftersom blivit slukad av gruvbryningen. Många är de förluster som redan är gjorda, ständigt har männniskorna drivits på flykt, de sista årtiondena med en dålig eftersmak i munnen.

Leif har jobbat dygnet runt med att få upp foton och dokumentation i Sporthallen i Malmberget. På bilderna och ur rösterna lyser Malmbergets historia, häften och böcker finns som dokumenterar det som nu börjar lida mot sitt slut. Men konstigt nog så finns han inte med bland det valbara av "Tidernas Malmbergare" - dock finns en massa politiker bland de valbara. Av alla på listan kan jag bara tänka mig elva av dem, med viss tvekan. Men mitt val faller på Leif Pääjärvi, denna eldsjäl som många inte vet vad han egentligen har åtstadkommit, pappa till Gellivare Bildarkiv bland annat. Han föredrar liksom jag att arbeta i det tysta. Född i Malmberget är Leif inte, men i dess omdelbara närhet, en plats som LKAB har utplånat den också. Men 40 år i kommunens tjänst med kulturen i Malmberget det tycker jag gör honom som en god kandidat.

Tysta, är hon tyst och arbetar i det fördolda kanske du tänker, med tanke på min blogg, men det är bara en ytterst liten del av vad som är jag.

Konstigt nog finns inte förre kommunalrådet Tommy Nyström med bland de valbara, han som sålde ut Malmberget. Han stod i kön bakom mig på Café Nyfiket igår och det var nästan så jag hade lust att vända mig om och fråga om han ville ha min autograf. Jag har ju tillhört en av hans skavande gråstenar
i skon, med min blogg, först i NSD och nu här. Han gick en märklig utveckling från att vid första reportaget från SVT:s "Uppdrag granskning" förstå det absurda med LKAB:s malmbrytning, men efter en hel del snittar och morgonfika, hamnade han fullständigt vilse i pannkakan. Inte har han heller en aning om
 att sympatierna fungerar bättre än djungeltelegrafen, ingenting blir hemligt för den "omtalade".
Vi malmbergare är inte emot gruvbrytningen men den måste bedrivas i symbios med ortsbefolkningen och där gick det i sank redan på LKAB VD:n Martin Iverts tid. Jag ger inte mycket för girighetens ansikten.

Vårt älskade gamla Malmberget klär sig nu en allra sista gång för en fest, den sista festen som skall gå av stapeln i augusti, men då är vi inte längre kvar. Jag har givit mitt bidrag i den bok som förhoppningsvis skall lämna tryckeriet i dagarna, jag hade närt en förhoppning om att den skulle ligga på bordet i Sporthallen igår när jag anlände, men så var det inte. Det har varit en smärtsam period när jag sammanställd mitt bidrag till den boken och samtidigt har det satt mina egna tankar om livet och tillvaron på plats.

Mitt bidrag handlar inte bara om mig själv och min familj och släkt, den handlar i allra högsta grad hur det var under den period som jag beskriver i boken om Bäcken, mellan åren 1953 - 1968. Jag flyttade från bostadsområdet Bäcken i Malmberget men blev kvar i bygden under väldigt många år till. I boken finns också berättelsen om hur det är att vara barn av "kalla krigets dagar", något som krigsivrarna borde ta fasta på. Men eftersom mitt eget bidrag slutar 1968 finns mycket övrigt som aldrig är berättat. Början av min berättelse finns i det häftet som heter "Vid kanten av gropen". De flesta i min berättelse är inte längre i livet, varken mamma, pappa, min syster, min systerson eller min svåger, bara några av de nämnda kusiner. Det känns tomt och ensamt och jag hoppas att jag har deras välsignelse över det jag skrivit, eftersom det understundom krupit långt innanför skinnet.

Det pågår under hela sommaren aktiviteter i Malmberget det är därför vi är här, liksom midnattssolen är en annan anledning, men mest kom den här resan till min dotters intitiativ, sedan vi lämnade kyrkogården i Malmberget där vi hade sänkt ner min systers aska i den stelfrusna jorden.

I kommunbroschyren läser jag hur Gällivare har en gruva! I varje sann malmbergares medvetande är Gällivare träskmarken som ligger i skuggan mellan Malmberget som reser sig längs hela berget och Dundret.

Men Gällivare är vackert det också, har blivit något helt annat än det som tvångsstaten en gång gjorde det till, när man skulle ha in tvångsskatt. Gällivare har en stor potential men skuggan finns där närvarande: av riksintresse! Hotet kommer från fler håll inte bara LKAB, slaggdammarna från Aitik är ett tydligt tecken som inte går att ignoeras. Det är skrämmande berg som tornat upp sig kring Aitiks dagbrott.


Utanför Umeå finns denna underfundiga men ännu gällande devis....





Den fjärde sidan är på latin och översättning av denna text.

 Ingenting har ändrats. Staten tar det den vill även om den vill utge sig i milda kläder. Man får vara glad så länge man har byxor på baken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar