Google+ Followers

torsdag 7 april 2016

Ny trend - nu firar vi skilsmässan med tårta och fest.

Ja så stod det i rubriken.

http://www.gp.se/nyheter/zappat/nya-trenden-nu-firar-vi-skilsm%C3%A4ssan-med-t%C3%A5rta-och-fest-1.183227

Jag är rätt övertygad om att det inte är någon ny trend, möjligen tårtan då därför att den har jag inget som helst minne av ingick och det här var ändå på förra stenåldern det tilldrog sig.

Men den (återanvända) förlovningsringen och vigselringen som såldes som det skrot det var räckte en bra bit. Ända ner till Luleå på hotell och dans på stadshotellet och shopping faktiskt. En sanslös rolig helg som inte gick av för hackor. 


Om tangentbord ville tala... men det vill det inte. 

Jag är den första att intyga att det finns inget sorgligt eller skambelagt i att inse att det är dags att gå vidare. Varför skulle det vara det när inget fungerar och aldrig heller har fungerat.

Det var min mamma som lärde mig denna universella klokskap, när hon kände att hon inte längre orkade kämpa emot cancern längre. Varje gång jag stått inför ett nytt vägskäl i mitt liv, har jag kunnat höra hennes röst inom mig. Denna röst fylld av så mycken kärlek och sorg och som var så liten och spröd, att det kändes som om den kunde gå sönder i vilket sekund som helst:
- Gun, ibland är det, det kärleksfullaste vi kan göra vad än det gäller, att släppa taget när det är dags.


Jag är övertygad om att det gäller allt inte bara dåliga förhållanden eller äktenskap. Arbete, vänskap, relationer, boende etc. som inte fungerar. T.o.m. döden fastän den är så svår att hantera - därför att tiden läker inga sår. Tiden är ingen läkare. Men ändå är det ett universalmedel, att släppa taget vad gäller allt som vi människor står inför. Även det som gäller det som ligger oss människor varmast om hjärtat - våra barn. 


Jag medger att det där sistnämnda inte är lätt, eftersom jag trots att det nu är så många år sedan, har i färskt minne hur det var när min äldste son drog iväg med sitt flyttlass och vi stod kvar på trottoaren och såg bilen och släpvagnen försvinna ur sikte. Det var jag och hans lillebror, för att inte förglömma hans förtvivlade och hejdlöst storgråtande lillasyster, som försökte hålla honom i kläderna, när han packade på sina möbler och tillhörigheter på släpkärran och när det inte funkade så tog hon tag i hans täcke i hopp om att utan det kunde han inte försvinna, lämna oss.

Men vi stod kvar där på trottoaren och såg bilen försvinna medan hon fortsatte att gråta högt och hejdlöst, nu med hans täckte hårt tryckt intill sig. Täcket som fick bli hans eftergift till sin förtvivlade lillasyster.

Vi stod kvar där på trottoaren som förstenade, jag med mitt gråtande barn i min famn och jag vet inte hur länge vi stod där. Kanske bara en stund. Kanske en hel evighet, det kändes i alla fall som så. Våra stenstoder upplöstes först när hans lillebror sa med förtvivlan i rösten:

- Det kommer att bli fruktansvärt tomt utan honom.

Visste blev det så, men han fanns ju kvar. Livet gick bara in i en annan fas och fortfarande kommer han också tillbaka och gör sina strandhugg hemma hos allihop i längre eller kortare tider och så hör vi hans röst rätt kontinuerligt via telefonen. Visst drar vemodigt över mig mellan varven över att tiden runnit iväg, men jag inser ju att det är så livet är - föränderligt.

Men för hans lillasyster gick inte livet in i en annan fas, jag tror det var här hon grundlade sin separationsångest från det mesta här i livet. Hon behöll täcket i många år tills det egentligen var mer hål och trasor än täcke och jag blev tvungen att övertyga henne om att det är nog dags att släppa taget om storebrors täcke nu. Det gick men det var sannerligen inte smärtfritt, inte ens för mig som kände en klump i halsen när täcket blev återbördat till täckhimmelen.

Foto: Björn Olsson.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar