Google+ Followers

tisdag 22 mars 2016

Ibland blir jag nästan ihålig av sorg.

För det mesta har jag lärt mig att leva med sorgen över att ha mist mitt första barnbarn. Men ibland går det liksom inte att bara komma förbi det hela.

Det är dylika stunder jag kan höra som ett eko ifrån något som jag längre inte vet, inte minns om det var i det här livet allt det där egentligen hände, eller om det där bara är en ond dröm.

Nathalie älskade Lejonkungen och hon sa ofta:
- Farmor när jag blir stor då skall bara du och jag bo tillsammans för alltid i Afrika.

Det fick min dotter, så faster hon nu var, att med gråten i halsen säga:
- Men du kan ju inte ta min mamma ifrån mig. Det är ju min mamma...

Hon var bara drygt 3 år äldre och då är det inte lätt att kunna hantera en sådan sak. Jag hyssjade på min dotter och viskade till henne:
- Hon är så liten så hon förstår inte det där. Säg inget till henne för då blir hon bara ledsen, men självklart skall jag väl inte lämna dig det förstår du väl att det inte går.

Så mycket elände mitt barnbarn fick i sitt liv och tillslut hade det helt och hållet förtärt henne. Jag vill verkligen inte ens minnas den sista tiden. Men sådan barmhärtighet ger inte livet. Livet ger inga krediter utan skickar ut sin räkning, att betalas fastän betald förut.


Jag lade locket på för att överleva, gick omkring med en känsla av att jag kände mig som en uttorkad sjö i ett vindpinat landskap. Det fanns inga tårar som längre kunde nå mina ögon, men på insidan grät jag alltjämt ymnigt. Jag kunde till och med komma på mig själv med att vara mitt glada flamsiga jag, utsida och insida hade slutligen spruckit isär. Jag fogade mig, blev en krass människa som slutade upp att hysa några större förhoppningar och drömmar. Lärde mig att leva i nuet och bara där och kanske var det detta som fick mig att överleva det som sedan kom slag i slag.

När det gäller Nathalie gick det förvånansvärt bra den första tiden, så bra att jag ibland kunde slås av tanken hade hon verkligen inte lämnat några mer bestående spår efter sig i mitt liv. Någonstans inom mig förstod jag dock att det bara var kroppen som förnuftigt förstod att stänga igen, lägga locket på än en gång i mitt liv.

Men nu så här inför påsk och familjefest som väntar kommer det igen över mig. Jag borde ha förstått att det inte skulle vara så vilsamt som jul och nyår hade passerat. Det var bara kvällen före julafton när jag satt och skrev julklappsrimmen, jag dunkade igenom alla lager av förträngda minnen och vetskapen om att inte den här julen heller skulle jag skriva några julklappsrim till henne, inte något annat heller. 


Men så sitter jag åter här Nathalie och känner mig lurad av livet självt igen, eftersom jag, din farmor, trodde att jag skulle få följa dig på dina vägar och se dig bli en vuxen mogen kvinna. Det var inte så det blev. Men det var så mycket annat som inte heller blev som jag en gång hoppades på. Det får mig å andra sidan att leva från en stund till en annan och inte räkna med några självklarheter längre. Allt kan tas ifrån människan och några garantier lämnar inte livet.
Sommaren 1995, Nathalie och min dotter på baksidan av Björnfällan på Dundret. Vid husknuten framför dem står det ett par renar. Som i ett eko ifrån något som alltjämt känns så levande, kan jag fortfarande höra flickornas samtal där de går framför mig, höra knastret av gruset under deras fötter. Den rena höga, klara luften som för ljudet vida omkring på fjället.
Men allt blir så tyst omkring henne i mitt inre och jag försöker att vika undan med blicken och fokusera på min dotters ryggtavla istället. Därför att jag vill inte att det där ihåliga inom mig skall breda ut sig i mitt liv. Nathalie hade hela livet framför sig, livet borde ha förskonat henne från det som blev hennes lott. En sådan barmhärtighet visade inte livet henne och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för henne. Mer kunde jag inte ha gjort, jag gjorde mer än jag egentligen orkade och förmådde. Jag får slå mig till ro med det, hur illa det än kan tyckas låta.



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar