Google+ Followers

torsdag 29 oktober 2015

Herre Gud vad den här årstiden har börjat suga musten ur mig. Så var det aldrig förr om åren, då jag mest bara gick omkring och småmyste.

Det hela började hösten 2009, när jag och Herr H hade varit på rundresa i Spanien och kom hem till något, som jag tyckte kändes precis som en kompakt knockout p.g.a. mörkret. Ändå har jag gnetat av 40 år i Malmberget, där man verkligen kan snacka om mörk årstid. Inte ens dagarna fylls av den minsta lilla ljusstrimma, när det är som värst.

Jag beklagade mig det året när vi kom från Spanienrundresan för dottern och sa att jag aldrig skulle göra om misstaget att åka iväg och komma tillbaka under den här mörka tunga tiden. Vad jag inte visste då var att det här skulle bli ett permanent tillstånd, vilket man måste betrakta det som, eftersom det så många år efteråt blivit ett vanligt tillstånd.

Imorse när jag steg upp hade jag bestämt mig för att ägna min "lediga dag" till att jaga dammtussarna, som tycks yngla av sig i en våldsam hastighet.

Anledningen till denna plötsliga uppryckning var att jag råkade studera patinan av damm, som hela huset ligger insvept i. Eftermiddagssolen är onekligen fruktansvärt obarmhärtig, eftersom t.o.m. fönsterna helt plötsligt ser vansinnigt skitiga ut. De är insvept i ett lager och likadant var det med bilen och bilrutan. Både på insidan och på utsidan. Det såg man inte skymten av bara för ett par dagar sedan.

Efter sen frukost och lite korsord att mjuka upp hjärnan med började jag plocka fram städgrejorna. Men där tog energin plötsligt slut och den verkar omgärdade av en markant mur som inte låter sig forceras. Dessutom stumma stickningar i båda benen och fötterna. Toppat av lite djävulusiskt sendrag i ena foten! Har aldrig någonsin varit med om att få kramp i fötterna. Vaderna men aldrig fötterna.

När nu klockan börjar närma sig 14 inser jag att hela jag känner mig som den oföretagsamma personen jag idag har vaknat upp till. Jag tror inte jag ens orkar krypa fram till kylskåpsdörren och inventera eventuellt ätbart...  

Help me... help me.. help me...
Jodå, jag försökte t.o.m. meditera mig till lite mer balans. Men bara tanken på Bodhidharma fick mig att brista ut i kluckande skratt och det straffade sig med ont i magen. Somliga straffas omgående och andra direkt...

 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar