måndag 13 juli 2015

Jag känner att jag behöver lämna Malmberget tidigare än beräknat.

Beslutet att inte vara kvar längre, har vuxit sig starkare för varje dag som gått. Så starkt att jag inser, att det t.o.m. påverkar alla återseenden, som jag glatt mig så enormt mycket åt. Det finns ännu mer, som jag hade planerat att göra, nu när jag äntligen skulle komma upp. Ännu fler som jag egentligen hade planerat att besöka. Men jag kommer inte ifrån det: sordin ligger där som en våt filt över mig och jag förlorar mig i att bara kunna konstatera, att jag storknat, kroknat någonstans på vägen.

Jag vill bort, vill inte se mer, inte ta in mer. Det går inte att bara titta bort från det Malmberget, som mött mig. Den märkliga miljön som jag inser påverkat människorna på ett djupare plan. Hela dagens, gruvdödens, Malmberget känns som en enda stor energitjuv.

Jag är inte så lite ambivalent av att skriva just de orden. Det känns faktiskt inte alls ok att göra det, eftersom det är mitt eget älskade Malmberget jag skriver så om.

Jag tänker på Leifs ord i ett av mailen, där han skrev, att han under helgen då han är ledig från jobbet, tar bilen från bostaden i Gällivare och åker upp till Malmberget. Kör runt lite och får sin dos av Malmberget, han saknar också Malmberget påtagligt och sitt hus i Malmberget. Trivs inte med att bo i Gällivare. Jag vet att jag kände ett stygn av avund när jag läste dem, saknaden kan också riva tag i mig mellan varven. 40 år av ens liv sopar man inte bara under mattan. Så är det.

Men jag förstår ändå inte...

Som återvändande man måste jag verkligen köra med skygglapparna på och ändå så tränger sig det minst sagt stympade Malmberget igenom stålvallen, som jag upptäcker, att jag hela tiden försöker att värna inombords, till skydd för det som möter mig i Malmberget.

Jag känner att jag fått gräva lika djupt inom mig själv, som gruvbrytningen gjort. Trängt mig genom många olika nivåer, funnit tomrum/hålrum och snedbanor som ringlat sig hit och dit i djupen. Jag och gruvbrytningens Malmberget har ännu en sak gemensamt: vi har ännu inte tömt det värdefulla som ligger där i det fördolda och som ännu inte kommit upp i dagens ljus. Inte hållits i hand och värderats.

Men det är inte bara Malmberget, som förlorat sina byggnader, sina vägar, sina minnesmärken. Flera av de små samhällen, som gruvan tömde och dödade: Dennewitz, Tingvallskulle osv. har jag också hunnit med att uppleva. Men de har inte varit lika stora som Malmberget, som med sina dryga 14 000 innevånare och som varit livsnerven i kommunen, vilket inte ens Gällivare har klarat att nå upp till. Kanske är det därför jag i min enfald aldrig har kunnat ta in hur man avsiktligt har låtit det ske, från gruvnäringens sida, från statens sida.

Stora delar av mitt liv saknar dessa förlorade bitar, som ännu lever så starkt kvar i mitt inre bildminne. Alla minnen som finns kring dessa bildminnen är inte alla enbart av godo. Det dyker upp en hel del minnen, som är allt annat än önskvärda att också ha lagrade.

Jag kommer på mig att tänka att, den enda institution, som jag överhuvudtaget inte känner någon större sorg över att den sopades bort från jordens yta, är Läroverket. Det borde LKAB ha en stor eloge för att Läroverket inte längre finns!

Jag slås av tanken att det är kanske därför Leif alltjämt har en sådan eufori över Malmberget, för att han hela dagarna umgås med alla dessa byggnader, som inte längre finns, men som han ständigt möter på alla gamla foton, som fyller hans arbetsdagar. Kanske är det därför han håller Malmbergets flagg alltjämt i topp, fastän den egentligen borde ligga pladask i det sönderfallna fältslagets sista suck av ännu vid viss sorts liv.

Skolgatan 8 i Malmberget.
Jag slås av att det kanske är det här halmstrået, som min gamle klasskamrat Lars håller sig fast i och inte vill släppa taget om, när han vill att jag skall fotografera Björkvägen 22 och Skolgatan 8 B och skicka bilderna till honom i Malmö. Inget av husen, som fortfarande står kvar, är någon speciellt upphetsande byggnation. Båda husen står i olika miljöer. Varav Björkvägen 22 egentligen bortsett ifrån industristängslets närgångenhet är den vackrare av de båda hyreshusen, eftersom det ligger på Kilen och finns med bland bilderna. Det är en vidunderlig utsikt däruppifrån: http://gun-m-ek.blogspot.se/2015/06/aterkomsten-till-malmberget-hur-hantera.html

När jag flyttade från Malmberget till Göteborg berodde lejonparten av anledningarna till, att jag behövde specialistvård, p.g.a. det som hände mig på tingsrätten. Det fanns ingen adekvat vård för mina skador i hela övre delen av Sverige, inte ens i Umeå. Jag kunde inte fortsätta, att själv bekosta dessa flygresor till Göteborg med en liten dotter i släptåg, sedan jag fått klart för mig att jag behövde annan sorts vård än det jag hade erbjudits. Det var ett sk. vinna eller försvinna läge. Så på många sätt var jag precis som de som idag fördrivs bort p.g.a. gruvbrytningens Malmberget. Skälen har bara varit lite olika, med bestått av statens oförmåga, att kunna hantera ansvaret över människorna i det här landet.

Mina tidigare återvändande, 1995 och 2002 till Malmberget, var rätt omtumlande av många olika anledningar. 1995 var Dalagatan 15 försvunnet, det hus där jag fötts i. 2002 då var det ännu mer som hade försvunnit och urholkats. Då hittade jag inte ens infarten till adresser. Nu, 2015, är jag helt vilse i pannkakan.

Men med det här återvändandet känns det som om allt det här dåliga, som hände mig då, äntligen fått den omvandling från minus och minus, som äntligen har kunnat få bli till ett plus. Precis som inom fysikens lagar, där också minus och minus blir ett plus.

Jag är innerligen glad över, att varken jag, eller någon av mina barn har behövt bli kvar i den destruktiva miljön, som Malmberget har kommit att bli med gruvstängslet, som stryker förbi och omringar allt och alla. Gruvskalven, som bara blivit större genom åren och sprängningarna i allt fler malmkroppar alltmer kännbara. Dvs. när rovdriften blivit helt synlig. Sist men inte minst den fullständiga gruvdöden, som dragit genom hela Malmbergets vackra själ.


Det är inte Lars´ Skolgatan 8 jag vill lägga i min minnesbank av Malmberget. Jag vill ta på mig Leifs färgade synfält, där Malmberget alltjämt är helt vackert och något som alltid kommer att leva kvar inom mig. Jag sitter där och gör mina medvetna val. Därför blir jag sittande i duggregnet i korsningen Skolgatan/Österlånggatan med bilen fullpackad av mitt resebagage. Jag tittar ut på en av Malmbergets ännu kvarvarande juveler till byggnader, bara jag aktar mig noga för att höja blicken och se åt sidorna, så ser jag bara det gamla vackra huset, som jag vill se och ta med mig, som en sista minnesbild från Malmberget. Ett hus som jag inte vill kolla om källargolvet och marken går med olika steglängd. Inte vill jag heller veta om några väggar har krackelerat, inte vill jag heller veta om de vaknar av hjärtklappning mitt i natten efter ännu ett av alla gruvskalv. Inte vill jag heller veta om de vill bo kvar i det längsta, eller allra helst flytta p.g.a. den uppkomna situationen. Jag vill inte ens veta vem som bor där nu.

Jag vill bara sitta där en stund medan ett fint duggregn lägger sig över mig och Malmberget och det vackra gamla huset, som jag minns så väl från min uppväxt, min tid i Malmberget. I det huset fanns en blomsterhandel när jag växte upp och entrén är lite ombyggd.

Någonstans inom mig så hör jag ett minne: Nanna Pärnis glada röst, när jag kommer traskande in i hennes bageri. Det var också en gavel man gick in i, precis som i det här huset. Men huset där Nanna Pärnis bageri låg i var rött. Falurött och gammalt och vackert och luktade lika gott som tant Nanna gjorde.

Jag vill åter sitta där på tant Nannas disk och äta en nygräddad bulle, dricka den hemkokta saften, medan hon går in bakom disken i affären och stänger dörren bakom sig, lyfter på telefonluren för att ringa min mamma och tala om att nu är jag där igen och mamma kommer att dyka upp om en stund och hämta mig. Tänk att jag aldrig gjorde den kopplingen, att den där ljuva stunden med nygräddad bulla och saft, sittandes på disken, bara var en avledande manöver från tant Nannas sida, medan hon gick och ringde mamma för att tala om att den lilla rymmaren, hon som alltid gick sina egna vägar, nu fanns i hennes bageri.


Det är vackert mitt gamla Malmberget. En döende som snart är framme vid sista sucken...

Jag ser Dundret där nere, som är insvept i dimman och jag inser att det kanske inte är den röda flerfamiljshustegelbyggnaden, som Lars vill hålla i minnet. Kanske är det detta som jag just nu sitter och njuter av, som han vill hålla i minnet. Vägen till centralskolan, som låg alldeles här i närheten. Alla gamla vackra hus med tinnar och torn. Kanske är det alla hans kompisar som han tänker på och hur han var Gud i Slalombacken uppe på Kungsryggen i Malmberget.
När jag kör en bit nerför backen och stannar i jämnhöjd med Lars´ Skolgatan 8 och dröjer mig kvar, inser att jag inte vill titta hela vägen upp. Försöker vika undan med blicken från husen ovanför det vita huset, där både glasmästeriet och Dånsjös reklambyrå funnits.

Det jag inte vill ha som sista minne är, Berits hyres- och affärhus, Mabellhuset och gula huset nedanför. Det huset där vi stod i källaren och tittade på förödelsen, som uppenbarat sig. Där marken sjunkit och källargolvet blivit liksom svävande fritt på något förunderligt sätt. Men att den magin bara är en tidsfråga, innan den skall upphöra att existera. Jag vill förtränga känslan som jag erfor, när ännu ett gruvskalv blev kännbart där vi stod i hennes källare. Jag som hade lovat min dotter, att inte vistas i de här delarna av Malmberget, bad en stilla bön: att det inte skulle komma ett nytt stort bautaskalv på 20 mm/sek eller mer, eller som på Sveavägen på 36,6 mm/s.

Jag älskar mitt Malmberget, men jag vill inte dö i Malmberget. Jag vill inte ligga nedskottad i någon jord, eller försvinna ner i något gruvhål. På sin höjd skulle jag kunna tänka mig, att min aska sprids på min alldeles egen filosoferarplats på Dundret. Min dotter vet var den finns, jag visade henne den år 2002. Dundret verkar ha givit mig tillåtelse, gett mig en egen plats där. Den passar precis för mitt sittunderlag, som en fåtölj, ett välkomnade, med lagom höjd för båda benen, helt gjord efter mina mått och rörelsemönster, de gånger jag haft målarfärger eller block med mig. Annars bara en plats att vila själen i. Man gör det med en sådan utsikt.



Mina skolbarn älskade min saga om Dundret och om hur vinden en gång berättade för mig hur människorna fick en stor gåva: alla bokstäver.


Det hinner bli några stopp på min väg ut, bort. Jag är nog den eviga rymmaren, som tar mig bort när jag inte uthärdar mer, behöver rå mig själv och mina tankar. Kvävs av krav och bundenhet.
Första stoppet som jag måste göra, måste uppfylla. Tänk nu är det måste-tid hos Gun igen.
Ett måste-löfte om foto från Skolgatan 8 till Lars. Jag hade tänkt strunta i det först. Men har jag lovat något till någon så vill det mycket till innan jag bryter några löften.

Sen följer stoppet hos Christer, som inte vill att jag åker iväg utan något i min under natten sönderhärjade mage:
Jävla Wallenburgare! Må öknens alla kamelloppor hemsöka dina armhålor!
Han trycker i mig en svart kopp pulverkaffe! Får såna´verkligen gå lösa, som bjuder på pulverkaffe!? Till det en macka med prickig korv på: "Du måste ha något salt i dig".
Jag äter lydigt, men under protest och känner hur allt guppar runt högt upp bland halsmandlarna.

Stopp även hos Else-Maj på sjukhuset.
Sjukhus-Apoteket för att köpa vätskeersättning, innan jag åter är ute på E 10 och på väg söderut.
Det känns segt att tänka...
Måste bara först bunkra upp några flaskor vatten till vätskeersättningstabletterna. Vatten inhandlas på Konsum vid den nya rondellen ut ur Gällivare.

Tiggaren utanför Konsum där ICA, låg förut, iakttar mig. Det dräller av dem även här i Gällivare kommun, liksom de funnits överallt jag stannat på vägen upp till Malmberget från Göteborg. Antingen är de jävligt urstyva på Sveriges geografi, som hittar till varenda liten håla i Sverige!
Eller så ligger det ligor bakom deras utplacerade underdåniga sittlägen.
Ligor vars bilar blivit som lössen som invaderat, precis överallt finner man dem!
Eller är det nu så att Sverige helt plötsligt blivit ett sådant attraktivt turistmål.
HA!

Det har varit en upplysningsresa på alla tänkbara sätt, hela vägen upp från Göteborg till Malmberget. Jag visste att det var illa i Sverige, men inte riktigt hur illa det var!





På väg ut ur Gällivare passerar jag höjden där min döda väninnas, tillika gamla arbetskamrats änkeman numera bor. Hon dog samma dag jag lämnade Malmberget förra gången, 2002:
- Ring när du kommit hem, sa hon skrattande, så jag vet vad du haft för dig, virvelvinden.
Jag ringde. Men det var inte hon som svarade.

Jag har besökt honom också och lyssnat till den smärtsamma berättelsen även han har haft att delge mig. Det gick inte med bästa vilja i världen, att undgå undertonen i hans röst när han berättade:


- Aldrig trodde jag väl att jag skulle behöva offra fem år av mitt liv med att slåss mot LKAB, där jag jobbat hela mitt liv.

                  De fem åren var ett enda kaos.

Först lägga energi på förberedelserna, så att huset kunde flyttas från Elevhemsområdet och när det visade sig, att det inte skulle gå, flytta ut och bo provisoriskt under längre tid, än så varit tanken från första början.

Så kommer en tystnad igen innan han fortsätter:

- Det hann bli mer än ett år i en liten lägenhet på Kilen.
Bo så länge i kartonger och inte rå sitt eget liv med hela den hobbyverkstad jag varit van att ha tillgång till...

Så följer en ny tystnad innan han fortsätter:
- Det var ett väldigt kämpande innan jag hittade det här huset istället.


När jag passerar Aitikgruvans uppbyggda berg, känner hur NSD:s rubriker  riktigt bränner mig, där tidningen finns på passagerarsätet bredvid mig.
Där står: att gruvbrytningen i norr måste bli större och bli ännu mer utbredd. Det är någon enfaldig minister, eller vad han nu är. Jag orkar inte ens följa med längre vad de har för poster, de här uppkomlingarna, som står för orden   och som får mig att bara slå igen tidningen, inte orka läsa klart ens.
Tja, det är klart, de behöver väl pengar till ännu ett nytt förbifart Stockholm, eller lite jetsetresor med regeringsplanet ....

och kanske en och annan liten chokladbit...
(undra om hornen kommer att växa ut i min panna, när jag tänker dylika tankar).

Det får mig dock att tänka: inte i alla fall av den sorten jag har med mig i bilen. Jag har lite mer högt ställda krav på choklad och regeringsfolk och annat också.

                Jag passerar kalhyggen och ....
       där profiten också vill casha in massor av pengar...


vägen till Överkalix...
Jag känner jag mig tom invärtes, utanochinnan tömd, inte bara p.g.a. av de faktum, att jag nu lever på vätskeersättning och en chokladkaka, av allt här i världen som finns att tillgå. Men jag inser att om jag skall orka köra bil, måste jag ha något uppåttjack, då funkar nog choklad, utan att maginnehållet kommer farande upp direkt, eller genom nödutgången.

Tom - tömd - uttömd.    Mentalt tömd.  Tömdast. Tja, varför kan det inte heta något roligt istället: tömdast.
HA! jag tror att jag skall uppfinna ett eget språk och alla som inte talar mitt språk kommer jag att påstå, bär sig rasistisk åt mot mig! Piluttandej, vad jag kommer att kunna peka finger åt en massa människor då.

Alla byar, hus och allt det där ur mitt eget minne och bildarkiv passerar jag än en gång. Först halka upp och sedan halka ner. Mycket är utarmat och förstört även här. En del nytt och till min stora glädje: somt är väl underhållet och verkar fortfarande finna liv som pågår.

E 10 är dödens väg. Men det bryr sig inte knallhattarna i Regeringen om. Det är ju den där tärande delen av Sverige, som de salufört den här landsändan som, bidragsfolket i norr, fastän de i själva verket är de som bistår med ryggraden i den svenska ekonomin.

Jag brukade alltid säga till mina klienter och elever, att hör man en lögn tillräckligt länge, så börjar man tillslut tro på den. Den blir t.o.m. självuppfyllande om man inte passar sig. Tänk på det nästa gång någon försöker att förminska dig, som människa. Därför att även du kom till den här världen, av en alldeles särskild mening.
       Livet ville något med dig, men den ville inte att du skulle gå vill...
                       tappa bort dig själv i snårskogen.


Jag svänger in till Överkalix, därinne någonstans bodde faster Signe. Hon är inte min faster utan min pappas faster. Faster Signes vita herrgårdsbyggnad låg där i ensamt majestät på Hällan, när jag var liten. Den omgavs av lite andra byggnader ute i periferin ute på ön.

Jag minns faster Signes goda filbunke. Kanske var det hon som lärde min pappa, att göra så god filbunke.

Hans egen mamma dog, när min pappa var nyssfyllda 7 år, Enid 4 och Sven 14 år. Jag antar att man ännu bor hemma då, när man är 14 år. Farfar handlastare i gruvan åt Freja. Ensam änkeman med de två-tre barn hemmavid.

De andra barnen var allt att döma redan utflugna när farmor dog. Vem tog hand om en 4-åring medan farfar var på jobbet, eller fick barnen klara sig själva under de långa arbetsskiften. Eller var de ens långa. Det är mycket jag inte vet och sannolikt inte heller kommer att få veta. Läxa för dagens barn, fråga medan några som kan berätta finns kvar. Vuxna berätta, spara undan om era liv, så ni inte också blir ett frågetecken i framtiden.

Nu är där så mycket byggnader på Hällan, att jag inte ens får syn på hennes herrgårdsbyggnad. Men farfar och en del av pappas syskon är födda i Lilla Edet, som ligger en bit ovanför Överkalix. Efter giftermålet med farmor och första barnet, som dog helt liten, kom de väl kanske på andra tankar sedan även två nya och överlevande barn sett dagens ljus. De flyttade på sig så småningom och lämnade över det stora hemmanet i den andre broderns vård och farbror Edgar kom därför att födas i Gällivare kyrkby, resterande i barnaskaran i Koskullskulle. - Hur kan man födas i en kyrkby. Vad gjorde de där in kyrkbyn.

Men det var nog dumt av farfar, att anförtro det stora hemmanet i Lilla Edet till sin bror. Det skulle han nog inte ha gjort, eftersom det inte slutade så bra.

Det kom liksom inget gott ur den uppoffringen, eller goda gärningen, vad det nu kan ha handlat om.

Farfar blev en skam för farmors familj. Inte ville de burgna Ekarna, från Meldersteins bruk,
att deras dotter Maria Matilda Johansdotter Ek, skulle bli gift med en som kunde förnedra sig till och bli gruvarbetare. Alla familjer har sina hemligheter, så även denna. Den Landströmska släkten, som en gång hörde hemma där "Sverige var Finland". Den tokige generalen var min pappas omdöme om den adliga ådran i Åbo-trakten.



Jag svänger in på bankomaten, tar ut lite pengar om jag behöver betala övernattning kontant någonstans längs vägen. Sedan stannar jag till och går in på Brännvalls för att köpa en påse skorpor, de som min pappa gillade så mycket med riktigt smör på = dvs. det som vi kallade för Porjusbakelse av någon outgrundlig anledning.
Men det skall visa sig vid hemkomsten, att inte ens Brännvalls skorpor är sig lik. De smakar inte ett dugg kardemumma.

På väg ut från Överkalix ringer mobilen, det är Vera som undrar vart jag är.

- Jag är på väg hem. Jag är i Överkalix, orkade inte vara kvar, säger jag och jag känner hur jag känner mig, som en riktig förrädare och ett stygn av sorg blir kännbar. Jag ville ju så gärna få lite mer tid med henne också, inte den lilla ynka stund som hann bli efter den gemensamma träningen i varmvattenbassängen på Gällivare lasarett.
Vi två har delat så mycket här i livet, både av glädje och av sorg.

I Töre utanför macken, pratar jag via mobilen med min äldste son, som jag kört omlott med i dryga 400 mil bara sedan i våras. Har han varit i Småland på Östkusten så har jag varit där, har jag rest norröver, så har han också gjort. Vi kommer att göra så en stor del av sommar har vi upptäckt. Han är på jobb i Luleå och vaknade imorse med insikten: att antingen, får han avboka hotellrummet eller hemresan med flyget. Men allt hade inte kommit så han blir inte klar idag och får avboka flyget hem. Jag vill vidare, vill inte invänta honom och slå följe med honom bakom ratten.

- Skall du verkligen köra ensam om du inte mår bra, undrar han och så diskuterar vi anledningen till mitt plötsliga uppbrott från Malmberget. Jag förklarar vad det är jag inte uthärdat. Han lyssnar och säger på min förtvivlade fråga till honom: "Men hur kan de bo kvar i Malmberget?"
- De har ju inget annat alternativ. Vad skall de göra, de sitter ju fast.

När jag kommer till Skellefteå, då orkar jag inte längre. Jag kör in på en mack där det också finns en stor restaurang och hittar en plats att ställa bilen i skuggan. Eftersom solen gassar och jag inte vet hur länge jag kommer att ligga kvar i bilens baksäte och sova, parkerar jag bilen i skuggan, vid skogsbrynet, alldeles i närheten av restaurangens fönster. Jag kör ner båda framrutorna precis så att luften kan passera ut och in, utan att riskera: oinbjudna. Jag flyttar mig över till baksätet, sparkar av mig skorna och drar täcket över huvudet. Hinner bara notera, att kudden inte är helt tillräckligt stöd bakom nacken. Helt medvetslös känns det som om jag blir direkt.

Jag vaknar av att jag fryser något fruktansvärt och det har blåst in tallbarr i bilen. Jag slår ihop min tillfälliga bädd i baksätet på bilen, bänglar på mig skorna och tar mig in på restaurangens toaletter, fräschar upp mig och smyger i mig en kopp te i restaurangens servering. Jag tankar bilen, stoppar i mig sista biten av 100 grams chokladkaka, dricker några klunkar av vätskeersättningen.
Sedan går resan vidare.
 
Sverige är vackert, bedövande vackert bitvis.

Jag har överlämnats åt ännu en välbehövlig ensamhet där tankarna vaggar av och an från det ena till det andra. Böljar fram i mitt inre. Det var därför jag envist motsatte mig alla former av resesällskap både på uppväg och nerväg. Jag ville ge mig välbehövlig tid för mig själv, att själv kunna bestämma om precis allt: Var jag skulle stanna, om jag skulle stanna, vad jag skulle göra, hur lång tid jag ville göra det och det och det...

Vissa platser är förknippade med minnen ifrån förr och hur mycket minnen jag bär på, det har den här ensamresan blivit en inre insikt om.

Det är åter kastvindar, när jag närmar mig Höga kusten.
Plötsligt dyker hotell Highway Hotel i Härnösand upp och jag känner, att det är dags att törna in för natten.

Jag vet hur mycket som hotellbokningssidorna tar för ett rum på Highway Hotel, så jag hoppar in där och frågar om de har ett rum ledigt och vad det i så fall kostar.

Det har de och priset är detsamma, som på hotellbokningssidorna. Hon i receptionen undrar om jag kan tänka mig,
att sova i Elizabeth Taylors rum, som hon tycker skulle passa mig. Jag svarar att det går väl bra, bara Elizabeth Taylor inte för något väsen av sig.
Det visar sig att i rummet är det en del filmaffischer på väggarna av filmer hon medverkat i och glamouren består av
väggar i purpur och matchande gardiner. Jag kan inte se att Elizabeth Taylor lämnat ett enda spår efter sig, mer än filmaffischerna. Det är inte som i Greta Garbo-sviten i gästgiveriet Ribbagården i Gränna.
Inte ens några pillerburkar eller urdruckna spritflaskor har Elizabeth Taylor lämnat efter sig.
Inte ens en tafflig liten diamant om
33.19-carat Asscher-cut Krupp Diamond. Men det är helt ok hinner jag tänka, eftersom jag bara är intresserad av sömn och sängen och sängkläderna är sköna. Vad kan man mer önska sig efter 711 km bakom ratten på en dag och ett hälsotillstånd långt ifrån toppklass.
Undra vem som kliver in genom ytterdörren på Highway Hotell och som de väljer att placera i det hotellrummet där en filmaffisch från filmen Psycho, med Anthony Perkins alias Norman Bates, hänger utanför dörren.
Vill jag ens veta det? Jag som normalt vill veta allt, ständigt nyfiken på livet
och allt nytt. Vill plötsligt inget veta....

Helst ingenting om någonting alls.



5 kommentarer:

  1. Hej Jag undrar om du har någon aning om vem pererik lindvall är?

    SvaraRadera
  2. Annete, om Du nu menar Per-Erik Lindvall direktören i LKAB:s koncernledning, så är inte namnet helt obekant.

    SvaraRadera
  3. Det du skriver Gun är det vi alla malmbergare i förskingringen känner. Värst av allt är sveket och lurendrejeriet från LK:s sida. Det slutar inte där därför att det är nu verkligen inne i sanningens timma vad politikerna står för.

    SvaraRadera
  4. Varje normalfuntad människa tycker väl att det är ohemult det som sker i Malmberget. Utom då LKAB:s advokat på flotta gatan i Fjollträsk & Co, som är med i elakt spel. Folk sparkas ut från sina hem och får betala gruvbolagets nota för att de loja politikerna skall kunna håva in vinsterna oavkortat. De kan inte ens vanlig svensk bokföring och de rätt vidlyftiga regler som de själva har instiftat.

    Det förekommer mycket skit, bara att se hur Volvo genom en bokföringstransaktion kunde smita undan från alla former av beskattning i Sverige. Man kan väl lugnt påstår utan att överdriva det minsta lilla, att det inte är de skarpaste knivarna som sitter i Sveriges Regering. Det är väl därför som de behöver svindla de drabbade av LKAB i Malmberget, som i slutändan drabbar alla skattebetalare i Gällivare kommun.

    SvaraRadera
  5. Sorry inlägget 22 oktober 2016 14:47 register on MellowAds betraktar jag som spam och har sålunda tagit bort det inlägget.

    SvaraRadera