Google+ Followers

torsdag 16 juli 2015

Ibland blir jag riktigt ledsen, när jag inser att någons drömmar stått på näsan.

En ensamresa i bil 397 mil är faktiskt något som jag varmt kan rekommendera. 

        Det måste nog vara en form av pilgrimsvandring utan ont i fotsulorna.
Kan det bli så mycket mer lay-backläge egentligen, sådan oerhör lyx egentligen, att bara kunna göra eller inte göra, välja eller inte välja. Jag kommer när jag kommer...

Jag vet att många människor anser, att de måste dela sina upplevelser med andra och det får mig alltid att tänka på en gammal studiekamrat jag hade på akademien. Hon höll på att trilla av stolen när jag sa, att jag mellan varven gick på bio helt ensam. Mitt uttalande var tydligen så exceptionellt att innan studiedagen var slut, kände nog de flesta till vilken kuf jag egentligen var.

Jag förklarade för henne att vissa filmer ville jag helt enkelt inte se tillsammans med någon. Hon bad mig räkna upp någon och jag tog det som då låg närmast till hands och som jag sett helt ensam, t.o.m. avböjt sällskap med en dålig förevändning som svepskäl. Broarna vid Madison County visste jag var en film som absolut var otänkbar att se tillsammans med någon annan.

Det finns vissa saker här i livet som man kan diskutera sönder och den filmen är just precis en sådan. Den skall bara vila där still i de inre rummen.

Men det förstod hon verkligen inte och jag är finkänslig nog, att inte gå närmare in på varför. Men den som liksom jag har ett ensambehov och absolut inte känner att hela tiden trampa fot och häl på någon ideligen, förstår precis vad jag menar.

När jag åkte norröver passerade jag trakten kring Älvkarleby och jag har inte riktigt minne om det var före eller efter jag passerat och det har egentligen inte någon större betydelse. Men det som tornade upp sig framför bilrutan fullständigt tog andan ur mig, jag trodde nästan att det var en hägring som dök upp i bilens vindruta.


VEM och VAD rörde sig i den här personens inre, när denna enorma satsning startade mitt i ingenstans mellan här och nu.
Så många drömmar som detta enorma projekt måste ha varit omgärdat av.
Det gjorde att jag nu väl hemma och halva sommaren liden blev tvungen
att stilla min nyfikenhet över, att det verkade märkligt tomt och tyst här vid Dragon Gate. En dröm som bara verkar kunna förbli en dröm, som stått rejält på näsan. Helt obegripligt att det förblivit så.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dragon_Gate



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar