Det finns nog ingen som kan vara så himla provocerande som Herr H. Igår ifrågasatte han om jag överhuvudtaget kunde vara säker på om min syster var min syster, om min mor var min mor och slutligen om min far verkligen var min far.
- Hur vet du det, svarade han. Har du gjort DNA-test?
Ibland öppnar jag bara munnen för att stänga den. Men igår så tänkte jag: så fasen heller din styvkorkade typ och jag svarade därför:
- Naturligtvis har jag inte gjort det och hur skulle det gå till, när döden inträtt för länge sedan. Är det inte rätt ovanligt att börja gräva upp folk på kyrkogården för att förvissa sig om sitt verkliga ursprung. Men hur vet du själv, att din pappa var din pappa och din mamma var din mamma? Det kanske inte alls är dina bröder, som du nu går omkring och tror att det är dina bröder. Jag tycker mig inte kunna se en enda punkt där du till sätt och livsval liknar dina bröder överhuvudtaget, ni verkar mer födda på vitt skilda planeter i universum.
Äntligen fick samtalet ett abrupt slut.
Personligen känner jag, att jag har kommit till det stadium i mitt liv, där mitt ursprung inte har någon som helst betydelse. Jag får utgå ifrån att min härkomst är den man sagt mig. Men sedan om jag själv i själva verket nu är någon gatukorsning, som kommer ifrån ingenstans. Jamen då är jag väl det i så fall. Men jag är ju fortfarande jag, oavsett min härkomst, som egentligen är fullständigt ointressant.
Sin egen resa genom livet, den skapar man själv till största del och till den behövs inte några stamtavlor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar