Google+ Followers

söndag 22 februari 2015

En riktig Messerschmitt...

Känner du igen typen, eller har du haft så tur att du aldrig har sammanstrålat med den här personlighetstypen.

Säger man bara helt aningslöst t.ex.: 

- Fasligt vad det var kallt idag. 

Då kan man genast förvänta sig en utläggning, om hur luftfuktigheten inverkar på hur kallt det känns och att det i Göteborg är mycket kallare än det någonsin kan vara uppe i den lappländska fjällvärlden.

- Nähä, svarar man lite klentroget, nu skojar du väl ändå.

Man vet inte riktigt om man skall le lite överseende, eller hur i hela faderulingen man skall bära sig åt. Det där med att mer eller mindre idiotförklara människor det är ju inte en delikat åtgärd. Så man beslutar sig istället för att ta en ny ansats och så hör man sig själv säga:

- Men när det är kring 36-38 minusgrader i fjällvärlden, så är det betydligt kallare än det någonsin kan bli, eller ens kännas i Göteborg oavsett inverkan från luftfuktigheten.

Om man är så himla korkad, att man ger sig in i en dylik debatt och det är ju jag helt uppenbarligen, då överfallas man med en nog så ingående förklaring i luftfuktighetsmätning. 

Man riktigt ryser inombords och finner hur de egna tankarna för länge sedan är ute på egna utflykter, eftersom man själv försvunnit inåt och är nu så innesluten i sig själv, att man bara släpper fram det där klara minnet och känslan av hur det hänger istappar i ögonfransar. Huden i ansiktet är så stramt, att det inte längre går att förändra ansiktsuttrycket. Ansiktet har för länge sedan helt domnat av i kylan.

Man står där och funderar hur länge till man egentligen kan överleva, samtidigt som man får syn på något i periferin, som ser ut som permafrost, fastän man vet, att när man gick ut så var det bara håret, som hade letat sig ut genom mössan. Liksom det känns som skorna är fyllda av istappar istället för tår. Varje andetag känns som om näsan, när man andas in, liksom fastnar som om insidan varit fylld av snabblim. 


Allt det här sker medan man själv blir medvetet betraktandet av hur annorlunda allt förefaller vara. Luften är så oresonligt kall, att allt tycks vara insvept i en märklig form av grå dimma och det känns som om hela kroppen har krympt. Man noterar en märklig känsla mellan kläder och kropp, som också har också infunnit sig, eftersom det känns som om kläderna man gick ut i har blivit flera nummer för stora och bara skramlar runt på något, som en gång var en varm och levande kropp.

Har man då riktigt tur den dagen, i mötet med denne Messerschmitt, som tycks lida av ohämmad mundiarré och lika snabbt som förvirrat byter samtalsämne. DÅ kan man också bjudas på en hel följd av inlägg och helt plötsligt så har det svävat ut i vad hans pappa sa för 20 år sedan om fruntimmer. Det vill säga åsikter som starkt påminner om ett kvinnoförakt av sällan skådat format.

När man lite försynt undrar om han också har svårt för att hantera fruntimmer med egna åsikter.

Då har man slitit bort hela bottenpluggen och får man veta hur han älskar, självständiga, starka kvinnor. 

Eftersom man vid det här laget redan vet VAD han kommer att säga, kan man inte annat än förbanna sig själv för den dåraktiga kommentaren, som är liktydig med att slänga in bensin i redan brinnande eld.

Jodå, han vet, eftersom han varit gift med 3 stycken, starka, fria kvinnor, som han har massor med barn med var och en av dem och säkert ännu fler barn, som lär visa sig, när tiden för bouppteckning infinner sig... bla... bla... bla....

Han är varje kvinnas önskedröm, om man nu skulle komma på en sådan idiotisk tanke om att betvivla det och så följer en ännu längre utläggning om alla hans andra förträffligheter och vilken sexatlet han är och hur han kan tillfredsställa en kvinnas ALLA behov...

När man försiktigt avbryter honom mitt i den meningen och förklarar, att det kanske inte är just det första man tänker på i mötet med honom.

Då kan man lika gärna självmant ringa efter den där transporten, som ombesörjer de där kramgoa tröjorna, som knäppes på ryggen och de medföljande i vita rockar, som lugnande klappar en försiktigt på axeln och talar om att det blir så skönt så, att ligga i det där vadderade rummet i total avskildhet, fastspänd på den där britsen på det där stället där de har så störtsköna piller som man matas med för att slippa veta att man existerar.


Ungefär så känns det vid mötet med denna Messerschmitt och då kan man inte låta bli att påminna sig själv om, att man faktiskt har tränats för den här situationen under hela sitt liv:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar