Google+ Followers

fredag 12 september 2014

Vi var på ett alldeles suveränt föredrag, på Aftonstjärnan igårkväll av och med Göteborgsprofilen och författaren Lars O. Karlsson, om Göteborgs gatunamn.

Visserligen har jag bott granne med resterna av Bastionen Carolus XI Rex och känner mycket väl till de underjordiska gångarna, eftersom allt är utforskat tillsammans med mina elever och med den gamla nestorn i slutet på 90-talet. Han kunde verkligen gångarna utan och innan. Men nog satt jag ändå där och önskade att det ursprungliga Göteborg kunde återfå sitt forna utseende. Så vackert och mer naturligt livligt Göteborg hade kunnat se ut, om det forna utseendet i stort hade bevarats, innan kanalerna fylldes igen. Det hade ändå gått att ordna med logistiken i Göteborg, utan denna skändning av stadens ursprungliga byggare och planerare.

Sedan att Stenpiren hade behövts kortats av för att de stora båtarna skulle kunna lämna hamnen kan vara fullt förståeligt, men resten är mindre förståeligt. Infrastrukturen hade kunnat finnas där ändå med en säkert smartare lösning än som nu blivit fallet, där man funderar om stadsplanerarna fått rena hjärnsläppet.


Hur gator i Göteborg fått sina namn, vilka historiska personer och händelser som ligger bakom, men också hur namnsättarna resonerat och vad gatunamnen kan lära oss om gånga tider. Själv älskar jag denna stad, det finns så mycket vackert, så många vackra byggnader tillskillnad från den Öststatsliknande monument, som nu börjat växa upp i staden och som inte finns en gnutta harmoni med den bebyggelsen som finns runtomkring.

För mig finns en klar nyfikenhet över hur en del vissa gator/vägar/platser/gångstigar/gångvägar fått sina namn. Själv bor jag på ett kvarter där starka kvinnor har fått sina namn återanvända, Mimmi, Karin och Sara inkl. den gård, som låg här en gång i tiden. För övrigt känner jag mig lycklig över att i just min trädgård och tomt, där har det gamla jordgubbslandet funnits. Så ibland tar livet märkliga vägar, jag odlade jordgubbar redan som 5 åring i Malmberget och just jordgubbar har hela mitt liv följt mig. Jag bara älskar jordgubbar!


Men gatunamn så där i största allmänhet, det har fått det att snurra runt i mitt huvud många många många gånger.. Visserligen är det så att det oftast finns någon förklaring tillbaka i historien, som ger en förklaring, men inte alltid så kristallklart om man inte är jättestyv på varje orts historia.

Ta t.ex. Ryckepungsvägen i Falun, det var precis det som krävdes, rycka fram pungen och vackert betala om man nu ville komma in i Falun.

Inne i centrala Göteborg där vi bodde under väldigt många år, fanns en skylt som förbryllade mig länge Käppslängareliden. Vadå Käppslängareliden? Slängde man käppar där, eller vadå? En lid visste jag vad den betydde med Käppslängare... mitt huvud gick bet.

Jag skall poängtera, att det var långt innan datorns inträde i våra liv, där informationen var lite mer mödosam att skaffa sig, än den är nu för tiden. http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4ppsl%C3%A4ngareliden

Här i Göteborg finns en riktlinje om en gata/väg skall döpas efter en person, så måste den personen ha varit död i minst 5 år. Roligt var det också att höra att Kungsportsavenyn (Avenyn). Än mer dråpligt blev det att tänka att Stora Teatern faktiskt, när den byggdes lång på vischan, dvs. utanför stadsportarna. Gränsen gick vid Kungsportsbron där den gamla befästningen hade sin port.

Ordet GATA föregås av stadsplanerad mark och ordet VÄG utanför stadsplanerat område. Det är väl därför som Trafikverket har kunnat köra sitt eget race här, utan att ta hänsyn till vad människorna som bor här tyckt om Trafikverkets usla planering.

Hör man ett gatunamn i Göteborg är det ofta inte svårt att gissa sig till i vilket
område som gatan ligger i.

En liten anekdot om vådan av väldigt korta gator berättade Lars O Karlsson från stadsdelen Kortedala, om den kortaste gatan, Julaftonsgatan. Enligt anekdoten är Julaftonsgatan så kort att det sägs, att inte ens brandkåren hittade dit.

Brandmännen körde runt ett var utan att hitta Julaftonsgatan, så ringde man till station och fråga var den låg. Man fick anvisningar men det resulterade enbart i att man körde runt ytterligare ett varv utan att hitta Julaftonsgatan.

När man ringde en tredje gång utan att ha hittat Julaftonsgatan var befälet lagom road och svarade med emfas:

- Ja, men kör till Decembergatan nr 24!

Men i verklighetens Kortedala är Julaftonsgatan sannerligen inte kort, den ringlar sig dessutom igenom stort sett hela centrala Kortedala.

I Kristinehamn där Herr H har gjort lumpen, finns inne på det f.d. kasernområdet ett väg, som jag är helt övertygad om är uppkallad efter honom:

Det är mer än man kan säga om alla dessa damer, som var på föredraget. De satt där totalt omedvetna om att de hade i sina väskor ljudlöst ringande mobiler! Det var ett evigt summande ungefär var 3:e minut, för att inte tala om de som nödvändigtvis måste kolla på sina mobiltelefoner, som lyste upp i den alltmer mörknande lokalen och störde blicken framåt till det som Lars O. Karlsson visade på filmduken genom sin PC.

Nu kanske jag var rätt elak, när jag beklagade mig för dottern om vådan av att gå på föredrag med damer som helt uppenbart uppnått pensionsåldern och hunnit bli så döva, att de inte ens hör de egna ständigt summande mobiltelefoner.

Mänskligheten har inte precis gått framåt, eftersom det står anslag med STOR text innan man går in i lokalen: STÄNG AV MOBILEN!
Jag ser fram emot att någon gång kunna gå och lyssna på enbart föredragshållaren alt. bioföreställning, utan detta eviga mobilsummande, eller högt ringande mobiler, eller de som absolut måste ut på nätet och därmed är som en ljuspunkt, som slår sönder hela koncentrationen från filmduken! Kanske börjar det bli dags att erbjuda dem en näve Valium, så att de kan tagga ner och erbjuda oss andra det, som vi gick dit för att få uppleva, eller varför inte uppkalla en helt egen plats för dessa personer.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar