Göteborg och Sverige gjorde en storförlust, när konspirationen mot Pehr G Gyllenhammar genomfördes och lyckades.

Imorse satt jag och läste Göteborgs-Posten, med min jättebalja kaffe i ett stadigt grepp. Tänk så många kloka industrimän det har funnits i Göteborg och hur lite man överhuvudtaget kan skönja några spår av dessa längre.

Bara rubriken talar helt sanningsenligt hur snabbt baklänges utvecklingen gått:

Gyllenhammar "Förvånad hur lätt direktörerna tjänar pengar i dag"

http://www.gp.se/ekonomi/1.2458367-gyllenhammar-forvanad-hur-latt-direktorerna-tjanar-pengar-i-dag-

När Pehr G Gyllenhammar får frågan av journalisten i reportaget:
Varför tror du att det blev så?

Följer ett förvånande svar: "Ingen aning".

Det är väl märkligt, att sanningen ännu inte nått fram till Pehr G Gyllenhammar. Men jag vet den, eftersom jag var närvarande medan konspirationen pågick som bäst och hade nått orkanstyrka, eftersom konspiratörerna råkat ut för tidsnöd. Personerna som ledde konspirationen förstod väl inte att min person inte var så obetydlig.

Det finns bara en enda sak, som jag så här i efterhand ångrar och det var, att jag inte omedelbart ringde upp Pehr G Gyllenhammar och förvarnade honom. Jag vet att jag en stund senare satt på spårvagnen och begrundade det hela, som spelats upp för mig inför totalt vidöppen ridå! Jag vet att jag tänkte, men om nu konspiratörerna inte tagit notis om min person, skulle då Pehr G Gyllenhammar göra det. Utsikterna att jag skulle lyckas byta några ord med honom personligen, såg jag som tämligen utsiktslösa, i synnerhet med tanke på hur kort det var fram till konspirationen skulle äga rum.

När jag väl satt med Göteborgs-Posten och bara kunde konstatera, att konspirationen hade lyckats. Då insåg jag att jag i alla fall borde ha försökt. Kanske hade jag nått fram via telefonen. Kanske hade denne genialiske man, kunnat ändra riktning på konspirationsskutan och istället dragit den till sin fördel. Hade han kunnat hinna med det... Det är bara ytterligare en obesvarad frågeställning, som jag nu har att leva vidare med bland alla andra.

Men detta faktum har jag grubblat på i åratal, hur man så inför öppen ridå kunde låta någon som stod utanför hela konspirationen, ta del av hela händelseförloppet, planen och inte minst sitta inne med vetskapen om vilka som stod bakom konspirationen, som trots allt ägde rum.

Därför hoppas jag innerligen, att ett av mina angelägnaste bokmanus verkligen kan ros iland, att jag verkligen kan hantera detta hantverk, som skrivandet faktiskt är. Det är mycket som jag tagit del av, som behöver bearbetas och se dagens ljus i outgrundlig romanform. Där det inte går att spåra till 100 % verklighet och därmed behöver jag inte riskera, att hamna i  några rättsprocesser.

Just Volvo ligger mig varmt om hjärtat, kanske därför att jag själv en gång suttit vid en av grundarnas högst privata skrivbord och kunnat ta del av hans högst privata funderingar och brev: Sven Wingqvist alias Svenska Kullagerfabriken (SKF), men också förstått vilken samling socialt ansvarstagande företagare det funnits på den tiden och konspirationerna och maktmänniskorna ständigt upprepat sina samhällsfientliga mönster, där de tror sig om att vara en ny tappning av kung Midas.

Jag vet hur nära det varit, att bilen fått heta, liksom konstruktören, vilket var brukligt på den tiden: Larsson. Men styrelsen valde istället, att låta ett  rullager som man tagit ur produktion namnge bilen: Volvo.

Mitt arbete kring SKF-projektet pågick i ganska många år, dessvärre så gjorde uppdragsgivarna ett rekorderligt magplask, eftersom de inte kunde genomföra det som de hade föresatt sig. Det hela blev ungefär "en tum", som i sagan om "Mäster skräddare". Men det hela finns ännu sparat här hemma hos mig. Några tankar om att detta skulle sättas upp i Göteborg i annan regi, det har jag inte. Jag vet hur valserna går och hur man skall vara för att armbåga sig fram. Jag är helt enkelt inte den typen.

Synd kan jag tycka, eftersom jag är rätt övertygad om, att det hade kunnat bli något riktigt bra i rätt händer. Inte gick det heller att missta sig på vad Göteborgs starke man, som då satt vid rodret tyckte och tänkte om "en tum", som istället fick bli inspelat och uppfört i all hast. Han bemödade sig inte ens att hälsa på mig.

Det finns inget i historiens vingslag, som inte har en tendens att upprepa sig. Fortfarande samma höga herrar, iförda sina höga hattar, men nu bara i liten annan tappning "hattar".

Boken "Oberoend är stark" av Anders Palmgren och Pehr G Gyllenhammar kommer jag med det snaraste att läsa. Det är bara att önska att kroppen håller för det, eftersom den saknas i varianten ljudbokform.
http://www.adlibris.com/se/bok/oberoende-ar-stark-9789100140229?gclid=CPGI0KmRmsACFcoMcwodCgQA5A