lördag 8 december 2012

Ny bok och teori om varför mordet på Olofs Palme fortfarande är olöst.

Vi brukar gå på Redbergsteatern och lyssna på de föredrag som erbjuds. Vid ett av dessa tillfällen under hösten erbjöds ett helt nyinsatt program om mordet på Olofs Palme. Det salufördes som "Förbannelsen - Hans Holmér - Mordet på Olof Palme". Jag anmälde oss på stött, eftersom jag läst på en hel del genom åren och det alltjämt är en smärre gåta för mig, att man inte tycks ha följt upp vartenda tänkbara spår med en gång, som funnits.

Väl på plats i torsdags visade anslaget på utsidan, att det sannolikt skulle röra sig om det helt motsatta. Det hela inleddes med en presentation om att föredraget som skulle hållas, skulle var något exceptionellt. Journalisten, Ann-Marie Åsheden, som skrivit boken "Förbannelsen - Hans Holmérs öde" var föredragshållaren och hon beskrevs på ett teatraliskt sätt, ha haft intervjuer på band med Hans Holmér inlåst i sitt kassaskåp i 25 år, att hon fått insyn i mordutredningen på ett otillbörligt sätt direkt av Hans Holmér och nu skulle hon komma med avslöjanden om hur dessa gått till.

När det hela väl körde igång tilltog min skepsis inför författarens "avslöjanden". Hela avslöjandet och insynen bestod av en samling dåliga ljudupptagningar där Hans Holmér lät sina fria fantasier löpa fritt i tilltagande styrka. Det mesta som framgick om det s.k. PPK spåret, som var det enda som Hans Holmér snöat in på, var intet nytt under solen sas. 

Det mesta av Hans Holmérs bludder på bandupptagningarna hade redan framkommit vid alla dessa presskonferenser han hållit. Mest skrattretande var hans teorin inför Ann-Marie Åsheden om att mördaren var en ensam galning. Men den saken hade tydligen inte slagit författaren, journalisten tillika föredragshållaren. Man kan undra om Holmér överhuvudtaget läste utredningen om det enda skottet, som omedelbart dödade Olof Palme. Varenda människa har väl vid det här laget förstått, att skottet som dödade Olof Palme ingalunda var något amatörskott, utdelat på måfå.

Journalisten, Ann-Marie Åsheden, avrundade hela föredraget med att hon utsåg journalisten Jan Guillou, som den som drivit hela mordutredningen i sank av egenintresse. Han skulle dessutom haft personliga kontakter rakt upp i åklagarleden, frun var visst släkt, eller hur det nu var med någon av åklagarna. Dessa hade skjutit hela PKK-spåret i sank genom en konspiration och det var också därför som Hans Holmér hade avsatts från mordutredningen. Jan Guillou hade egenintresse, han var ju kurd- och PKK vänlig (hur hon nu fick till det) och var den som hade utkristalliserat sig, som den som lett hetsen på Hans Holmér och att PKK-spåret inte utreddes. Det hade hon nu kollat upp genom att studera gamla pressklipp och det framkom att det varit Jan Guillou som låg bakom det hela.

Vid det laget satt jag och vred mig, ungefär som om jag hade drabbats av flerfaldig och plötslig springmask. Det var rent ut sagt pinsamt att inse att hon och Christina Jutterström hade valts ut av Hans Holmér för hans eget egot skull, utan att hon själv hade förstått det. Inte ens med handen i backspegeln hade hon förstått att hon ingalunda var något utvald av det skäl hon på fullt allvar trodde och trots att det gått så lång tid till dags dato. Man behöver inte vara raketforskare för att kunna inse att här finns många grunkor på järnspettet:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_holmer 


Socialdemokraten Hans Holmér var länspolismästare i Stockholm, när han mer eller mindre egenmäktigt lade beslag på mordet på Olofs Palme, på ett rätt märkligt och tämligen egenmäktigt sätt. Det fanns inget normalt samarbete mellan mordutredare och åklagare och vad jag har kunnat läsa mig till är det mycket som normalt inte förekommer i en mordutredning, som här går av stapeln och fullkomligt pulvriserar alla möjligheter, att klara upp mordet på Sveriges stadsminister Olof Palme.

Ann-Marie Åshedens teori om att PKK ledaren, som inte beviljades asyl i Sverige 1984 och mordet på en avhoppad PKK-medlem i juni 1984 i Uppsala och regeringens hållning skulle vara anledningen till att PKK skulle ha dödat Olof Palme, 1986, det får väl var och en bilda sig en egen uppfattning om, men den känns väldigt tunn i jämförelse med andra ännu ej ens utredda spår:

http://sv.wikipedia.org/wiki/PKK

Den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan har hörts av mordutredarna och han har då uppgett att PKK saknar varje form av information om vem som mördat Sveriges statsminister Olof Palme.

Angående Ann-Marie Åshedens teori om Jan Guilliou är den som fått mordutredningen att gå i stå finns det motsatsförhållande till. 

Sedan finns en sak till som inte känns bra alls. Jag vet en handfull journalister, som många år av detaljarbete säger sig ha funnit lögner från åklagarsidan. De har sökt genom hemliga akter och spårat upp och frågat vittnen. Så vem är det som ljuger och vem är det som talar sanning?

Själv blev jag rätt konfunderad när jag läste Hans Holmérs egen tegelsten till bok, när det utkom om mordet på Olof Palme. Tvärnit är väl bara förnamnet, när jag kom fram till det stycket där Hans Holmér skriver om att han av en ren händelse vid tiden för mordet på Olof Palme råkade ha en tillfällig lägenhet belägen i flyktvägen. Då känns helt plötsligt det s.k. polissspåret och vittnesuppgifterna om män med walkie talkie rent skrämmande.

Det s.k."Polisspåret", fanns inom den svenska militärens högerkretsar, inom SÄPO - och inom högerextrema element inom Stockholmspolisen: http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/22/bakgrunden-till-leif-gws-polissp-r 
Vanligtvis brukar jag inte uppmana till att läsa inläggen till ett reportage, men här finns det anledning att göra det. Det har skrivits och skrivs fortfarande om just detta "polisspåret" (som ju egentligen är ett betydligt vidare begrepp än så).  Det finns sålunda en hel del som talar för att det är anmärkningsvärt att det förblivit outrett. Visserligen är f.d. justitieministern och numera justitierådet i Högsta domstolen, Göran Lambertz  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15566293.ab 
(längst ner i den här länkade artikeln finns alla de s.k. spåren)
numera klassad, som en högst märklig person i anledning av hans inblandning och ageranden i Thomas Quickfallen, så även hos mig, men helt sneseglad är han nog faktiskt inte.

För några år sedan fann jag en sida på Internet av extremister, som talade om att Palme borde röjas ur vägen han vara en fara för Sverige. Det var en fruktansvärd läsning. Palmehatet var verkligen utbrett.

Jag själv tycker att mordutredarna underskattat flera händelser som var aktuella vid tidpunkten för mordet på Olofs Palme:

Inte bara att man från allra första början, omedelbart efter mordet på Olof Palme, beslöts på hög ort att allt tal om ett organiserat polisspår skulle bannlysas. Så har det också förblivit.

Det är många tåtar som jag funnit. Hela Bofors-affären var en sådan. Tiden kring mordet på Olof Palme, som hela Bofors-affären http://sv.wikipedia.org/wiki/Boforsaff%C3%A4ren var det ovanligt ”hög frekvent” av det som blev klassade som ”självmord” och ”olyckshändelser”, som gick in i varandra och hade samma beröringspunkter. Det var onekligen mycket i görningen under den här tiden. 

Ja, jag tänker på sådana exempel som krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernon, som direkt efter ett möte med Boforsdirektören blev så ”döless på livet” efter att han just vid detta möte berättat att han hamnat i en ”lojalitetskonflikt” ang. en smuggelhistorias uppdagande, att han ”tog livet av sig” genom att kasta sig framför ett tunnelbanetåg på T-centralen. Algernon var inte den ende dessutom, som helt plötsligt hamnade i denna dödsspiral med just denna anknytning. 

Det var ett väldigt manfall från höger och vänster och som märkligt nog hade klara förbindelselänkar med varandra i högt som lågt och många sidospår. Slump eller inte, det är uppenbarligen upp till varje enskild individ att besluta om, därför att mordet på Olof Palme gick i stå redan från första början och att det funnits all anledning till det, är helt uppenbart-

Man skall heller inte förglömma att Olof Palme vid den här tiden mer eller mindre hade blivit världsperson och han var ständigt involverad i diverse resor till utlandet till alla möjliga konflikthärdar och engagemang. Jag upplevde det som så att Olof Palme mer eller mindre hade lämnat Sverige i bakvattnet. Jag tror inte att han hade blivit kvar som statsministern om någon inte hade valt att släcka hans liv. Jag såg att han var på väg någon annanstans mot högre mål.


Mina personliga tankar om Olof Palme är många. Jag har läst många saker som mitt förnuft inte har kunnat bortse ifrån och jag har varsamt lagt pusslet Olof Palme. När jag läste Shirley Mc Laines bok ”Det hänger på spelet” och helt plötsligt befann mig i en beskrivning av politikern ”Gerry”, sprack ett inre leende upp inom mig och det leendet har aldrig slocknat.  

Olof Palmes skugga verkar aldrig lämnar detta hem, han återkommer med jämna mellanrum och nedslag med en ny pusselbit, att grubbla över. Inte beror det enbart på att min dotter som blev till dagarna efter Olof Palme hade blivit skjuten och som liten vägrade att anamma sitt namn, utan istället hävdade att hon hette OLOF! med emfas och eftertryck. Hennes äldsta bror brukade då skoja och säga, att hon är väl en reinkarnation av Olof Palme.

Det som gör ont i mig är att se hur Olof Palmes barn ständigt far illa av allt som händer runtomkring deras mördade far. Ständigt är det något nytt som de har att tampas med. 

2 kommentarer:

  1. det är många som gjort affärer på Palmes död

    vore mycket bättre om de löste mordet och lämnade de anhöriga ifred

    SvaraRadera
  2. Tiden har en tendens att återvända. Nu i dagarna kommer man att visa en serie om Olof Palme. Främst Palmehatet, som jag tycker hade många otäcka förtecken. Minns dem med förskräckelse.

    SvaraRadera