Google+ Followers

måndag 26 november 2012

Finns ett liv före döden för alla människor?

Ibland så tvivlar mitt postfertila jag och jag tycker mig känna, att det avslagna kaffet i min sedvanligt stora kopp, suckar instämmande tungt.

Mod växer ur medkänsla. 

Så mycket har jag förstått av min egen utveckling, som nog tog sin början den där förmiddagen hemma i trädgården i Malmberget. Det var några för mig okända killar, som drev omkring där nere i Bäcken och bar sig så illa åt, att småttingarna grät i högan sky. Det var tydligen tufft och självstärkande, att ge sig på dem som inget hade att sätta emot.

Jag hade iakttagit och starkt ogillat deras framfart. Så när det uppenbart var min tur på listan och de stod där kaxiga och undrade om jag ville ha stryk, kontrade jag med att fråga om de själva ville ha en käftstrykare, samtidigt som jag måttade upp min egen knytnäve i luften. Den större av grabbarna försökte bibehålla sin maktposition, till skillnad från de andra ynkryggarna, som backade av ren förskräckelse, eller överraskning.

Han försökte stirrade mig i ögonen med flackande blick och hotade med, att skulle jag kliva över tomtgränsen skulle jag åka på stryk. Jag stirrade stint tillbaka och närmade mig honom med bestämda steg ända tills det bara var de klena nyplanterade trädplantorna, som skiljde min uppsträckta knytnäve i luften och hans ansikte åt. Då begav sig hela det tuffa gänget springande därifrån och jag minns att jag en smula förundrad återgick till det jag hållit på med.

Någon dag senare blev jag uppfångad hemma i köket av pappa. Mamma befann sig i bakgrunden, men ändock närvarande. Pappa frågade mig barskt om jag hade hotat ett par killar med stryk. Nu var de arma pojkarna livrädda för mig, påtalade pappa och den barska minen tilltog ytterligare. Jovisst var det så och så berättade jag hela historien från början till slut. Så här i efterhand har jag förstått, att han fått en helt annan bild av pojkarnas föräldrar. 

Pappas barska rynka i ansiktet hade under min berättelse försvunnit. Men mamma försökte vara fredsmäklare och förklarade för mig, att skulle jag skrämma livet ur andra barn så skulle jag få svårt att få lekkamrater. Jag minns att jag svarade, att var det den typen av lekkamrater, då föredrog jag faktiskt mycket hellre att vara ensam. Det gjorde mig detsamma.

På väg ut genom ytterdörren, hörde jag min pappas skrockande skratt i köket, när han och mamma talade om händelsen med pojkarna. Tydligen hade det muntrat upp honom, att hans, en brakskit höga, dotter hade läst lusen av ett gäng grabbar ute på skräckturné.

Jag är rätt säker på att det är bl.a. den händelsen, som på många präglat den jag är. På intet sätt är jag våldsbenägen och jag betvivlar att jag ens hade kunnat klippa till den stora killen. Därför att jag hade nog inte ens nått upp, eftersom hans ansikte befann sig någonstans däruppe dit min knytnäve inte ens tillnärmelsevis nådde. 

Men jag har alltid värjt mig inför människor, som utövar sin makt över andra.

Världen har inte blivit bättre sedan den där dagen på Barongatan i Malmberget på 50-talet. Jag tycker att världen blivit ganska godtycklig. Det avspeglar sig på alltför många sätt. Det finns egentligen inget litet hörn i en människas liv som är helt fredat.

I nyhetsflödet läser jag om hur ännu fler människor blivit innebrända, när de instängda jobbat under slavliknande förhållanden i textilfabrik i Bangladesh. Bara i det här lilla området jobbar uppemot en halv miljon människor, där många av textilfabrikerna leverera varor till kedjor som Hennes & Mauritz, Marks & Spencer och Wal-Mart m.fl. De anhöriga skall nu ersättas med 8 000:- som engångssumma för sina instängda och innebrända anhöriga. Tydligen anses det som en ofantlig summa för ett utnyttjat och släckt liv, under vidriga arbetsförhållanden.

Jag kan väl lugnt säga, att det skärpt mina sinnen, förhållningssätt, köpvanor och inte minst frågan om moral. Jag tänker mig för både en och två gånger vad jag bär hem och vad jag själv bidrar till och kan bidra till i motsatt riktning. Ibland tänker jag: är det verkligen så här livet skall vara i fortsättningen, att jag själv alltid måste ha i bakhuvudet vad jag stödjer och inte stödjer, vad jag medverkar och inte medverkar till...

Det är en märklig värld vi lever i. Där de här maktfullkomliga människorna tycks bli allt fler och ännu mer omdömeslösa och till stora delar utan moralisk kompass. Islam t.ex. hyllas okritiskt inom svensk politik, inte ens kvinnorna inom politiken har några invändningar. Ändå sker hedersmord, även i det här landet.

I Saudiarabien räknas kvinnor som andra klassens medborgare. Saudiska män har de senaste två åren kunna begära, att få meddelande om deras fruar passerar gränsen och nu tycks sådana sms skickas ut per automatik utan undantag. De nya elektroniska passen har helt uppenbart möjliggjort en tillskärpning av kontrollen. Dessbättre har sms:en skapat en proteststorm på sociala medier, där även en del saudiska män glädjande nog ger uttryck på Twitter vad de anser:

"Om jag behöver ett sms för att veta om min fru lämnar Saudiarabien är jag antingen gift med fel kvinna, eller så behöver jag en psykiatriker"

En psykiatriker... Det skulle nog inte ens räcka för de som är anledningen till att alltfler spanjorer blir bostadslösa, vilket lett till många självmord bland spanjorerna. Här i Sverige tycks vi fortfarande tro att vi är en öde ö, trots att varslen slagit alla rekord och de giriga storbolagen hellre säger upp anställda i det här landet och nyttjar redan utsatta människor i andra länder, eller så tar de arbetskraft i underläge dvs. ägnar sig åt regelrätt lönedumpning, utnyttjar dem till max och förstör samtidigt arbetsmarknaden fullständigt, naturligtvis med regeringens och alla andra politiska falangers goda minne. 

Storföretagen kör vinsterna fram och tillbaka mellan Sverige och utlandet, eftersom vi har så finfina skatteregler för dylika skrupelfria företag. Investmentbolagen som snart finns i kulisserna på vart och vartannat företag liknar mest upprinnelsen till kung Midas.Företagen, staten och kommunerna tillsvidareanställer inte längre människor, utan man anlitar konsultföretag, eller bemanningsföretag, personer går år ut och år in på vikariat och tillfälliga anställningar. Bara här i Västra Götalandsregionen är varslen nu uppe i 11 483 och värre torde det bli. Det får räcka där, nästa kräknyhet:

Nu är styvpappan och mamman släppta, som plågade ihjäl den 10-åriga Bobby, som fick hela Sverige att hålla andan av förskräckelse, när det hela rullades upp. Med förändrad lagstiftning och straffeftergift efter två tredjedelar av avtjänat straff, som kommit till enbart p.g.a.. statens sparkrav, skickar det ut signaler om, att man kan plåga ihjäl ett litet barn under de mest bestialiska förhållanden och komma undan med det tämligen lindrigt. Ett litet barn som inte har kunnat skydda sig på något sätt. Det är verkligen finfina signaler vi skickar ut i samhället, samtidigt som den ena jättefesten i miljonklassen efter den andra avslöjas och sparkade och avgående politiker sitter med dubbla löner och är för evigt försörjda livet ut, oavsett ålder.

I det här landet utvisar vi personer efter att de varit här i åtta (8) år. De får ett par timmar på sig att packa en väska, sedan skall de deporteras! BASTA! Det är humanmigrationspolitik på hög nivå. Vi är ju sååå himla präktiga och skrupelfria.

Manifestation lördagen den 17 november i Stockholm på Medborgarplatsen om gruvsnyltare och minerallagar, rönte inte något intresse vare sig hos kommunalrådet i Gällivare, som ena gången anser sig visa rött ljus för att i nästa stund visa grönt ljus, eller hos någon annan av lokalpolitikerna, som inte anser sig nöjd med situationen i Malmberget/Gällivare kommun. Däremot så sitter inte andra falanger med händerna i knäet och inväntar det kommande eländet:  http://sametinget.se/49813


Det får mig i alla fall att tvivla på mitt eget förstånd. Jag trodde på fullt allvar, en gång på 70-talet, att jag under min livstid skulle få uppleva den bästa av världar. En rättvis värld där vi alla brydde oss om varandra och tog hänsyn till varandra, där ingen behövde svälta ihjäl, eller dö i krig och där alla människor hade lika värde. Där fokus skulle vara inriktat på det värdefulla och livsbejakande sakerna i tillvaron. Där skövlingen av vår enormt vackra jords resurser skulle ha upphört. Ja, jag medger, jag måste ha varit en dåraktig drömmare.

Det går inte att gräva ner sig för att man inte kan vara Gud en enda dag och kan ställa allt tillrätta, som är fullständigt galet. Jag skakar av mig det yttre i omvärlden och bespetsar mig idag, måndag, på en soffpotatishelkväll framför TV:n

kl. 20.00 Sommarpratarna
kl. 21.00 Lykke - den danska depressionskomedin
kl. 22.00 Homeland

Visserligen skall man nuförtiden stå ut med reklamliknande förhållanden i SVT och då kan jag själv fundera över mina djupa suckar igen. Jag hinner t.o.m. tänka: Man kanske skulle fimpa TV-tittandet och göra något vettigare? Men i de tankarna avbryts jag bryskt av en hög inre röst:

- Neeeeej, för böveln, skriker min kropp, låt mig få lite lugn och ro, jag behöver det!  






 





3 kommentarer:

  1. Jag såg en gång en broderad väggbonad med texten: "I begynnelsen skapade människan Gud". Jag är nog beredd att hålla med om detta. Om han finns så skulle världen nog se annorlunda ut.

    Mad Max

    SvaraRadera
  2. Kan bara hålla med dig. Det är svårt att tro att det finns en Gud som världen ser ut. Borde den Guden inte snart vara less på alla dessa giriga människor.

    Såg ett program sent igårkväll, hade väl randat nattkvisten, det handlade om förlossningsvård, mödra- och barndödlighet runt om i världen. De hade valt olika platser Asien, USA - LA, Sierra Lione etc.

    I Sierra Linone där man bryter diamanter etc. dvs en av världens absolut rikaste länder, sett ur perspektivet värdefulla naturtillgångar. Där dog kvinnor och barn som flugor, därför att det inte fanns någon förlossningsvård överhuvudtaget att tala om i hela landet. Folk svalt och det elände som rådde i landet är precis lika obeskrivligt. Det går inte ens att tänka hur eländigt det är, för hur man än tänker så blir det en underdrift. Skulle inte läkare utan gränser finnas där skulle det var plus minus noll med förlossningsvård.

    Bl.a så kom en kvinna in, vars barn hade dött i magen för flera dagar sedan. De hade försökt att proppa henne full i örter. Men tillslut fick man försöka att transportera henne via kostigarna under ett halvt dygn till "sjukstugan", som såg ut som ett förråd där man opererade. När de öppnade henne hade barnet börjat förmultna i magen, eftersom livmodern hade brustit. Modern klarade sig inte heller. Massor av andra kvinnor & babysar fanns med och vars öde jag knappt orkar tänka på.

    Inte var det så mycket bättre heller på de andra platser som fanns med. I USA finns det 1,6 miljoner hemlösa barn. Barnadödligheten är så hög att man nästan baxnar och den stiger dessutom, inte är det så mycket bättre med mödrarna heller. Fattigdomen och segregationen är obeskrivlig, när man tänker på hur landet saluförs. Det är nästintill obegripligt att det här kan pågå stamtidigt.

    Jag somnade med dessa bilder på näthinnan och vaknade till dem också. Fy fan vilken värld vi lever i, när en mors högsta önskan är att hon skall kunna ge sina barn mat.

    SvaraRadera
  3. Det var lite grand av det jag menade som du skriver om. Man kan ju f.n bli mörkrädd när man ser sig kring i omvärlden. Även om vi oftast får se detta genom våra tv-apparater. Men nog finns det orättvisor och all världens sorger som sagt i vår omgivning också.OM det finns en Gud Allah eller vad vi kallar honom eller detta fenomen, så har han/hon/den/det förlänge sedan gett upp. Hur kunde det bli så här måste tankarna gå.

    Mad Max

    SvaraRadera