Google+ Followers

lördag 6 oktober 2012

Tiderna förändras.

Einsteins relativitetsteori, oavsett vilka av dessa två man använder sig av. Är den centrala tanken i båda teorierna, att två observatörer som rör sig relativt varandra oftast uppmäter olika tids- och rumsintervall för samma händelser, men fysikens lagar gäller lika för båda. 

Den tanken vaknade jag till imorse. Igår var huset i kalastillstånd och de unga gardet mellan 0-9 år gör att kalasen åter har fått en helt annan rytm och närvaro. Det blir som eljest. Tankar man slipper tänka. En massa måsten, som man alls inte måste. Livet går i en stilla lunk, trots att de här småttingarna är snabba, liksom tanken och handlingarna. Man vet liksom aldrig på förhand vad som kan utspela sig och få hela församlingen att ryckas med:
Egna händer kan få till de mest märkliga optiska villorna
modifierad upplaga testades fram mellan varmrätt och efterrätt
Samtidigt är två dagar för de yngre en hel evighet att invänta, medan man själv någonstans befinner sig i stadiet där decennierna bara avlöser varandra.

Det är ungefär samma tillstånd som råder i min äldste sons kylskåp. Där är ungefär samma syn som möter mig oavsett hur många år, som det skiljer sig mellan besöken. Kylskåpet är på gränsen till att det ekar, när man öppnar dörren och finner, att kylskåpslampa blinkar till. Liksom i någon form av förvåning över att någon öppnat dörren. Något odefinierbart som ligger där på ett fat (kan det har varit en ost en gång, när det begav sig?). Några utgångna plastflaskor i form av tillbehör, har inte så mycket att tillföra. Medan han varje gång han kommer hem och öppnar kylskåpsdörren undrar om vi väntar på att någon längre belägring av typ Stalingrad väntas.

Fast nu påstår han, att han har börjat både laga mat och handla hem. F@sen trot´ osett kort...

Igår var 4-åringen på plats redan tidig morgon
"Findus flyttar ut" hos pyjamasoutfit...

Han ligger i. Det hanns i vanlig ordning med en massa saker: plockning av björnbär och kantareller till födelsedagsmiddagen. Blåbär fanns också att skörda, men de försvann i hanteringen. In från trädgården kom en blåbärsblå mun, som glatt talade om, att det inte blev några blåbär kvar de bara försvann.

Faj-faj tillverkade en mobil för att förklara vad en mobil var. Leka monster & sjörövare och knalla runt i porslinsfasters olika skodon tillhör saker, som är roliga. Mata fiskar och lyssna på klassisk musik i hörlursradion. Det funderas och filosoferas och äts. Badrummet blir ett eget lekland, stänga in sig i ångduschen är häpnadsväckande lika spännande varje gång, liksom inventera porslinsfasters smyckes- och klocklådor. Å tänk att vara 4 år och ha tillgång till en hel sagovärld: En hemliga lådan, att vittja. 

Allt detta pågick igår samtidigt som matbordet skulle dukas upp och orientmattan under matbordet, fick sedvanlig mat-dryck-dropp-tapp-spärr, för att slippa ifrån ny tvätt hos orientgubben, som handtvättar dessa stora schabrak till mattor.  

När jag på eftermiddagen satt på stolen framför ugnsluckan och väntade på att den önskade pecanötspajen skulle gräddas färdigt de sista minuterna, slogs jag av att dottern hade valt bort tårtljus. Man kan inte sticka ner 26 tårtljus i 575 kg siraps- och smörblandning (jo, det kändes så, efter ett minimalt intag. Den hade gottat till sig under natten och smakade idag betydligt bättre. Dock fortfarande ett solklart fall för ren sockerkoma efter ett ynka intag!)

Å andra sidan hade hon vid det sedvanliga morgonfirandet på sängkanten, redan haft och blåst ut sitt födelsedagsönskeljus. Men det är väl tre önskningar man egentligen har. Är det inte så det måste vara. Det måste jag komma ihåg till nästa gång någon fyller år. Varför har jag inte tänkt på det tidigare.
Yrvaken 26 åring
Jag drog mig också till minnes, att jag någonstans på ungefär förra stenåldern fixat ett 30-årskalas och då gett mig katten på att placera 30 ljus på den väldiga tårtan. Det krävdes 5 personer för att få alla ljusen tända på en gång, utan att tårtan skulle bli stearinindränkt. När jag bar in tårtan i vardagsrummet med alla ljusen tända, höll jag på att förvandlas till Unkel Fester. https://www.google.se/search?q=uncle+fester&hl=sv&client=firefox-a&hs=J06&rls=org.mozilla:sv-SE:official&prmd=imvnsb&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=VvVvUNrzMqWM4gTXk4GIDA&ved=0CDsQsAQ&biw=1540&bih=813

Hettan från ljusen var enorm och jag kände hur det började lukta vidbränt i mitt halvlånga och på den tiden våldsamt krusiga hår, som stod som en jätteboll runt huvudet. Ändå hade jag saktat ner stegen till ett minimum för att minska hettan och ljusens lågor, som tycktes ha förvandlats till rena rama brandfacklor. Jag skred fram som en luciasång: vitklädd med ljus i hår... och med ens hade texten fått en helt annan betydelse, med ljus i hår. Efteråt kändes det i ansiktet, som om jag hade legat 20 timmar i gassande sol. 

Det var nog efter den händelsen jag en gång för alla bestämde mig för, att tårtljusens antal skall nog aldrig överstiga 12, eller möjligen på sin höjd vara 15. Oavsett avstånd till brandkår och flamskyddsdräkt.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar