Under många års frånvaro i storstaden förstod jag inte vad det var, som var annorlunda. Jag var densamma. Allt annat var som vanligt. Men det var något som jag inte kunde sätta fingret på. som var helt annorlunda. Mer än att det inte längre gick att varje morgon se upp mot Dundret. Möta Dundrets välbekanta och trygga siluett, kunna läsa av vilket väder, som skulle råda om några timmar.
Jag förstod det den dagen jag åter satt på min utsiktspost på Dundret, där jag brukade sitta och måla förr om åren, eller bara njuta av utsikten. Medan blicken flackade bort mot Nautanen, över mitt älskade Malmberget, älven, Vassaraträsket och bort mot de snöklädda fjälltopparna i fjärran.
(Vassaraträsket. Hu… som hemskt det låter. Vem har döpt denna stora, vackra sjö och plats till något så missvisande hemskt?)
Jag tror att en annan medvetenhet inom mig, föddes den där julidagen 2002 på Dundret. Jag hörde vinden. Jag hörde mina egna andetag. Jag hörde mina egna hjärtslag. DET var stort. Upptäckten av så hittills självklara saker, så självklara, att jag innan dess inte hade reflekterat över det.
Jag kunde för mitt inre åter höra porlet av vatten, i den förtrollande miniatyrskog av knotiga fjällbjörkar, som finns en bit bortåt Porjushållet till, i Dundrets flackare del. Dessa minnen som några år tidigare hade fört mig in på inre vägar, där jag inte hade vandrat tidigare.
Jag förstod bättre varför jag hade skrivit och berättat den här bokstavssagan för mina skolbarn. En bokstavssaga som tog sitt avstamp på Dundrets topp och som levde vidare i skogen kring Dundret. Det var längtan och minnet, efter något som jag inte då visste fanns där, som hade fört mina ord rätt. Ord och berättade bilder som mina skolelever insöp i sina små kroppar och själar.
Sedan dess har jag förstått, att inte ständigt omges av brus.
Jag njuter numera av tystnaden på ett helt annat sätt. Det har blivit en medvetenhet hos mig, som jag förut bara tog för givet.
Jag har också lärt mig, att samma upplevelse med vinden, hjärtslagen och mina egna andetag. De blir nästan likvärdiga ute i skärgården, som uppe på Dundret, bara inte lika förhöjda, utan med ett tystare tonläge.
Där tystnad möter mitt jag.
Men det är en allt större tystnad, som finns inom mig, när jag tänker mig tillbaka till Dundret och utsikten över Malmberget. Det är så mycket annat som blandas in, som minns och kräver min fulla uppmärksamhet i den tystnaden.
Länge har jag undrat vad de i regeringen känt till och inte känt till, om eländet, som den s.k. samhällsomvandlingen, som det statligt ägda LKAB envist valt att kalla det för. Trots att det med handen i backspegeln, inte längre går att blunda för, att det sedan decennier tillbaka, egentligen är en regelrätt fördrivningen av folket i Kiruna och Malmberget, som det har kommit att handla om. Nu behöver ingen längre tvivla vad det hela handlar om. Inte ens tvivlarna behöver göra det.
Statsminister Fredrik Reinfeldts Alfons Åberg-blick har krackelerat på allvar. Så dum kan han bara inte vara, att han inte förstår, vad det är för fråga han får och vad det är för svar han lämnar. Han står verkligen på fullaste allvar och urskuldar det som händer. Med: att det kommer att bli fler arbetstillfällen och så kommer det att motverka arbetslösheten. Han talar också om vilken gigantisk utveckling som är på gång. Gigantisk för vem då? Antingen är karl’n spritt språngande galen, eller så vill han inte förstå, vad det är som händer med dem som bor där. De är under avveckling, därför att staten bara vill håva in vinsten och de tycker sig inte ens ha någon skyldighet, att lämna något kvar till ersättningsbostäder. Nyckel mot nyckel. Trots att detta mycket väl kan lösas med två pennstreck i LKAB:s bokföring.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/reinfeldts-besked-ar-hapnadsvackande
Nog får aldrig nog. Det är inte bara det. De drabbade skall tvingas bo under alltmer klandervärdiga förhållanden och målen i svensk domstol kommer att fortsätta i all oändlighet. Ty, så är systemet utformat. Det är inte den lilla människan, som skall gå segrande ur svensk domstol, när det är staten som sitter som motpart.
Systemet är väl uttänkt: De drabbade skall själva stå kostnaderna, medan ägaren staten håvar in vinst.
Tanken fladdrar till. Skall statens eget bolag fortsätta, att betala ut damningsersättning för ett damm, som de inte ens vill tala om vad det innehåller. Än mindre vad utsläppen innehåller. Det hela påminner om Marie Antoinette, som påstås ha önskat dela ut kakor till det svältande folket, när hon upplysts om den misär och alltför tidiga död som de pga. levnadsförhållandena skulle gå till mötes.
Ja, det är väl bara att konstatera, att det var girigheten, som visade sitt fyrfaldiga ansikte i Kiruna häromdagen, på sin Kolonialiseringsresa. De på rätt sida om hundstängslet kan fortsätta sitt bekymmerslösa liv och sina rundresor. Med ännu fler urspårade fester i ett svenskt välfärdssamhälle, där allt färre har giltig biljett till karusellerna.
Det finns inte heller någon som helst anledning för deras föregångare, att brösta upp sig. Därför att det var de, som breddade vägen och ännu tiger de still, som amen i kyrkan.
Nyss kunde vi läsa i Margareta Henricssons blogg här på NK under rubriken ”Ett plus i kanten blev ett minus”. Dvs. hur hela den s.k. samhällsomvandlingen är ett spel för gallerierna från socialdemokraternas sida med kommunalrådet Tommy Nyström i spetsen. Åtskilliga är de konkreta bevis hur man inte följer kommunallagarna. Det ger inte så mycket förhoppning om att den motion, som nu SKP inlämnat. Där skriver SKP i motionen bl.a.:
Eftersom SKP tidigare kommit med förslaget om att en styrgrupp för samhällsomvandligen skulle inrättas bestående av gruppledarna från varje parti och detta avslagits går vi ett steg längre och föreslår en samhällsomvandlingsnämnd.
Detta är ett både rimligt och adekvat förslag för att hantera det enorma arbete som står framför oss.
Denna nämnd bestående av representanter för ALLA partier skall då hantera alla samhällsomvandlingsfrågor och vara en uppsamling för alla nämnder/förvaltningar som på olika sätt är involverade i arbetet. Detta är av yttersta vikt inte minst beträffande bostadsbyggandet men naturligtvis när det gäller alla olika frågor som kommer att uppstå.
För att åstadkomma ett bättre och mer sammanhållet arbete med samhällsomvandlingen hemställer vi kommunister:
ATT kommunfullmäktige snarast inrättar en samhällsomvandlingsnämnd där ALLA partier har samma rätt och möjlighet till delaktighet, påverkan och beslut.
ATT kommunstyrelsen till denna nämnd knyter de grupper som idag arbetar med samhällsomvandlingsfrågorna och som idag rapporterar till KS. Detsamma gäller de olika nämnder som praktiskt arbetar med alla de frågor som tillhör samhällsomvandlingen.
******
Jag är en stor tvivlare till den mycket speciella demokrati, dvs. hierarki, som råder i Gällivare kommunhus. Där man t.o.m. frångått alla partiers rätt, att få ta del i vad som skall avhandlas vid KF, på sådant sätt som är reglerat.
Minnet av utsikten från Dundret mot Malmberget flyter bort och det har blivit tyst inom mig. Det är en helt ny tystnad, som finns inom mig.
Mina tankar och ögonlock fladdrar till. Jag blundar. Den kalla luften kilar genom näsborrarna. Fyller mina lungor. Tyst. Så tyst och stilla det har blivit inom mig.
Jag känner tankarna inne i mina innersta rum. Det är precis som att upptäcka, att den där vännen man trodde var ens vän, visat sig inte vara det. Man har befunnits så lätt på vågskålen, att man bara möts av tystnaden, medan man fortfarande kan höra de egna andetagen fortsätta oupphörligt. Det är bara min egen hand, som stryker dröjande över den tunna huden på halsen, medan jag fortsätter att blunda. Där, ett kort ögonblick, känns de fladdrande pulsslagen, innan handen glider förbi. Stannar i en gest.
Jag vet nu, att allt egentligen är förbi och att det kommer att ta tid, att utplåna det massiva sveket, om det någonsin kan försvinna. Det är det pris man får betala för att ha nått full insikt. Det blir en annan tystnad, som tar över. En tystnad som man inte visste fanns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar