söndag 3 juni 2012

De här elitmänniskorna får mig att bli odräglig inombords.

Idag hände det igen. Men jag undrar om detta trots allt inte tog alla tidigare rekord i mysko simstil. 

Jag tog min vanliga dryga en timmas simtur. Det är väl inga 24,23 på 50 meter direkt. Men jag harvar på. Har inte speciellt bråttom att komma fram, eftersom jag simmar, runt, runt, runt, runt...

Förhållandevis många män är det som skall visa sig på styva linan. En del drunknar nästan bara för att simma förbi mig. Men jag tänker bara:

"Jojo, knô dig du bara, du är ändå ner för räkning innan jag ens har simmat halva tiden av vad jag har tänkt mig".

Jag har upptäckt att jag börjar bli otäckt segerviss och odräglig i mina tankar. Det står liksom på något sätt en osynlig stämpel i pannan på dem, att de inte kommer att orka brassa på till slutet. Utan kommer att bli bara ännu en till på "slaka linan". 

Dessutom har de en förmåga att slinka upp ur bassängen med svansen mellan benen, ungefär som en dränkt katt. Det är inte alls samma "här kommer jag flô på dig kärring-stil", som de har när de dyker ner i bassängen. De dyker ner så nära mig och så provokativt, att jag nästan håller på att drunkna av svallvågorna. Men när de lämnar bassängen är de lagom tuffa. Då är det  nästan så de ålar sig upp för trappan för att om möjligt avtroppa obemärkt. Macho-egot har väl fått sig en rejäl knäck, av en gråhårig kärrrrrring!


Heliga moder!

Jag ler inombords och känner mig lite som Esther Williams, där nere i plurret där jag bara lugnt simmar vidare, när jag ser att de inte känner sig lika strong, som när de dykt i och antagligen tänkt:

"Flô dig, din gråhåriga kärring!" 

Jag känner att jag nästan har ett sadistiskt småflin på läpparna och inne i huvudet har tankarna satts på samma repeat: "haha... jag slår dig ändå med hästlängder din fjant!"

Värre är det när jag själv skall uppför bassängtrappan. Då är det till att vrålhålla i räcket som gäller och stegen är stapplande, som om det är de absolut sista stegen i det här 600-åriga livet!


Då rinner mitt segervissa lika lätt som vattnet rinner av mig och lämnar stora pölar efter mig.


Snubben idag, den tredje av dem som tydligen tyckte att jag var en lort i bassängen, som borde forslas bort. Han hade den märkligaste simstil jag någonsin sett. Det är nästan synd att det inte går att kika in i mitt öra, för att se hur det såg ut. Jag kan se det inför mig, när jag nu skriver om det.


Han hade någon konstig variant av fjärilsim, som var en korsning mellan forsande u-båt i undervattensläge och en valross, som fnyser så det stänker om det hela. Det bara ekade mellan kakelväggarna, när ha frustande tog sig fram och i all hast upp till ytan. 


En bassänglängd och vi trodde nog alla, att vi skulle behöva ingripa med Lung- och hjärträddning på stört!

Han avverkade tre längder, innan han fullkomligen kröp uppför bassängtrappan. Sedan satt han som en krökt märla över stolen och stånkade och stönade, så t.o.m. TT-hörnan med senaste nytt från gårdagens byta-karl-festligheter tystnade och stirrade undrande om de skulle bli tvungna att ingripa. Det lät ungefär som om någon hade slitit respiratorslangen av honom.

Sedan satt han och stirrade på mig, innan han efter en halvtimma avvek, med en mörk blick. Gråhåriga tanter kan tydligen utmana egot från bassängen där de bara fortsätter att simma på, ungefär som en Duracellkanin, helt obekymrad.

 
Bilden är lånad av Biggan http://bigganed.blogspot.se/ med hennes tillstånd. Hon är den flinkaste och mest avundsvärda kortmakerskan jag känner till. Ibland önskar jag att jag hade en gnutta av hennes energi och hittapåförmåga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar