Stefan Löfven-effekten måste vara ett tecken på självhypnos bland svenska folket.

- den 11 april 2012, kl 06:56

Helt plötsligt slår den nye S-ledaren Stefan Löfven, statsministern Fredrik Reinfeldts i varenda undersökning. Media spår nu mer eller mindre en jordskredsseger för socialdemokraterna tycks det som.

Med Stefan Löfven, som ny partiledare, istället för traverklamparen Håkan Juholt, lyfte Socialdemokraterna ur kvicksandseffekten. Det som nu basuneras ut i media är, att nästan varannan väljare har nu stort, eller mycket stort förtroende för Löfven.

Vad jag har kunnat konstatera, är att även socialdemokraterna fortsätter i stor stil att sälja ut folket, för en billig penning, helst ingen alls.

Nyss sålde ett socialdemokratiskt kommunalråd ut en hel kommun för godispengar till ett statligt ägt bolag. Enligt tidningsrubrikerna var det ett svårt val, men det var glädjande, när det villkorslösa avtalet undertecknades. 

Mao rött och grönt ljus igen i samma andetag. Dessutom hade karbonpapper åter tagits i bruk från gemensamma uttalanden, utan mening och innehåll, som gjordes redan 2008. Så vari förändringen låg kan man verkligen undra. Mer än att det är bara en ny indikation för att ingenting har förändrats. Fortfarande är det staten som skövlar privatpersoners väl och ve. Det är den omvända Robin Hoodpolitiken som begagnas. Vad det skulle vara för storstilat med den, är jag inte människa att förstå.

Sverige verkar gå på tomgång och lida av storebrors komplex.

Vad jag förstått av det lilla som kramats ur hälleberget är att den nya tystnadens S-ledare har liksom sittande regering stor förståelse för konkurrenskraft och behovet av vinster. Svenskt Näringsliv och de här storföretagen, som väljer att anamma det sunkiga skattesystemet, som öppnat upp för att inte skatta sina miljoners, miljarder i Sverige, kunde knappast önska sig någon bättre kandidat.

Samtidigt som Greenwashingen når förnyade och svindlande höjder med ett tyst gillande från Mammonälskarna. En tvättorgie som inte når de här arma människorna, som lämnas åt sitt öde och som får ligga i sin egen avföring, pga. utebliven människovärdig tillsyn. Hur många som dött inom vårdens tak är svårt att ens gissa sig till, men att människor dör pga. uttorkning, vanvård och felbehandling är ingen nyhet. Eländet sprider sig utomlands.

 Biståndsprojekten, som bara är till för att kunna snora till sig egen Greenwashing, eller bistår diktaturer är en regel istället för undantag.
Den otillbörliga och högst oetiska reklamen för svensk politik, oavsett "blomsort", börjar för mitt eget vidkommande bli rätt magstark.

Det får mig att undra, är svenskt media så himla pinknödiga, att de måste konstruera något eget, när inget slipper ur dessa förseglade läpparnas klubb, som Stefan Löfven definitiv står för och har varit Fredrik Reinfeldts strategi från allra första början. Det har mao varit lite snack och vad som egentligen sker i "verkstan" det vetet gudarna. Det har övergått till, att det får svenska folket upptäcka själva, när de väl står där inför ett ännu mer kringskuret personligt liv.

Det enda som röjts från dessa herrars förseglade läppar är deras högst privata häng på den här sidan av året. Den ene har separerat och den andra talar om att frun bytt arbete och hur man håller kärleken vid liv. Om det är signifikativt för någon politisk debatt överskrider dessvärre än en gång mitt förstånd. I min tankevärld handlar det hela mer om vad som normalt förekommer inom skvallerpressen.

När det gäller den nerkörda handen, som grävt sig ordentligt ner i syltburkens nedersta regioner, med att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, är det mer osammanhängande text att tillgå. Textremsan verkar helt enkelt gått av. Där har pajkastningen istället infunnit sig mellan de olika falangerna.

Den falang som satt vid makten, när det hela tog sin början, vill nu inte kännas vid något. Man kan nästan tro att de är vittne i en rättegång. De brukar inte heller ha sett eller hört något, trots att de befunnit sig mitt i smeten. Sedan att det finns ett beslut från 2007, ser man som en färdbiljett ur problematiken från den ena falangens sida.

Vad som tycks ha glömts bort i diskussionen, är det som framkommit i media, att främmande makt varit inbjudna och även besökt Sveriges allra topphemligaste vrå. Det kan jag som vanligt svensk inte tolka på annat sätt än att:

här måste värsta graden av högförräderi ha gått av stapeln, mitt framför ögonen på den svenska Regeringen, som inte torde ha saknat insikt om det hela.

Härvan med den spiondömde Stig Wennerström får helt plötsligt den, att hamna på en storm i ett vattenglasnivå i jämförelse med allt detta.
Så länge man i det här landet prioriterar den egna makten och Mammon före en värld utan krig och maktmissbruk, borde man ha vett att åtminstone fortsätta att tiga.

Sedan undras det varför det finns ett så utbrett politikerförakt. Ja, hur kan det nu komma sig...