Skolans historieundervisning,

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 25 februari 2010, kl 15:26

tedde sig i mina ögon bitvis som armerad betong. Den serverades med ett enda stort schafs... splatt... av årtal och datum.

Ungefär som om det var årtal och datum som varit viktiga och händelserna i sig oväsentliga. Man satte också fokus på vilka krig de här herrarna utkämpat, ja, för det var ju herrar som det berättades om. Vad de i övrigt hade tillfört mänskligheten var det betydligt tunnare av. Gustav Vasa var en hejare på skidor, men inte ett enda ord nämndes om hans utrensning av oliktänkande. Men alla de som i historien verkligen försökte förändra till det bättre gick spårlöst förbi.

Vad jag minns av skolans historieundervisning? Det är väl mellan tummen och pekfingret ett sammelsurium av Stockholms blodbad, maskeradbal, ärtsoppa, gästabud, likfärd, inkvisition, armador och en himla massa dimma, krig och intriger. Ja, så en och annan lustighet.

Jag tänker på rappkäften/filosofen Frans von Schéele, som uttryckte det så att "Sveriges största insats i filosofins historia" var när drottning Krisina inbjöd den franske filosofen Descartres.

Ni vet han med tankebubblan "Cogito, ergo sum" ("Jag tänker, alltså finns jag"). Men det sistnämnda är jag rätt övertygad om att jag på egen hand har läst mig till någonstans, inte fått mig berättat.

Drottning Kristina tvingade Descartres att hålla föredrag tidigt om mornarna i det vinterkalla Stockholm. Men eftersom han var en fransk klen typ och inte van vid kylan, var han sannolikt inte lika väl påpälsad som svensken i gemene man. Det gick inte bättre än att han fick lunginflammation och avled.

Sedan tar den ena huvudstupa saken vid efter det andra. Kistan som tillverkades till honom var för liten, därför kapade man helt sonika av hans huvud. Spårlöst försvinner huvudet och är borta en sagolik lång tid. Två mansåldrar närmare bestämt. Men är det hela egentligen så märkligt?

Det känns nästan som om det ligger en tanke bakom det hela, eftersom Decartes teori om själslig tankesubstans och kroppslig substans och dess åtskilda verkan blev uppfyllda. De är uppfyllda bildligen och bokstavligen, eftersom hans kropp och huvud fortfarande är åtskilda.

Man kan undra om han själv inte hade ett finger med i spelet? Eller blir en dylik tanke alltför konspiratoriskt tänkt av mig?

Kristina var en tämligen utsuddad figur i skolans historieundervisning. Därför blev hon för mig en ren happening, när jag insåg vilken helt otroligt "outstanding" kvinna hon i själva verket hade varit. Hon var inte heller ensam om den saken.

Jag minns en strålande stjärna ifrån historieundervisningen och den är från läroverkstiden. Det var min högt älskade klassföreståndare Ragnar Sundberg. Han kom glatt infarande på lektionerna med att sjunga "Jag är sköna Helena, sköna Helena..." ur Operetten "Sköna Helena" av Offenbach. Halvt snurrigt var det allt, eftersom han drog upp ena byxbenet och blottade ett hårigt ben, som han likt en cancanflicka vickade på när han kom inhoppande i skönsång genom dörren och därmed inledde lektionen.

Men att sitta och vänta på att han skulle komma in genom dörren var alltid lika intressant. Därför att antingen kom han in som ett åskmoln, eller så var det idel sol och sprudlande, spirituell glädje! Det var med inlevelse han berättade om historiska händelser med mycket dramaturgi, men ack, ack, ack, även alla dessa årtal och datum som skulle memoreras. Just den delen av historieundervisning fungerade lika väl på mig, som att försöka övertyga mig om att jag gillade havregrynsgröt.

För några dagar sedan lyssnade jag till ett inslag på P 1 om det bekymmersamma läget, att det var så få kvinnor som överhuvudtaget nämndes i den svenska historieundervisningen. Den var endast fylld av en massa män och kvinnorna var lätträknade i historien. Det var i princip en hastig visp över Drottning Kristina och Heliga Birgitta. Det lovade den ansvarige ministern ändring på, men han gjorde en tjusig passning:

"Det är de som skriver läromedlen som är ansvarig över det".

Visst så klart.

Men det är också så att varje lärare äger friheten att frångå föråldrade och i inte alltför få fall, inaktuella läromedel. Utanför dess gränser finns mycket som verkligen är värd att berättas.

Det märkliga är att medan jag haft detta blogguppslag liggande rätt långt fram i ledet för att ev. publiceras i form av en blogg, har en ny vinkling om Descartres dykt upp. Nu i form av nyhet i mediavärlden
http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=5204234

Inatt startade bokrean. Gå ut och gör nya fynd och fyll din själ med! Själv håller jag på att avsluta Dan Browns "Den förlorade symbolen", i CD-bokform. Även om själva storyn verkligen är påhittad, där Harvardprofessorn i religiös symbolik, Robert Langdon, drar handlingen vidare, finns allt det där andra runtomkring, som faktiskt existerat/r i allra högsta grad. Jag blev rätt glatt överraskad att någon äntligen med en annan infallsvinkel skrivit om den tunga "sanningen" om jordens undergång det specifika datum 21.12.2012, som i alla läror och profetior utpekats som jordens undergång i form av Apokalyps.

Problemet är bara att ordet Apokalylps är grekiskt och har felöversatts/feltolkats.

Ordet betyder egentligen något helt annat: "avtäckelse" eller "avslöjande". Apo = "bort" och kalyptein = "dölja".

Jag hoppas och tror att mänskligheten skall komma in i en bättre tid. Jag har genom mina ständigt återkommande besök på Chalmers och bland vetenskapens värld i övrigt, förstått att många saker nu står i ett helt annat genombrottsskede. Jag hoppas och tror att lögnens och maktfullkomlighetens tidevarv snart kan avslutas och en helt ny insikt kommer att komma i dagen. Ett bättre förhållningssätt med nya insikter om verkligheten.

Jag tror lika lite på jordens undergång år 21.12.2012, som jag trodde på någon större katastrof i datavärlden år 2000. Men vi står inför mycket stora omvälvningar, både vad gäller naturen, vädrets makter och vår inställning till varandras existensberättigande. Mycket land kommer att duka under vattnet, stora vulkanutbrott är högst troliga, samtidigt som landhöjningar också kommer att vara ett faktum.

Planeten Tellus gör bara ytterligare en ut och in andning i dess historia. Jag hoppas att samma sak sker med männniskan. Det finns mycket mörker, men man får inte heller glömma att det finns mycket ljus!

----

Bilden. Drottning Blanka en målning av Albert Edelfelt. Drottning Blanka har inspirerat till barnramsan "rida rida ranka hästen heter Blanka". Dock har även hon sin egen spännande historia.