- den 20 januari 2010, kl 22:04
bör du nogsamt välja vilken biograf du träder in på.
En sådan som tänder ljuset så fort eftertexten börjat rulla, dvs. folk börjar resa sig, snacka på och gå ut samtidigt som utgångslamporna blinkar med starkt sken rakt in i blickfånget etc. bör du definitivt välja bort. Därför gör du ett sådant val av biograf, går du miste om slutknorren på hela filmen.
Jag hade föredragit att höra det sista poemet läsas av huvudrollsinnehavaren. Nu fick jag se den bitvis textad, när jag lyckades se snuttar av filmduken och några förflugna ord här och var i texten. Vilket fick mig att känna mig halvt punkterad, när vi väl stod på utsidan av biografen. Ser man en hel film och missar slutet känns det bra snopet. Det var trots allt inte därför man betalade och gick och såg "nästan" hela filmen.
Själva handlingen är en biografi och handlar om en av den engelska litteraturens mest kände poeter, John Keats (1795-1821) som bl.a skrev "Endymion" och "Ode till en grekisk urna". Hans sista tid i livet känns verkligen ända in i hjärteroten. Dödssjuk i tuberkulos beger han sig från Englands regniga vintrar i hopp om att återvinna hälsan i Rom. Men förhållandena är långt ifrån bra. Där i detta dragiga rum i Rom blir John Keats naturligtvis inte långlivad och dör vid 25 års ålder. Kvar i England finns hans livs kärlek. Hon får dödsbudet genom hans plågoande, som själv nåtts av dödsbudet genom ett brev. För övrigt en scen som gör att den mest hårdkokta typen, kommer att behöva en väl tilltagen näsduk.
Huset där Keats slutade sina dar är beläget alldeles invid "Spanska trappan" och är idag ett museum, "Keats-Shelley House", där bl.a. hans verk och kvarlåtenskap bevarats. I filmen ser man hur han klipper en hårlock av sitt livs kärlek innan han reser till Rom. Denna hårlock finns bevarad. Men det är inte enbart ett museum över John Keasts, där återfinns spår av andra storheter: Shelley, Goethe, Lord Byron, Oscar Wilde m.fl.
John Keats ligger begraven på den protestantiska kyrkogården i Rom. På hans gravsten står det, enligt hans önskan:
"Here lies one whose name was writ in water".
Den som inte uppskattar poesi, biografier, stilla film med vackra filmiska bilder, eller de sociala förhållandena hur de var på 1800-talet: var du fattig var du inget och blev rov för de som ville ta makten över ditt liv, är det här ingen film som jag vill rekommendera. Men för den som tycker att det kan vara vilsamt, att befinna sig i en berättelse som går i stilla mak, är den fullt sevärd. Eftersom jag gick miste om slutpoängen, kan jag inte heller ha någon synpunkt om den förkrossande upplösningen omvandlades till något mer stilla. Jag tror att det kan ha varit det som det skulle ha blivit, men säkert vet jag inte....
Jag hade full behållning av filmen, förutom det snöpliga slutet som själva filmen inte rår för, utan biografen. Medan "hushängets" omdöme var som en av replikerna i filmen och löd ungefär så här:
- Det måste finnas ett annat liv än detta! Man kan väl inte vara född till....
Alltså föll inte filmen i god jord hos honom.
Filmtrailer: http://www.sf.se/filmer/film/7000047/
-------------
Tidigare film av samme regissör, Jane Campion, är "Pianot", en film som berörde mig på djupet och där Mikael Nymans musik blir ett med handlingen.
En sådan som tänder ljuset så fort eftertexten börjat rulla, dvs. folk börjar resa sig, snacka på och gå ut samtidigt som utgångslamporna blinkar med starkt sken rakt in i blickfånget etc. bör du definitivt välja bort. Därför gör du ett sådant val av biograf, går du miste om slutknorren på hela filmen.
Jag hade föredragit att höra det sista poemet läsas av huvudrollsinnehavaren. Nu fick jag se den bitvis textad, när jag lyckades se snuttar av filmduken och några förflugna ord här och var i texten. Vilket fick mig att känna mig halvt punkterad, när vi väl stod på utsidan av biografen. Ser man en hel film och missar slutet känns det bra snopet. Det var trots allt inte därför man betalade och gick och såg "nästan" hela filmen.
Själva handlingen är en biografi och handlar om en av den engelska litteraturens mest kände poeter, John Keats (1795-1821) som bl.a skrev "Endymion" och "Ode till en grekisk urna". Hans sista tid i livet känns verkligen ända in i hjärteroten. Dödssjuk i tuberkulos beger han sig från Englands regniga vintrar i hopp om att återvinna hälsan i Rom. Men förhållandena är långt ifrån bra. Där i detta dragiga rum i Rom blir John Keats naturligtvis inte långlivad och dör vid 25 års ålder. Kvar i England finns hans livs kärlek. Hon får dödsbudet genom hans plågoande, som själv nåtts av dödsbudet genom ett brev. För övrigt en scen som gör att den mest hårdkokta typen, kommer att behöva en väl tilltagen näsduk.
Huset där Keats slutade sina dar är beläget alldeles invid "Spanska trappan" och är idag ett museum, "Keats-Shelley House", där bl.a. hans verk och kvarlåtenskap bevarats. I filmen ser man hur han klipper en hårlock av sitt livs kärlek innan han reser till Rom. Denna hårlock finns bevarad. Men det är inte enbart ett museum över John Keasts, där återfinns spår av andra storheter: Shelley, Goethe, Lord Byron, Oscar Wilde m.fl.
John Keats ligger begraven på den protestantiska kyrkogården i Rom. På hans gravsten står det, enligt hans önskan:
"Here lies one whose name was writ in water".
Den som inte uppskattar poesi, biografier, stilla film med vackra filmiska bilder, eller de sociala förhållandena hur de var på 1800-talet: var du fattig var du inget och blev rov för de som ville ta makten över ditt liv, är det här ingen film som jag vill rekommendera. Men för den som tycker att det kan vara vilsamt, att befinna sig i en berättelse som går i stilla mak, är den fullt sevärd. Eftersom jag gick miste om slutpoängen, kan jag inte heller ha någon synpunkt om den förkrossande upplösningen omvandlades till något mer stilla. Jag tror att det kan ha varit det som det skulle ha blivit, men säkert vet jag inte....
Jag hade full behållning av filmen, förutom det snöpliga slutet som själva filmen inte rår för, utan biografen. Medan "hushängets" omdöme var som en av replikerna i filmen och löd ungefär så här:
- Det måste finnas ett annat liv än detta! Man kan väl inte vara född till....
Alltså föll inte filmen i god jord hos honom.
Filmtrailer: http://www.sf.se/filmer/film/7000047/
-------------
Tidigare film av samme regissör, Jane Campion, är "Pianot", en film som berörde mig på djupet och där Mikael Nymans musik blir ett med handlingen.
Jodå,om den är bra så ska vi se den hela familjen.Det blir tevligt.
SvaraRaderaAnmäl >Palsternackan (2010-01-21 09:52:37)