tisdag 27 december 2011

Kantorns fröjd.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om kapitlet skall heta det, eller om det rent av är så att jag tänker på det där sockerkaksreceptet med någon form av spirituosa i. Jag kan bara inte komma på om det var ½ dl konjak, eller whisky i receptet, eller var det rent av något annat av de starkare dryckerna i. Inte minns jag ens om det var gott.  

Jo, jag är rätt säker på att receptet hette så, ”Kantorns fröjd”. Tankarna virvlar runt och nuddar det ena kapitelscenariot efter det andra. Det är som att hoppa runt bland vårens vattenpussar och ta sig torrskodd från den ena markplätten till den andra.

Måste man verkligen vara torrskodd, slår det mig plötsligt.

Kanske skall det bli precis som det var den där våren i korsningen Smålandsgatan – Pohlhemsgatan i Malmberget, när den ständiga översvämningen i gatukorsningen hade gjort att brunnslocket hade åkt av och jag ramlade rakt ner i hålet och höll på att drunkna. Ett riktigt överraskningsmoment.

Fram till dess hade jag älskat att hoppa rakt ner i vattenpölar och stora vattenansamlingar. I den hörnan var det ständigt översvämmat, därför blev det förvånande, när det så småningom kom upp ett hus där. Malmbergets Venedighörna blev bebyggt.

Den fascinationen att hoppa jämfota i vattenpölar tog ett plötsligt slut efter den händelsen. Jag kan fortfarande känna känslan av att försvinna rakt ner i hålet och vattnet som slöt sig över mig. Blöta kläder gör att man blir vansinnigt tung, när vattnet tagit sin igenom alla lager och stövlarna blivit tunga. Fortfarande är jag förundrad över hur min storasyster lyckades få upp mig. Jag minns att jag flöt upp en gång men sjönk åter som en sten.

Jag minns också att min kusin Kurt cyklade ner i precis samma hål, efter att jag knallat iväg hem dränkt som en katt. Småkusiner är inte speciellt smarta, med tanke på att han hade sett hur jag höll på att drunkna.

Det är mycket som kommer till mig, när jag blivit väckt om natten. Jag ligger där plötsligt klarvaken och plirar som en uggla ut i det mörka rummen. Det skramlar i grannens växthus, det har det gjort i snart 2 månader nu. När jag väl vaknat av skramlet, eller är det en dörr som står och slår, är det stört omöjligt att somna om, hur nedrans trött jag än är.

Kantorns fröjd har dock fått en mer svårartad form av konkurrens. Den här bloggen som kommer att kräva mycket arbete att få ordning på. Det tär onekligen på mitt ”Duktiga Annikasyndrom”, att ha en sådan massiv röra att vada runt i. Det är dessutom inte så många veckor kvar till nästa långinläggning på sjukhuset och helgerna som är vigda till familjen. Så lätt mina cirklar numera kan rubbas. 100 bollar i luften, det är en svunnen tid och min vilja att alltid kämpa mig genom det mest omöjliga, helst helt obemärkt för omgivningen, den finns inte längre där. Kanske är det så att livet vill säga mig något, som jag sakta men säkert håller på att lära mig att förstå.

Plötsligt minns jag något annat, när jag ligger där och spanar ut i mörkret: ”Landsfiskalens punschgrädde.” Ett gammalt hederligt och osvikligt recept, som var en åklagares favorit. Jodå, trots den uråldriga titeln fanns han under min tid på tingsrätten.

Man krossar helt enkelt 2-3 punschflaskor i vispad grädde. Det är väldigt gott till kladdkaka, tårta eller bara skivad frukt.  

Hur har uttrycket att någon är "punschig" kommit till? Har det med punsch att göra? Kan inte stjärnorna åtminstone lysa in i mitt sovrum…

Milde himmel kan ingen gå och rycka loss den där dörren, som står och slamrar, eller vad det nu är. Stormen Dagmar varför gjorde du inte slut på detta eviga dunkande?




1 kommentar:

  1. det måste vara där Höynälä numera bor, där du höll på att drunkna

    otäck historia!!

    SvaraRadera