- den 24 januari 2010, kl 01:54
pjäsen "Familjen".
Den flerfaldigt prisbelönte Broadwaysuccén, sätts nu upp på Stadsteatern i Göteborg, i regi av Peter Dalle. Pjäsen är skriven av Tracy Letts, som belönades med Pulitzerpriset för pjäsen vars originaltitel heter "August: Osage County". Premiär den 29 januari 2010.
Storyn:
Den alkoholiserade patriarken, Beverly Weston, en före detta i alla dess former, försvinner och kvar i hemmet blir hans hustru, Violet, som länge levt i ett ständigt pillerrus. Innan Beverly försvinner anställer han Cheyenneindiankvinnan, Johnna, som skall ta hand om hemmet. Beverlys försvinnandet gör att de vuxna barnen, Barbara, Ivy, Karen och hustruns syster, Mattie Fae, sammanstrålar med sina respektive "närmaste" i familjens Westons hus. Där uppdagas det ena efter det andra.
Det är en form av familjedrama, med en haltande underton av galghumor och med en hel del knorrar i dialogen. Att handlingen rör sig kring en mycket dysfunktionell familj det är inte att ta miste på, liksom att det vilar en hel del familjehemligheter under ytan.
Skådespelerskan Ann Petrén, har rollen som den pillerknaprande och ständigt bolmande hustrun, Violet. Hennes rollgestaltning går verkligen ut över det vanliga. Överlag är det bra rollprestationer och vissa av dem är mer eller mindre klippt och skuren för sina roller.
Alla ingredienser i storyn finns med. Lite väl många faktiskt i min smak, eftersom det här trots allt är en pjäs och inte en filmatisering. Nu vet jag sanning att säga inte hur originalet är och vad Peter Dalle valt att lägga till i sin regi. Men bevare mig för skratt som fastnar i halsen och det gör det rejält, när det kastas tallrikar, som går i kras. Dukat matbord kommer farande i "skottriktningen" mot bänkraden. Det skriks på väldigt hög "volym", slag utdelas och det finns också ett rätt våldsamt överfall, där jag ett tag funderade om de trots allt inte blev skadade båda två på riktigt. Blev de inte det och klarar sig genom alla föreställningar kan de sannolikt ta anställning som riktiga stuntmen, eller rättare sagt stunt-ladies.
Jag satt placerad på första bänkraden alldeles i närheten av sufflören. Redan vid lunchpaus hade jag en stor klump i magen p.g.a. alla våldsamheter. En pjäs, skall inte ha de våldsamma inslagen. Jag upplevde att just dessa tog udden av hela pjäsen. Rätt hanterad, kunde den ha blivit en riktigt bra pjäs med många bitande repliker som klart roar en publik. Den hade definitivt inte förlorat något på om de våldsamma inslagen hade utgått, snarare tvärtom.
Det enda inslaget där något slås omkull med ett brak, som blir fullt acceptabelt och inte känns det minsta oroväckande är när Mattie Faes mes till man, Charlie Aiken, sitter i en fåtöj, som välter omkull med ett brak. Dock av en väldigt rolig anledning! DET är helt ok, sånt gör verkligen inget, när det finns en knorr i det hela.
Men det andra. NÄPP! Sorry, våld passar otroligt dåligt för en teaterscen. Dylika inslag hör filmvärlden, eller bokvärlden till.
När jag satt uppe i Foleybaren och tuggade på min lunchmacka, medan ensemblen hade lunchpaus i repetitionen, dök om och om igen en minnesbild upp från en danskväll för länge sedan på Björnfällan. Det var tjo och tjim, som det nu är när man är på väg ut från en rolig krog/danskväll. Helt plötsligt och utan förvarning var det en man som slog ner en annan man. Hur det lät när hans huvud landade i stengolvet, när han föll som en rak fura, det har jag aldrig lyckats glömma bort, eller förtränga. Eller allt det där andra hemska runtomkring, som blir när man blir överraskad av plötsligt våld och tumult. Jag har upplevt tillräckligt med riktigt "spektakel" i mina da´r för att inte tycka att våld, även låtsasvåld från en teaterscen känns oacceptabelt.
Jag har aldrig mentalt lyckas värja mig, rycka på axlarna och låtsas som om jag inget har sett, när jag har blivit konfronterad med olika former av övergrepp. Det hjälps inte jag blir starkt och illa berörd av dylika incidenter och det påverkar mitt själsliv i allra högsta grad. Se en pjäs med dylika inslag, det blir helt enkelt alltför påtagligt nära självupplevd verklighet. Hela glädjen med att gå och se en pjäs går helt enkelt förlorad. Jag hoppas att detta verkligen var en engångsföreteelse, i annat fall kan inte teatern räkna med mig längre.
------------
Fotot är från en liten vägkrog i somras, där vi satt ute i ena ändan av huset och väntade på maten, medan en diskussion på andra sidan huset urartade.
Den flerfaldigt prisbelönte Broadwaysuccén, sätts nu upp på Stadsteatern i Göteborg, i regi av Peter Dalle. Pjäsen är skriven av Tracy Letts, som belönades med Pulitzerpriset för pjäsen vars originaltitel heter "August: Osage County". Premiär den 29 januari 2010.
Storyn:
Den alkoholiserade patriarken, Beverly Weston, en före detta i alla dess former, försvinner och kvar i hemmet blir hans hustru, Violet, som länge levt i ett ständigt pillerrus. Innan Beverly försvinner anställer han Cheyenneindiankvinnan, Johnna, som skall ta hand om hemmet. Beverlys försvinnandet gör att de vuxna barnen, Barbara, Ivy, Karen och hustruns syster, Mattie Fae, sammanstrålar med sina respektive "närmaste" i familjens Westons hus. Där uppdagas det ena efter det andra.
Det är en form av familjedrama, med en haltande underton av galghumor och med en hel del knorrar i dialogen. Att handlingen rör sig kring en mycket dysfunktionell familj det är inte att ta miste på, liksom att det vilar en hel del familjehemligheter under ytan.
Skådespelerskan Ann Petrén, har rollen som den pillerknaprande och ständigt bolmande hustrun, Violet. Hennes rollgestaltning går verkligen ut över det vanliga. Överlag är det bra rollprestationer och vissa av dem är mer eller mindre klippt och skuren för sina roller.
Alla ingredienser i storyn finns med. Lite väl många faktiskt i min smak, eftersom det här trots allt är en pjäs och inte en filmatisering. Nu vet jag sanning att säga inte hur originalet är och vad Peter Dalle valt att lägga till i sin regi. Men bevare mig för skratt som fastnar i halsen och det gör det rejält, när det kastas tallrikar, som går i kras. Dukat matbord kommer farande i "skottriktningen" mot bänkraden. Det skriks på väldigt hög "volym", slag utdelas och det finns också ett rätt våldsamt överfall, där jag ett tag funderade om de trots allt inte blev skadade båda två på riktigt. Blev de inte det och klarar sig genom alla föreställningar kan de sannolikt ta anställning som riktiga stuntmen, eller rättare sagt stunt-ladies.
Jag satt placerad på första bänkraden alldeles i närheten av sufflören. Redan vid lunchpaus hade jag en stor klump i magen p.g.a. alla våldsamheter. En pjäs, skall inte ha de våldsamma inslagen. Jag upplevde att just dessa tog udden av hela pjäsen. Rätt hanterad, kunde den ha blivit en riktigt bra pjäs med många bitande repliker som klart roar en publik. Den hade definitivt inte förlorat något på om de våldsamma inslagen hade utgått, snarare tvärtom.
Det enda inslaget där något slås omkull med ett brak, som blir fullt acceptabelt och inte känns det minsta oroväckande är när Mattie Faes mes till man, Charlie Aiken, sitter i en fåtöj, som välter omkull med ett brak. Dock av en väldigt rolig anledning! DET är helt ok, sånt gör verkligen inget, när det finns en knorr i det hela.
Men det andra. NÄPP! Sorry, våld passar otroligt dåligt för en teaterscen. Dylika inslag hör filmvärlden, eller bokvärlden till.
När jag satt uppe i Foleybaren och tuggade på min lunchmacka, medan ensemblen hade lunchpaus i repetitionen, dök om och om igen en minnesbild upp från en danskväll för länge sedan på Björnfällan. Det var tjo och tjim, som det nu är när man är på väg ut från en rolig krog/danskväll. Helt plötsligt och utan förvarning var det en man som slog ner en annan man. Hur det lät när hans huvud landade i stengolvet, när han föll som en rak fura, det har jag aldrig lyckats glömma bort, eller förtränga. Eller allt det där andra hemska runtomkring, som blir när man blir överraskad av plötsligt våld och tumult. Jag har upplevt tillräckligt med riktigt "spektakel" i mina da´r för att inte tycka att våld, även låtsasvåld från en teaterscen känns oacceptabelt.
Jag har aldrig mentalt lyckas värja mig, rycka på axlarna och låtsas som om jag inget har sett, när jag har blivit konfronterad med olika former av övergrepp. Det hjälps inte jag blir starkt och illa berörd av dylika incidenter och det påverkar mitt själsliv i allra högsta grad. Se en pjäs med dylika inslag, det blir helt enkelt alltför påtagligt nära självupplevd verklighet. Hela glädjen med att gå och se en pjäs går helt enkelt förlorad. Jag hoppas att detta verkligen var en engångsföreteelse, i annat fall kan inte teatern räkna med mig längre.
------------
Fotot är från en liten vägkrog i somras, där vi satt ute i ena ändan av huset och väntade på maten, medan en diskussion på andra sidan huset urartade.
Det finns 7 kommentarer.
SvaraRaderaNä. Våld är ingen behaglig upplevelse. Oavsett om det är fysiskt våld eller psykiskt våld vi talar om. Så lite överens är vi ändå.
Upplever man obehag på en teater eller då man ser en film har regissören lyckats, enligt min ringa mening.
Men.. frågan är hur man skall ställa sig till obehagliga scener till synes utan mening. Är det "undehållningsvåld"?
Såg Lars von Triers "Antichrist" igår. DEN var oehaglig. Och jag lyckades inte se någon mening i allt obehag. Men jag vet inte om den kan kallas "Underhållningsvåld"...
Anmäl >R (2010-02-01 10:46:48)
R
Det är verkligen en springande punkt i diskussionen. Därför att har du inte upplevt det från en teaterscen så har du faktiskt inte det och förstår inte heller vad det blir för upplevelse. Det är första gången jag nu har upplevt det och det blev inte någon positiv upplevelse. Jag förstår idag precis vad det är man talat om och som jag tidigare inte hade förstått!
Det är också min poäng med hela bloggen i just detta ämne.
Anmäl >Gun (2010-01-31 14:37:51)
Spelar det någon roll exalt VILKEN pjäs jag sett eller inte sett? Resonemanget gäller filmer och teater och andra skapande media och har inget med exakt VILKEN film/pjäs det handlar om.
Jag talar i princip om att skildra våld, serru. Trodde du förstod mig.
Anmäl >R (2010-01-30 22:45:38)
R
SvaraRaderavi lär inte bli ense i det här ämnet heller, men jag vore tacksam om du kunde ange VILKEN pjäs du sett från perspektivet scen. Om du nu ville disktuera våld från scengolvet.
Anmäl >Gun (2010-01-30 11:19:04)
Det är skillnad på att TRO SIG förstå och att FÖRSTÅ.
Verkligheten, Gun, är en bitch som en bekant till mig brukar säga.
Det är där ute, i verkligheten, som våldet berör mig. På scengolvet och bioduken behövs det för att ge oss en spark i mellangärdet. Ruska om oss och få oss att lite grann förstå. vi förstår det inte fullt ut om det inte berör oss.
Enligt min åsikt, alltså.
Anmäl >R (2010-01-30 00:26:02)
R
Ja, jag ser att du tycker att jag resonerar fel. Men jag måste få fråga dig, vilken pjäs har du sett från en teaterbänk som haft dylika våldsamma inslag?
Vi människor fungerar på precis samma sätt oavsett ålder, vi behöver den välbehövliga lilla distansen för att klara av att hantera det hela. Finns inte den spärren är det något som felas, det är min åsikt.
Barn förstår det grymma i sagorna ändå, utan att man beskriver varje detalj. Det är ingen skillnad för oss vuxna när det gäller en teaterscen.
Anmäl >Gun (2010-01-29 12:53:06)
Tycker du resonerar lite fel. Tänk om allt vi får se på bio, teater etc skulle visa en tillrättalagd verklighet. Hur kul skulle det vara.
Jag avskyr våld. Blir fysiskt illamående av att se det. När jag ser det på TV eller teater kan jag ibland falla i beundran över hur BRA man SPELAR för att få oss att må illa. Trots allt: det är inte riktigt våld, utan bara ruggist fint SPELAT våld.
Och det är en jäkla skillnad
Anmäl >R (2010-01-28 14:23:32)