den 13 mars 2009, kl 10:51
En del politiska diskussioner kan onekligen ta sig märkliga vägar.
Tänk bara den här kommunalfullmäktigeledamoten Kirste Thrane i Hörsholm mellan Köpenhamn och Helsingör, som för 11 år sedan kastade en räkmacka i ansiktet på en kommunmedborgare hon kommit i delo med under ett möte. Man kan undra hur väljarna, eller partikamraterna tänker, eftersom hon suttit i Hörsholms kommunfullmäktige i tjugo år - först för Socialdemokraterna och senare för De Konservative. Men det kanske i största allmänhet går livat till där?
Jag begriper mig helt enkelt inte på dylika tilltag. Men vi människor är olika. Hon gillade väl kanske inte räkor, vad vet jag. Inte mycket. Men ett vet jag, nu har hon 11 år senare dömts till motsvarande drygt 775 000 svenska kronor i böter och rättegångskostnader. Offret för räkmackeattacken drabbades nämligen av skaldjursförgiftning, med långvariga smärtor och förlorat jobb som resultat.
- Det är den dyraste räkmackan i historien, säger räkmackekastaren Kirsten Thrane, som har tvingats ta lån med sommarhuset som säkerhet för att kunna betala ersättningen och så fortsätter hon berättandet med:
- Min man och jag är fullständigt barskrapade!
"Skyll sig själv", tänker jag.
Politik har förstås genom alla tider visat prov på "svada". Jag tänker på en händelse, som inträffade 1960, när jag var 9 år och som jag fortfarande minns de svart/vita filmsekvenerna av. Det var FN-församlingens plenum som upplöstes i vildaste förvirring, efter en skandalscen utan motstycke i organisationens 15-åriga historia. Vid ett tillfälle under slutet av debatten tog Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjev av sig en sko och dunkade ursinnigt med den i bordet som protest. Han dömdes inte till något alls, mer än att man lite till mans tyckte att han var fullständigt "skogstokig", men de allra flesta satt nog bara där med gapande munnar, trots allt!
Men det var inte enda gången han dunkade sko, det gjorde han även från talarstolen en gång. De kanske hade brist på ordförandeklubbor?
I politik och kärlek (?) har det kastats många saker. Av avundsjuka och illvilja också.
Jag minns min egen förskräckelse när författaren Mikael Niemi "tårtade" Bengt Pohjanen, som glad i hågen hade inbjudit alla barn som medverkade i hans film, alla skådespelare, vänner, bekanta och så förstås hans egna barn och barnbarn, för en trevlig föreställning till hans filmpremiär. Mikael Niemis uttalande var exakt samma kaliber, som senare Robert Aschberg skulle välja. Mikael Niemi uppgav:
"Jag valde icke-våldet". Vad hade hans övriga tankar bestått av, kan jag inte låta bli att undra över, men framfallt VARFÖR?
Robert Aschberg, Fria Televisionen, sa att Reinfeldt fick vara glad att de använde vatten. Situationen var liknande för stadsministern Fredrik Reinfeldt, som hade bespetsat sig på en trevlig familjestund vid besöket på en filmpremiär tillsammans med sina småbarn, men fick en kaskad vatten i nyllet och kläderna, med allt vad det nu innebar. Hur känslan kunde vara hos Reinfeldt, vill jag inte ens tänka på, för hur reagerar man när man får en pistol uppstucken framför ansiktet. VET man verkligen att det är en vattenpistol och inte en riktig pistol? Är det humor? Det måste vara något jag har missat med tanke på Olof Palme och Anna Lindh, som efterlämnade små barn.
Jordgubbstårtan som en 16 årig pojke, år 2001, kastade i ansiktet på Kungen, på dennes besök i Varberg. Pojken slapp fängelsestraff, med hänvisning till hans låga ålder. Men eftersom han åtalades för högmålsbrott riskerade han fängelse i upp till 6 år. Vid ett stadsbesök i Ryssland hade kungen frågat Putin om han hade fått en tårta i ansiktet någon gång. Putin hade brustit ut i ett så våldsamt skratt att säkerhetsvakterna hade kommit framrusande.
Jag minns filmsekvensen med Bosse Ringholm på väg med "nådiga luntan" och med en plötslig tårta i ansiktet, som droppade vidare på hans kostym, den här gången var förövaren 21 år.
VARFÖR gör man dylika saker? När man går lös på någons ansikte är det verkligen så att man med våld försöker tysta någon "du skall vara tyst och inget säga, mer än vad jag tycker att du skall säga"! Sedan spelar det ingen roll om det är fråga om tårta, vatten, räkmacka, eller något annat vidrigare. Det här är inte fråga om någon lek, som man privat kan ägna sig åt med sin egen familj, eller vänner, eller komiska föreställningar under helt andra förhållanden. Här är det fråga om helt andra saker.
Jag hoppar över alla bestialiska mord och sist ut i ledet får bli den sista händelsen, när den avgående presidenten George W Bush var på avskedsbesök i Bagdad och höll presskonferens tillsammans med Iraks premiärminister Nuri Maliki, då den 30-årige tv-reportern Muntazer Zaidi drog av sig sina skor och slängde båda mot en snabbt duckande president. Zaidi blev världskänd och den dramatiska protesten hyllades runtom i arabvärlden. Rättegången mot honom inleddes i februari men ajournerades så gott som omedelbart. Domstolen ville ha klarlagt om Bushs visit var ett officiellt besök, eller inte, vilket hade betydelse för åtalet.
När förhandlingarna återupptogs igår föll domen snabbt: Tre års fängelse för angrepp på ett utländskt statsöverhuvud på officiellt besök. Kort dessförinnan hade Zaidi på fråga från domaren förklarat sig icke skyldig.
- Ja, min reaktion var naturlig, jag gjorde bara vad alla irakier skulle ha gjort, sade Zaidi.
Han kunde i alla fall konkret tala om varför han handlat som han gjort!
Tänk bara den här kommunalfullmäktigeledamoten Kirste Thrane i Hörsholm mellan Köpenhamn och Helsingör, som för 11 år sedan kastade en räkmacka i ansiktet på en kommunmedborgare hon kommit i delo med under ett möte. Man kan undra hur väljarna, eller partikamraterna tänker, eftersom hon suttit i Hörsholms kommunfullmäktige i tjugo år - först för Socialdemokraterna och senare för De Konservative. Men det kanske i största allmänhet går livat till där?
Jag begriper mig helt enkelt inte på dylika tilltag. Men vi människor är olika. Hon gillade väl kanske inte räkor, vad vet jag. Inte mycket. Men ett vet jag, nu har hon 11 år senare dömts till motsvarande drygt 775 000 svenska kronor i böter och rättegångskostnader. Offret för räkmackeattacken drabbades nämligen av skaldjursförgiftning, med långvariga smärtor och förlorat jobb som resultat.
- Det är den dyraste räkmackan i historien, säger räkmackekastaren Kirsten Thrane, som har tvingats ta lån med sommarhuset som säkerhet för att kunna betala ersättningen och så fortsätter hon berättandet med:
- Min man och jag är fullständigt barskrapade!
"Skyll sig själv", tänker jag.
Politik har förstås genom alla tider visat prov på "svada". Jag tänker på en händelse, som inträffade 1960, när jag var 9 år och som jag fortfarande minns de svart/vita filmsekvenerna av. Det var FN-församlingens plenum som upplöstes i vildaste förvirring, efter en skandalscen utan motstycke i organisationens 15-åriga historia. Vid ett tillfälle under slutet av debatten tog Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjev av sig en sko och dunkade ursinnigt med den i bordet som protest. Han dömdes inte till något alls, mer än att man lite till mans tyckte att han var fullständigt "skogstokig", men de allra flesta satt nog bara där med gapande munnar, trots allt!
Men det var inte enda gången han dunkade sko, det gjorde han även från talarstolen en gång. De kanske hade brist på ordförandeklubbor?
I politik och kärlek (?) har det kastats många saker. Av avundsjuka och illvilja också.
Jag minns min egen förskräckelse när författaren Mikael Niemi "tårtade" Bengt Pohjanen, som glad i hågen hade inbjudit alla barn som medverkade i hans film, alla skådespelare, vänner, bekanta och så förstås hans egna barn och barnbarn, för en trevlig föreställning till hans filmpremiär. Mikael Niemis uttalande var exakt samma kaliber, som senare Robert Aschberg skulle välja. Mikael Niemi uppgav:
"Jag valde icke-våldet". Vad hade hans övriga tankar bestått av, kan jag inte låta bli att undra över, men framfallt VARFÖR?
Robert Aschberg, Fria Televisionen, sa att Reinfeldt fick vara glad att de använde vatten. Situationen var liknande för stadsministern Fredrik Reinfeldt, som hade bespetsat sig på en trevlig familjestund vid besöket på en filmpremiär tillsammans med sina småbarn, men fick en kaskad vatten i nyllet och kläderna, med allt vad det nu innebar. Hur känslan kunde vara hos Reinfeldt, vill jag inte ens tänka på, för hur reagerar man när man får en pistol uppstucken framför ansiktet. VET man verkligen att det är en vattenpistol och inte en riktig pistol? Är det humor? Det måste vara något jag har missat med tanke på Olof Palme och Anna Lindh, som efterlämnade små barn.
Jordgubbstårtan som en 16 årig pojke, år 2001, kastade i ansiktet på Kungen, på dennes besök i Varberg. Pojken slapp fängelsestraff, med hänvisning till hans låga ålder. Men eftersom han åtalades för högmålsbrott riskerade han fängelse i upp till 6 år. Vid ett stadsbesök i Ryssland hade kungen frågat Putin om han hade fått en tårta i ansiktet någon gång. Putin hade brustit ut i ett så våldsamt skratt att säkerhetsvakterna hade kommit framrusande.
Jag minns filmsekvensen med Bosse Ringholm på väg med "nådiga luntan" och med en plötslig tårta i ansiktet, som droppade vidare på hans kostym, den här gången var förövaren 21 år.
VARFÖR gör man dylika saker? När man går lös på någons ansikte är det verkligen så att man med våld försöker tysta någon "du skall vara tyst och inget säga, mer än vad jag tycker att du skall säga"! Sedan spelar det ingen roll om det är fråga om tårta, vatten, räkmacka, eller något annat vidrigare. Det här är inte fråga om någon lek, som man privat kan ägna sig åt med sin egen familj, eller vänner, eller komiska föreställningar under helt andra förhållanden. Här är det fråga om helt andra saker.
Jag hoppar över alla bestialiska mord och sist ut i ledet får bli den sista händelsen, när den avgående presidenten George W Bush var på avskedsbesök i Bagdad och höll presskonferens tillsammans med Iraks premiärminister Nuri Maliki, då den 30-årige tv-reportern Muntazer Zaidi drog av sig sina skor och slängde båda mot en snabbt duckande president. Zaidi blev världskänd och den dramatiska protesten hyllades runtom i arabvärlden. Rättegången mot honom inleddes i februari men ajournerades så gott som omedelbart. Domstolen ville ha klarlagt om Bushs visit var ett officiellt besök, eller inte, vilket hade betydelse för åtalet.
När förhandlingarna återupptogs igår föll domen snabbt: Tre års fängelse för angrepp på ett utländskt statsöverhuvud på officiellt besök. Kort dessförinnan hade Zaidi på fråga från domaren förklarat sig icke skyldig.
- Ja, min reaktion var naturlig, jag gjorde bara vad alla irakier skulle ha gjort, sade Zaidi.
Han kunde i alla fall konkret tala om varför han handlat som han gjort!
den där Niemi har nog en skruv lös
SvaraRadera