- den 18 oktober 2008, kl 10:39
Det är lördag idag och Lukas har namnsdag.
Jag känner ingen Lukas, tror jag. Men det var en kille, som gick på Läroverket i Malmberget, som kallades så. Om han verkligen hette det, eller om det var hans smeknamn, det vete gudarna. Strunt samma jag minns, att han lekte kyssgurka med min kusins dotter ett slag. De var dödligt förälskade i varandra, så som man bara kan vara i den åldern.
Det där med att hitta namn från dagens namnsdagsbarn det är jag inget vidare på. Det får mig osökt att tänka på honom, som vi kallade honom för "Inge Vidare". Han tillhörde liksom inte eliten på Nex dansgolv, inte på något dansgolv för övrigt. Han var rent ut sagt inge vidare på nå´t. Därför att blev man nu uppbjuden av honom, vilket Gud förbjude. Men om man hade det oflytet, att man inte hunnit hålla koll, eller gå upp i rök, när man såg att han var på väg fram emot en. Utan man satt där helt ovetande om vem det var som knackade på ryggtavlan.
Då blev man tvungen att stiga upp och gå upp till dansgolvet. Det kändes alltid LIKA "härligt". Ungefär som att vandra fram till sin egen avrättning, därför att man visste nu vad som vankades. Man var helt övertygad om att den här gången skulle man nog inte överleva, inte en gång till, det var bara inte möjligt! Inte blev det hela så mycket bättre av, att man riktigt kunde känna de ironiska blickarna bränna i ryggtavlan. För att inte tala om de ironiska tankarna: "Lucky you", när man var på väg upp till dansgolvet redan fastkopplad i ett järngrepp!
Killen verkade konstant ha fått på sig två vänstervridna skor och en pumpande arm åt höger, då var det inte dans snarare brottning som gällde. Man försökte verkligen spänna hela kroppen så att inte den pumpande armen skulle nå halvvägs ner till golvet. Det kändes som om hela kroppen effektivt höll på att skiljas vid midjan i två delar. "Den itupumpade damen". Spjärna emot, när man dessutom är i bakåtliggande läge, det är fasen ingen lätt sak skall jag säga.
Sedan tillkom en annan sak, som man inte riktigt vet hur man skall klassa det hela. Om den var värst, eller om den bara kom god tvåa. Eller kom den rent av på delad första plats. Han brukade sticka in sin mun nära örat på en och där lät han ungefär, som om det rådde full orkan i örat. Han flåsade något enormt. Det är väl kanske inte att undra på med tanke på pumpandet och dansstilen. Men som om det inte räckte, inte sällan var han bestyckad med toy.
Tugg... tugg ... smack... smack ... FLÅÅÅS... FLÅÅÅS.
En gång kom han för sig att blåsa bubblor och det dj-la toyet fastnade i mitt hår! Hans kommentar var:
- Oj,då!
Jag slet ut kletet bäst jag kunde och la det andra håret över. Men eftersom jag den kvällen dansat en hel del, visade det sig vid hemkomsten, att toyet hade smetat ut sig rejält och saxen var ett nödvändigt ont. Hade det nu varit så att jag inte varit begåvad med en enorm tjock ryamatta till man, då hade han legat risigt till, eftersom det blev en rejäl kal fläck strax ovanför örat efter avkapning av håret för att få bort toyeländet.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Det där med toyet fick i alla fall en positiv inverkan: jag fick fri lejd den kvällen och han höll sig undan i flera månader!
Det var nästan så jag där ett tag funderade på om toyet i håret skulle få hänga med i utelivets svängar för gott. Då hade jag kunnat peka på hårtesten med toyet, som hängde och dingla och säga:
- Tyvärr jag och mitt Toy vi har inte hämtat oss sedan sista omgången. Vi sitter nöjda som det är!
Var "Inge Vidare" på riktigt bra humör, då kom ur hans strupe något som han kallade för "jag sjunger bara för dig". JAG kallade det för "mental öronmisshandel i orkanstyrka!"
Men i vanliga fall förde han ett osammahängande tjatter, som var totalt obegripligt vad det ens handlade om, eller så berodde det på att man hela tiden fick vara koncentrerad på, att försöka att hålla örat ifrån värsta orkanriktningen samtidigt som man skulle parera de två vänstervridna skorna och den högerpumpande armen och så grädden på moset:
D A N S H A S T I G H E T E N !
Den var imponerande oavsett om det var "tryckare", eller något snabbare som spelades, hade den samma läge: full speed! Det betydde också, att man inte bara hade brottats med pumparen, utan man hade dessutom slagit sig genom halva dansgolvets par, innan det hela äntligen var över.
För den gången!
Tja, när man gyttjebrottades med "Inge Vidare" på dansgolvet, det var då man insåg, att den där relativitetsteorin hade ett glapp någonstans. Därför att en låt kunde vara ungefär en evighet + en eon.
I BÄSTA fall klarade man sig ifrån det hela redan efter en låt under ursäkten:
- Du får ursäkta men jag känner, att jag behöver gå på toaletten.
Ingen lögn precis. Det var helt nödvändigt. När man väl stod där framför spegeln i damrummet, illanderöd i ansiktet och svettig, som om man gått tio matcher i gyttjebrottning på raken, då kunde man hålla sig för skratt. Det var liksom INTE RIKTIGT så man hade tänkt sig kvällen.
Sedan när man väl hämtat igen förlorad mark, smög man sig uppför trappan och sneglade sig runtomkring, livrädd att han skulle stå och vänta på att få gå till förnyad pumpattack.
Såg man då att han satt klorna i något nytt offer, som han just precis höll på att pumpa ihjäl ute på dansgolvet, var det fri lejd och man kunde smyga ner sin rumpa på en ny stol. Helst gömd bakom någon, så att han inte skulle få syn på en och att man själv kunde hålla bättre koll över läget. Man satt där sålunda med en hastigt påkommen krum rygg, som skulle fått vilken stilpolis som helst att slå klorna i en.
Men var det nu så eländigt att han kom till förnyad attack. Dvs. om man hade blivit kvällens "utvalda", som han hade tänkt lägga in en charmoffensiv på, då fanns liksom inget att "göra".
Man kunde lika gärna gå raka vägen hem och dra täcket över huvudet!
Jag känner ingen Lukas, tror jag. Men det var en kille, som gick på Läroverket i Malmberget, som kallades så. Om han verkligen hette det, eller om det var hans smeknamn, det vete gudarna. Strunt samma jag minns, att han lekte kyssgurka med min kusins dotter ett slag. De var dödligt förälskade i varandra, så som man bara kan vara i den åldern.
Det där med att hitta namn från dagens namnsdagsbarn det är jag inget vidare på. Det får mig osökt att tänka på honom, som vi kallade honom för "Inge Vidare". Han tillhörde liksom inte eliten på Nex dansgolv, inte på något dansgolv för övrigt. Han var rent ut sagt inge vidare på nå´t. Därför att blev man nu uppbjuden av honom, vilket Gud förbjude. Men om man hade det oflytet, att man inte hunnit hålla koll, eller gå upp i rök, när man såg att han var på väg fram emot en. Utan man satt där helt ovetande om vem det var som knackade på ryggtavlan.
Då blev man tvungen att stiga upp och gå upp till dansgolvet. Det kändes alltid LIKA "härligt". Ungefär som att vandra fram till sin egen avrättning, därför att man visste nu vad som vankades. Man var helt övertygad om att den här gången skulle man nog inte överleva, inte en gång till, det var bara inte möjligt! Inte blev det hela så mycket bättre av, att man riktigt kunde känna de ironiska blickarna bränna i ryggtavlan. För att inte tala om de ironiska tankarna: "Lucky you", när man var på väg upp till dansgolvet redan fastkopplad i ett järngrepp!
Killen verkade konstant ha fått på sig två vänstervridna skor och en pumpande arm åt höger, då var det inte dans snarare brottning som gällde. Man försökte verkligen spänna hela kroppen så att inte den pumpande armen skulle nå halvvägs ner till golvet. Det kändes som om hela kroppen effektivt höll på att skiljas vid midjan i två delar. "Den itupumpade damen". Spjärna emot, när man dessutom är i bakåtliggande läge, det är fasen ingen lätt sak skall jag säga.
Sedan tillkom en annan sak, som man inte riktigt vet hur man skall klassa det hela. Om den var värst, eller om den bara kom god tvåa. Eller kom den rent av på delad första plats. Han brukade sticka in sin mun nära örat på en och där lät han ungefär, som om det rådde full orkan i örat. Han flåsade något enormt. Det är väl kanske inte att undra på med tanke på pumpandet och dansstilen. Men som om det inte räckte, inte sällan var han bestyckad med toy.
Tugg... tugg ... smack... smack ... FLÅÅÅS... FLÅÅÅS.
En gång kom han för sig att blåsa bubblor och det dj-la toyet fastnade i mitt hår! Hans kommentar var:
- Oj,då!
Jag slet ut kletet bäst jag kunde och la det andra håret över. Men eftersom jag den kvällen dansat en hel del, visade det sig vid hemkomsten, att toyet hade smetat ut sig rejält och saxen var ett nödvändigt ont. Hade det nu varit så att jag inte varit begåvad med en enorm tjock ryamatta till man, då hade han legat risigt till, eftersom det blev en rejäl kal fläck strax ovanför örat efter avkapning av håret för att få bort toyeländet.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Det där med toyet fick i alla fall en positiv inverkan: jag fick fri lejd den kvällen och han höll sig undan i flera månader!
Det var nästan så jag där ett tag funderade på om toyet i håret skulle få hänga med i utelivets svängar för gott. Då hade jag kunnat peka på hårtesten med toyet, som hängde och dingla och säga:
- Tyvärr jag och mitt Toy vi har inte hämtat oss sedan sista omgången. Vi sitter nöjda som det är!
Var "Inge Vidare" på riktigt bra humör, då kom ur hans strupe något som han kallade för "jag sjunger bara för dig". JAG kallade det för "mental öronmisshandel i orkanstyrka!"
Men i vanliga fall förde han ett osammahängande tjatter, som var totalt obegripligt vad det ens handlade om, eller så berodde det på att man hela tiden fick vara koncentrerad på, att försöka att hålla örat ifrån värsta orkanriktningen samtidigt som man skulle parera de två vänstervridna skorna och den högerpumpande armen och så grädden på moset:
D A N S H A S T I G H E T E N !
Den var imponerande oavsett om det var "tryckare", eller något snabbare som spelades, hade den samma läge: full speed! Det betydde också, att man inte bara hade brottats med pumparen, utan man hade dessutom slagit sig genom halva dansgolvets par, innan det hela äntligen var över.
För den gången!
Tja, när man gyttjebrottades med "Inge Vidare" på dansgolvet, det var då man insåg, att den där relativitetsteorin hade ett glapp någonstans. Därför att en låt kunde vara ungefär en evighet + en eon.
I BÄSTA fall klarade man sig ifrån det hela redan efter en låt under ursäkten:
- Du får ursäkta men jag känner, att jag behöver gå på toaletten.
Ingen lögn precis. Det var helt nödvändigt. När man väl stod där framför spegeln i damrummet, illanderöd i ansiktet och svettig, som om man gått tio matcher i gyttjebrottning på raken, då kunde man hålla sig för skratt. Det var liksom INTE RIKTIGT så man hade tänkt sig kvällen.
Sedan när man väl hämtat igen förlorad mark, smög man sig uppför trappan och sneglade sig runtomkring, livrädd att han skulle stå och vänta på att få gå till förnyad pumpattack.
Såg man då att han satt klorna i något nytt offer, som han just precis höll på att pumpa ihjäl ute på dansgolvet, var det fri lejd och man kunde smyga ner sin rumpa på en ny stol. Helst gömd bakom någon, så att han inte skulle få syn på en och att man själv kunde hålla bättre koll över läget. Man satt där sålunda med en hastigt påkommen krum rygg, som skulle fått vilken stilpolis som helst att slå klorna i en.
Men var det nu så eländigt att han kom till förnyad attack. Dvs. om man hade blivit kvällens "utvalda", som han hade tänkt lägga in en charmoffensiv på, då fanns liksom inget att "göra".
Man kunde lika gärna gå raka vägen hem och dra täcket över huvudet!
Men Gun, nu känner du väl ändå någon som heter Lucas. Yngste barnbarnet heter väl så?
SvaraRaderaHelt riktigt. Men den 18.10.2008 kan jag lova dig, att lille Lucas inte ens var påtänkt!
SvaraRadera