Google+ Followers

måndag 30 juni 2008

LKAB & kommunen = gruvan vårt gemensamma barn

- den 30 juni 2008, kl 11:29

förstora
"Vi är ense om tagen - gruvan vårt gemensamma barn" säger kommunalrådet Tommy Nyström och stoltheten går inte att ta miste på, trots lite annan smolk i bägaren som rör S-politiken. Men trycksvärtan hinner inte ens torka innan nästa fas är på gång.

Det här påminner onekligen om vilken trasslig gemensam vårdnad som helst och vi alla börjar nu förstå, att liknelsen om "gemensamt barn" kunde knappast bli mer "huvudet på spiken". Alla ingredienser finns dessutom med. Ibland blir även jag mållös rent tillfälligt. Trots att jag kan känna att inget förvånar mig längre. Men tydligen kunde det i alla fall förvåna Leif Rehnberg på Älvsbyhus. Så till den milda grad dessutom, att han höll på att gå upp i taket över de oriktiga uppgifter som LKAB lämnat i NSD, om att de inte kunnat anlita Älvsbyhus eftersom leveranstiden är uppåt 3,5 år.

Jag tänkte själv när jag läste det hela: "Det var värst vad Älvsbyhus måste ha kommit upp sig i smöret, om det nu blivit så långa väntetider på ett hus. Det var det inte när vi köpte vårt hus för något år sedan. Då var det visning 15 maj, på ett fullständigt orört markområde och den 19 december flyttade vi in i vårt nya Älvsbyhus!" Sedan försökte jag tänka hela tankeflätan ut. 3,5 år för att få ett Älvsbyhus? Är det realistiskt måntro? Nähääää...det går ju inte! Aldrig med min fot sa benet! DET kan ju bara INTE vara möjligt! - Det trodde ingen i min familj heller. Här låg onekligen "en gravad hund".

Vi diskuterade också det fullkomligen absurda som pågår nere på Elevhemsområdet. Ingen har nog egentligen stängt munnen, efter att han sett bilderna och beskrivningen av krigsskådeplatsen via NSD:s nätbilaga. Man kan verkligen undra, varför i hela friden flyttar man så gamla hus med de komplikatitoner som blir? De går att återvinna och återanvändas på annat sätt. Dessutom är hela flytten stoppad och skall bli till vintern istället!

NÄR blir LKAB skadeståndsskyldig egentligen? Vad är det som krävs för att de skall bli det? Jag kan inte begripa vad det skulle kunna vara, som gjorde att det skulle kunna ske, med tanke på den historik som finns. Jag kan ge mig den på att om så hela Malmberget trillade ner i gropen i ett ras imorgon skulle väl LKAB bara utbrista:
"JAHA...DET hade man ju kunnat räkna ut med aktern! Är det inte det vi alltid har sagt kanske?! Se nu bara vad de har ställt till med igen! De där malmbergsborna de skall då alltid hoppa och stampa, när de har fest och fasen vet vad de stoppar i sig förresten. Det mullrar i ledningarna så till den milda grad att husen spricker!"

På den sista tiden har jag hört så många sagor berättas, i alla möjliga olika allvarliga sammanhang. Jag har inte kunnat undgå att ta intryck av det hela. Här kommer bidraget när det gäller blogginläggets innehåll!

Årets upplaga av MMCK:s midnattsolsträff

- den 30 juni 2008, kl 14:30

förstora

Jag kastar mig över reportaget om MMCK:s MC-träff och hummar mig fram genom texten. Jaha....140 deltagare i år. Långt ifrån de siffror som det var när det begav sig, men bra ändå. De har gjort ett bra jobb killarna och tjejerna som nu huserar i klubben. Ja en och annan "inventarie" finns kvar sedan starten, det är jag uppdaterad på eftersom jag besöker deras hemsida och har kvar mina kontakter däruppe.

Visserligen är jag inte speciellt glad åt vissa delar i återgivningen av historiken på deras hemsida, men den verkar gjuten i betong. Speciellt kul har det inte varit att läsa: "På den här tiden var inte tjejer välkomna som medlemmar men de fick gärna komma ut och fixa kaffe och på annat sätt bistå grabbarna" och lite annat som känns lite avigt att läsa. Men det är väl som man säger "det jämnar väl ut sig med tiden". Det är väl jag som sitter här och har blivit petig med åren över att den kvinnliga fägringen i klubben har blivit "postumt" utsedda till kaffekokare och biståndsgivare.


Det ligger trots allt något i det hela, därför att jag har onekligen gått från att ha varit mörk brunett till "oåterkalleligen blondin". Mina barn påstår att det heter något helt annat, men det ordet kan jag dessvärre inte stava till.....Men för att återgå till MMCK. Skillnad är det onekligen i alla fall, vi "kaffekokande biståndsgivare" vi torde inte få någon inbjudan nu heller till 40 års jubileet, som är nästa år. Vi "tjejer" som varit med från allra första början vi sitter onekligen fast i "postumt-avdelningen".

Den första träffen som hölls 1969 var det ca 50 deltagare och den gick av stapeln i ett tillfälligt ställe, som bar det klingande öknamnet "Ranchen". Så mycket till ranch vet jag väl inte, med handen på hjärtat, om det var. Men det var onekligen ett roligt namn. Ranchen hade inte heller samma potential, som det nuvarande stället hade. Det är väl bara att tacka försynen för att det inte blev någon fortsättning på "Ranchen". Nästa träff gick av stapeln på det nuvarande stället, där all verksamhet fortfarande är förlagd till.

Så läser jag vidare i texten: Tommy Krigsman, MMCK:s första president, står det i artikeln i NSD. VAFF???....tänker jag, har Tommy Krigsman sagt att han var MMCK:s första president? Har han blivit Hells Angel inspirerad på gamla dar? Det är väl bara där man har presidenter. Tja, om man nu inte räknar med hovrätter, kammarrätter osv och USA förstås. BIG is beauty! Men i MMCK:s historia har det väl bara hetat "ordförande" rätt och slätt, när man suttit i ledarposition, as far as I know.

Men vid närmare eftertanke... jag kanske skulle kunna lägga till "f.d. president" på mitt visitkort? Det måste väl låta betydligt häftigare än "professionell flygspanare". Då kanske jag kunde armbåga mig in till de hårdkokta killarna på BikeStreet och slå handväskan i disken....Meh...det går ju inte.

På det hela taget gläder det mig att de haft tur med vädret och att allt rullat på planenligt. Roligt också att se att de behållit det gamla uppskattade konceptet. Det är onekligen många minnen som dyker upp vid tanken på mitt gamla "skötebarn" och vad det förde med sig i mitt egna liv.

Själva motorcykelåkandet har fört mig många långa mil, i ur och skur. En massa olika MC-träffar i Sverige, men även långresor: Tyskland, Holland, Belgien. Luxemburg....det var på den tiden flower-powerrörelsen hade startat upp och man fortfarande lyssnade på radio Luxemburg, som spelade den häftigaste musiken.

När vi kom till Luxenburg var det Mungo Jerry, som gick dygnet runt med "In the summertime" http://www.youtube.com/watch?v=KbdyrRlYR2E. Det rycker fortfarande i hela kroppen, när jag hör den låten. Den är förevigt förknippad med ett par störtsköna engelsmän som jag lärde känna där, sedan min resekompanjon fått annat i tankarna och i sedvanlig ordning försvunnit med en i den långa raden av kvinnlig fägring, som han hade för vana att försvinna med. Sedan fortsatte resan till Frankrike, Schweiz, Österrike, lilleputtlandet Lichtenstein, in i Tyskland igen och upp till Berlin.

På den tiden var det varken lätt att ta sig in eller ut från Berlin. Där kamperade vi hos en gammal god MC-vän, Hans Henschel. Hans åkte BMW och hade en liten koloniträdgård mitt i Berlin. Det var så mitt intresse vaknade för att det gick att odla på små odlingslotter. Hans var verkligen en helt underbar människa. En riktig överlevare! Men besöket förde mig också till nästa steg i livet. Vi tog emot ett Berlinbarn i vårt hem. Dvs barn som behövde komma ut ifrån det hermetiskt tillslutna Berlin. Det glädjeämnet med det "Berlinbarnet" det fortgår ännu och har aldrig upphört. I år fyllde hon 41 år och jag känner mig onekligen glad över hennes smickrande titeln på mig "min svenska mamma". Fast sanning att säga är vi nu för tiden mest som två goda väninnor, som tjattrar på om livets alla skepnader.

Ibland undrar jag över vart alla människor jag träffat i mina dagar, vart de tog vägen och vad det blev av dem. En del vet jag onekligen vart de tog vägen och mitt minne dröjer sig kvar vid Viggo Littorin. Klumpen i halsen växer. Men Viggo var en sådan strålande och enorm kille, att det ändå är hans soliga jag som trots allt är det som blir bestående i tankarna kring honom.


Ytterdörrarna hemmavid gick som svängdörrarna på Tempo under julruschen tidvis, men det var en bra tid med alla dessa möten och kontakter. Senare kom båda mina söner att åka Motocross, det ledde oss tre ut på nya vägar och nya möten. Det gällde att vara väl intrimmad tidsmässigt och planeringen var minutiös. Heltidsjobb på tingsrätten, extraknäck, tävlingar under helgerna på olika ställen, mitt ordförandeskap i MMCK:s Crossektion, bullbak och ett hem som skulle fungera och skötas på den sista upploppssträckan ..... Phew.... känner jag intuitivt och undrar ibland HUR det ens var möjligt att få ihop alla bitarna i livet.

Den här bilden är ifrån ett träningsläger 1984 i bl.a. Ulricehamn och Uddevalla, blandat med tävlingar i Ulricehamn, Borås och Varberg. Naturligtvis ett besök på Liseberg i Göteborg fanns också inlagt! Det var Fritz Larsson som hade de kontakterna som förde oss så långväga. Vi fick bl.a. bo på Rasta hotell i Vårgårda, där vi hade hela hotellet för oss själva, eftersom det var tillfälligt stängt för allmänheten. Det hade Fritz fixt genom Dan Tervaniemi.

Dan Tervaniemis "Rastaimperium" har onekligen haft en lång berg-och-dalbane-story, det här är det sista news från den stora världen: http://www.gt.se/1.101756


Dan är ett levande bevis på min egen devis om livet: "Livet är som en kontorsstol det gäller bara att ha rätt inställning."

fredag 27 juni 2008

LKAB och kommunen har begärt gemensam vårdnad...

- den 26 juni 2008, kl 22:41

förstora

"Vi är ense om tagen - gruvan vårt gemensamma barn" säger "Mampan" kommunalrådet Tommy Nyström, medan han radar upp den ena punkten efter den andra och bedyrar, att nu skall det bli andra bullar av minsann. Det är ju gott att det ÄNTLIGEN och jag menar verkligen äntligen, börjat bli någon ljusning i detta totalmörker som rått. Det har alltid varit den lilla människan mot makten. Makten heter onekligen pengar och hjärntvätt har alltid fungerat.

Hur många går inte omkring med ett mantra, som upprepas om och om igen:
"Jamen, utan gruvan finns inget Malmberget". Det är så helt vanlig, enkel psykologi fungerar, offret innehar dålig självinsikt.


Men det ena hade sannerligen inte uteslutit det andra. Med aldrig så lite planering och samarbete, hade situation överhuvudtaget ALDRIG uppkommit. Jag skulle verkligen önska, att man åtminstone kunde ha det som mantra istället och lära sig något ur tidigare misstag. Istället för att uppenbarligen fortsätta med att inta samma strutsmetod.

Det finns säkert många personliga förtjänster med "Mampan" och som kommuninnevånare har man onekligen ett eget ansvar, eftersom politikerna faktiskt inte stigit upp på sina poster av egen förmåga! Att inte bry sig eller tiga, det är också att bistå!

"Mampan" är en politiker ut i fingerspetsarna, när han brister ut i rena floskler. Citat: "Politiskt är det bara att beklaga att min egen regering inte hann i mål med dessa frågor, men jag är glad över att den nuvarande näringsministern nu fört det i hamn. Det känns också tryggt att LKAB fått ett tydligt direktiv av ägaren staten att ta ett större ansvar i samhällsomvandlingen."

I kölvattnet av ett sådant uttalande uppkommer en del frågeställningar hos mig:

1) HUR lång tid hade det behövts ytterligare för att få ett resultat?
2) HUR många år har kommunalpolitiken dessförinnan bara varit ett evigt tjabbel, där man varit oense istället för att man arbetat åt samma håll?
3) Vilka politiker har handfast ställt några krav på "pamman" LKAB dvs staten genom årens lopp?
4) VARFÖR är det ett sådant fullständigt inferno, som råder där t.o.m miljöchefen Kjell Sundvall reagerat, om nu den gemensamma vårdnadens utövande, dvs flytten från Elevhemsområdet?

(Jag kan inte låta bli att undra, kom det som en överraskning att husen skulle flyttas? Eller hade man tänkt suga upp husen med en jättadammsugare och ställt ner dem på ny plats, med en självigenfyllande anordning i gropen som blev efter huslyftet?)

5) När jag läser punkten "inlösen av fastigheter", ser jag en tomruta som inte besvarats. Inlösen gäller det marknadspriser på andra ställen, eller är det "Malmbergspriser" som gäller? Dvs det är fotfolket som åter får betala notan?

Jag har själv befunnit mig i den situationen, att jag köpte en insatslägenhet i Malmberget för dyra pengar, renoverade den fullständigt. Men innan jag köpte den ringde jag och pratade med LKAB och undrade:
"fanns det någon risk med att det var något på gång, som skulle kunna äventyra marknadsvärdena i Malmberget?"

Ja, nu är det nästan så jag vill utfärda ett "vadslagningscenter", men vadslagning är förbjudet enligt lag. Det är staten som innehar monopolet även där. Jag skulle dessutom knappast bli rik på den vadslagningen heller, om vad svaret blev. Det är dessvärre ett givet svar, liksom vem det var som fick betala notan för den brakförlustinvesteringen!

När jag läser "Mampans" uttalande, vet jag nästa inte om jag skall skratta eller gråta. Därför att det är först när en del av populationen fullkomligen rasar och går man ur huse, som man yrvaket vaknar upp inom kommunalpolitiken och undrar:" Nej, men vad har hänt med det lilla annars så fogliga och tåliga barnet Malmberget?"

Det finns både fördelar och nackdelar att ha fått kommunalpolitik i bröstmjölken, ständigt varit omgiven av dessa evighetsdiskussioner.

Antingen blir man samma fanatiker med struten tättsittande runt huvudet, eller så blir man som jag blev: man lyssnar intensivt på vad som INTE sägs!


Den dagen ALLA "blommorna" i kommunhuset (dvs rosor, maskrosor, blåklint etc.) strävar åt samma håll i en dylik viktig fråga på kommunnivå, den dagen välkomnar jag och jag sitter här och filosoferar, är det verkligen det som har hänt? Har de lyckats enats om något enda? Undrens tid är inte förbi, kan det vara så det är?!

Men vilket oändligt personligt lidande som ortsbefolkningen ständigt utsatts/utsätts för. Staten gör grova pengar medan folket är de som verkligen får betala, inte bara med tillkortakommanden för den personliga ekonomin, det finns andra saker som är betydligt värre, att leva med och leva vidare med.

Saker och ting som onekligen hade kunnat undvikas, bara man lyft en aningens lite på pappersstrutarna, som suttit tättsittande runt huvudet. Sunt förnuft och enighet istället för politiskt käbbel i kommunhuset, hade onekligen varit ETT steg i rätt riktning!


Jag har en väninna som kommer ifrån en by, som fullständigt utplånats i närheten av Sarajevo. Hennes och mina sår är likvärdiga, när vi tänker tillbaka på den plats vi fötts, vuxit upp på och där vi haft större delen av våra respektive vuxna liv. - Kommer man någonsin över något sådant? Kan man radera något sådant ur sitt medvetande?


Avsluta ett så tragiskt ämne negativt vill jag inte göra. Jag vill så gärna tro gott om människan. Det finns en god vilja, att omvandla något negativt till något positivt och det kännas i alla fall trösterikt att veta: http://www.youtube.com/watch?v=lk4qB7WOHYw



PS. jag är verkligen ledsen men tekniken fungerar verkligen inte bra och jag är medveten om att det är tröttsamt, att läsa inlägg som ser ut som ovan. DS.

PPS. hoppas att titulaturen "Mampa" och "Pamman" blev rätt beteckning på de nyblivna och yrvakna föräldrarna, som äntligen förstått sitt ansvar över det "gemensamma barnet" Malmberget. DDS

torsdag 26 juni 2008

Den kompromisslöse Gällivarebon,


- den 26 juni 2008, kl 00:01


bor han månntro fortfarande kvar efter Malmbergsvägen? Jag kan inte låta bli att undra, med tanke på den något taffliga insatsen, som det svenska fotbollslandslaget gjort i EM.


Uppenbarligen var den kompromisslöse Gällivarebon i allra högsta grad idrottsintresserad. Dock bara i viss riktning och begränsning. Tålamod var uppenbarligen inte hans starkaste sida. Därför att han hade helt enkelt öppnat fönstret, eller möjligtvis kunde det ha varit fråga om balkongdörren, det var lite svårt att avgöra vilket det varit och helt sonika slängt ut TV:n. Därför att han helt enkelt inte gillade matchresultatet. Det hade varit match på TV kvällen innan.


Det hävdade i alla fall "morgongänget" på Malmen, med Roland Hannu i spetsen, att det hela berodde på. När jag något förbryllad frågade dem, varför det låg en något utmattad TV-apparat på trottoaren denna morgon. Svaret ifrån "morgongänget" kom helt i förbifarten, precis som om det var världens naturligaste och att det var vanligt, att det singlade TV-apparater ifrån skyn. Visserligen är det förvisso så att visst kan Gällivarebons huvud ibland vara behäftad av de mest totalt obegripliga saker, men det kanske ändå kan vara något överdrivet, att gå omkring med en TV på huvudet, speciellt om den kommit nedfallande ifrån några våningar upp? Men för all del fråga inte mig, jag kommer ifrån Malmberget, så vad vet jag!

Undra om "morgongänget" på Malmen fortfarande börjar dagen lika soft, som de gjorde då? Det var lika tillförlitligt, att de satt där och gaggade med varandra, en stund varje morgon, innan de försvann åt olika håll för långa arbetsdagar, som att det var julafton varje år! På tal om tillförlitlighet.

Sist jag var i Malmberget, satt parksoffgänget på torget utanför Pressbyrån sin vana trogen. Jag trodde knappt mina ögon, med tanke på att det då hade hunnit gå åtskilliga år, sedan jag lämnat Malmberget. Men de satt där fortfarande, på samma bänk, samma gäng, samma "gagg", samma "kasta käft" med de förbipasserande! Jag frågade Danne Bullis om de hade suttit kvar där hela tiden jag varit borta från Malmberget och det intygade han att det hade de gjort. Sedan stack han ut huvudet genom korvkioskluckan och skrek något åt gubbarna på parkbänken, som naturligtvis skrek något tillbaka! Det var ju sånt stuk de var på de här, som kände varandra innan och utan.


Det är dylika saker jag kan komma på mig själv att minnas och sakna, när jag sitter på spårvagnen om morgonen och ser sömndruckna och halvt ihjälstressade människor, stiga på med sitt morgonkaffe i en plastmugg med plastlock på och möjligen ha en inplastad macka i den andra nypan, som de fångat upp i förbifarten i någon av alla coffebarerna. Samtidigt som de försöker att trixa fram spårvagnskortet för att stämpla. Det är mycket som skall hanteras och pareras i ett springandes/åkandes/gåendes frukostbord, med morgontidningen fladdrande i släptåg.

fredag 20 juni 2008

Midsommarafton anno 1978

- den 19 juni 2008, kl 23:44

förstora


Midsommarafton i Gällivare/Malmberget det får mig att tänka på filmen "I am legend." Där filmens huvudperson, Neville, under tre års tid har lärt sig att söka mat och andra livsnödvändigheter på dagtid, troget sända radiomeddelanden i ett desperat hopp om att finna andra överlevande. Ja, ni förstår digniteten av "action" i Gve/Mbgt, när jag tänker på hur öde en midsommarhelg brukade vara där. Undra om det är likadant fortfarande, tänker jag.


Mer än så här skriver jag inte. Jag har tagit bort allt annat jag skrivit och vi har nu hela familjen varit engagerad i de instruktioner som medföljde, testat precis allt. Lönlöst och trots att de besitter betydligt mer datakunskaper än jag gör, som är tämligen medioker, så fungerar inget ändå. Saken har inte precis blivit bättre. Det har säkert med brandväggar osv. att göra. Vi är helt enkelt inte i fas med varandra. - Läsa en blogg som ser ut som om en kissnödig liten vovve varit i farten och hoppat runt. Det fungerar inte för min del att bjuda på.

- Bilden som helt plötsligt lyckades komma med är från en helt annan midsommar än den jag ursprungligen skrev om. Den är från ett reportage i NSD från Tärendöholmen 1979, det är jag som står med den randiga koftan över axlarna. Ja, jag vet, men det var sådan "frilla" som man skulle ha då. Det är "Kente Petter" som står med ryggen emot kameran med kameraväskor på axeln, Christer står bredvid. "Kente Petter"är trunkbärare till min kusin Kurt som då jobbade på NSD och var den som tog bilden. Vilka de övriga är på bilden det vete gudarna. Det var Boppers som spelade den här midsommarafton på Tärendöholmen. Jag ler, när jag ser de andra bilderna i reportaget av helt hysteriska människor nedanför scen.

Men nu ger jag mig, det får bli mer ordning på den här bloggen, sedan jag fått tag i "teknikfarbror på NSD" och än så länge svingar han väl säkert sina lurviga ben runt midsommarstången. Det är honom väl unnat. Nu tänker jag trotsa vädergudarna och gå ut i midsommaren.


Jag önskar er alla en härlig midsommar!


Hoppas att ni i alla fall kan njuta av dans kring midsommarstången på hembygdsområdet! - Det var en sak som både jag och min då lilla dotter uppskattade, när det begav sig i slutet på 80-talet.