- den 30 juni 2008, kl 14:30
Jag kastar mig över reportaget om MMCK:s MC-träff och hummar mig fram genom texten. Jaha....140 deltagare i år. Långt ifrån de siffror som det var när det begav sig, men bra ändå. De har gjort ett bra jobb killarna och tjejerna som nu huserar i klubben. Ja en och annan "inventarie" finns kvar sedan starten, det är jag uppdaterad på eftersom jag besöker deras hemsida och har kvar mina kontakter däruppe.
Visserligen är jag inte speciellt glad åt vissa delar i återgivningen av historiken på deras hemsida, men den verkar gjuten i betong. Speciellt kul har det inte varit att läsa: "På den här tiden var inte tjejer välkomna som medlemmar men de fick gärna komma ut och fixa kaffe och på annat sätt bistå grabbarna" och lite annat som känns lite avigt att läsa. Men det är väl som man säger "det jämnar väl ut sig med tiden". Det är väl jag som sitter här och har blivit petig med åren över att den kvinnliga fägringen i klubben har blivit "postumt" utsedda till kaffekokare och biståndsgivare.
Det ligger trots allt något i det hela, därför att jag har onekligen gått från att ha varit mörk brunett till "oåterkalleligen blondin". Mina barn påstår att det heter något helt annat, men det ordet kan jag dessvärre inte stava till.....Men för att återgå till MMCK. Skillnad är det onekligen i alla fall, vi "kaffekokande biståndsgivare" vi torde inte få någon inbjudan nu heller till 40 års jubileet, som är nästa år. Vi "tjejer" som varit med från allra första början vi sitter onekligen fast i "postumt-avdelningen".
Den första träffen som hölls 1969 var det ca 50 deltagare och den gick av stapeln i ett tillfälligt ställe, som bar det klingande öknamnet "Ranchen". Så mycket till ranch vet jag väl inte, med handen på hjärtat, om det var. Men det var onekligen ett roligt namn. Ranchen hade inte heller samma potential, som det nuvarande stället hade. Det är väl bara att tacka försynen för att det inte blev någon fortsättning på "Ranchen". Nästa träff gick av stapeln på det nuvarande stället, där all verksamhet fortfarande är förlagd till.
Så läser jag vidare i texten: Tommy Krigsman, MMCK:s första president, står det i artikeln i NSD. VAFF???....tänker jag, har Tommy Krigsman sagt att han var MMCK:s första president? Har han blivit Hells Angel inspirerad på gamla dar? Det är väl bara där man har presidenter. Tja, om man nu inte räknar med hovrätter, kammarrätter osv och USA förstås. BIG is beauty! Men i MMCK:s historia har det väl bara hetat "ordförande" rätt och slätt, när man suttit i ledarposition, as far as I know.
Men vid närmare eftertanke... jag kanske skulle kunna lägga till "f.d. president" på mitt visitkort? Det måste väl låta betydligt häftigare än "professionell flygspanare". Då kanske jag kunde armbåga mig in till de hårdkokta killarna på BikeStreet och slå handväskan i disken....Meh...det går ju inte.
På det hela taget gläder det mig att de haft tur med vädret och att allt rullat på planenligt. Roligt också att se att de behållit det gamla uppskattade konceptet. Det är onekligen många minnen som dyker upp vid tanken på mitt gamla "skötebarn" och vad det förde med sig i mitt egna liv.
Själva motorcykelåkandet har fört mig många långa mil, i ur och skur. En massa olika MC-träffar i Sverige, men även långresor: Tyskland, Holland, Belgien. Luxemburg....det var på den tiden flower-powerrörelsen hade startat upp och man fortfarande lyssnade på radio Luxemburg, som spelade den häftigaste musiken.
När vi kom till Luxenburg var det Mungo Jerry, som gick dygnet runt med "In the summertime" http://www.youtube.com/watch?v=KbdyrRlYR2E. Det rycker fortfarande i hela kroppen, när jag hör den låten. Den är förevigt förknippad med ett par störtsköna engelsmän som jag lärde känna där, sedan min resekompanjon fått annat i tankarna och i sedvanlig ordning försvunnit med en i den långa raden av kvinnlig fägring, som han hade för vana att försvinna med. Sedan fortsatte resan till Frankrike, Schweiz, Österrike, lilleputtlandet Lichtenstein, in i Tyskland igen och upp till Berlin.
På den tiden var det varken lätt att ta sig in eller ut från Berlin. Där kamperade vi hos en gammal god MC-vän, Hans Henschel. Hans åkte BMW och hade en liten koloniträdgård mitt i Berlin. Det var så mitt intresse vaknade för att det gick att odla på små odlingslotter. Hans var verkligen en helt underbar människa. En riktig överlevare! Men besöket förde mig också till nästa steg i livet. Vi tog emot ett Berlinbarn i vårt hem. Dvs barn som behövde komma ut ifrån det hermetiskt tillslutna Berlin. Det glädjeämnet med det "Berlinbarnet" det fortgår ännu och har aldrig upphört. I år fyllde hon 41 år och jag känner mig onekligen glad över hennes smickrande titeln på mig "min svenska mamma". Fast sanning att säga är vi nu för tiden mest som två goda väninnor, som tjattrar på om livets alla skepnader.
Ibland undrar jag över vart alla människor jag träffat i mina dagar, vart de tog vägen och vad det blev av dem. En del vet jag onekligen vart de tog vägen och mitt minne dröjer sig kvar vid Viggo Littorin. Klumpen i halsen växer. Men Viggo var en sådan strålande och enorm kille, att det ändå är hans soliga jag som trots allt är det som blir bestående i tankarna kring honom.
Ytterdörrarna hemmavid gick som svängdörrarna på Tempo under julruschen tidvis, men det var en bra tid med alla dessa möten och kontakter. Senare kom båda mina söner att åka Motocross, det ledde oss tre ut på nya vägar och nya möten. Det gällde att vara väl intrimmad tidsmässigt och planeringen var minutiös. Heltidsjobb på tingsrätten, extraknäck, tävlingar under helgerna på olika ställen, mitt ordförandeskap i MMCK:s Crossektion, bullbak och ett hem som skulle fungera och skötas på den sista upploppssträckan ..... Phew.... känner jag intuitivt och undrar ibland HUR det ens var möjligt att få ihop alla bitarna i livet.
Den här bilden är ifrån ett träningsläger 1984 i bl.a. Ulricehamn och Uddevalla, blandat med tävlingar i Ulricehamn, Borås och Varberg. Naturligtvis ett besök på Liseberg i Göteborg fanns också inlagt! Det var Fritz Larsson som hade de kontakterna som förde oss så långväga. Vi fick bl.a. bo på Rasta hotell i Vårgårda, där vi hade hela hotellet för oss själva, eftersom det var tillfälligt stängt för allmänheten. Det hade Fritz fixt genom Dan Tervaniemi.
Dan Tervaniemis "Rastaimperium" har onekligen haft en lång berg-och-dalbane-story, det här är det sista news från den stora världen: http://www.gt.se/1.101756
Dan är ett levande bevis på min egen devis om livet: "Livet är som en kontorsstol det gäller bara att ha rätt inställning."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar