Jag trodde den här formen av knäppgökar var utdöda, men icke!

-----Ursprungligt meddelande-----
Från: James Adomako [mailto:jamesadomako2004@gmail.com]
Skickat: den 20 maj 2020 12:08
Till: undisclosed-recipients:
Ämne:

Jag skickade dig ett brev den här månaden sedan, men jag är inte säker på att du har det och jag har inte hört talas om dig. Och det är därför jag upprepar det igen. Jag är advokat, James Adomako, personlig advokat för min avlidne klient som dog i en bilolycka med sin familj under sin resa till det närliggande landet. Jag fick ett mandat från hans bank att tillhandahålla de överlevande i hans fond ($ 13 580 000,00), varför jag kontaktade dig. Efter mina misslyckade försök att hitta en av hans familjemedlemmar bestämde jag mig för att kontakta dig. Jag vill att du ska kontakta mig för mer information.

Hälsningar.

Advokat James Adomako. (Esq).

Boken "Hon kallades Daisy - att finna en farmor", skriven av Prinsessan Christina, fru Magnusson.

Igår, 1 maj, precis på 100 års dagen efter Kronprinsessan Margareta "Daisys" död läste jag klart den bok som prinsessan Christina, fru Magnusson, utkommit om sin farmor. 

Det är en mycket ömsint och tänkvärd bok, men också om en oändlig kärlek, som inte mäktade med att "Daisy" vid 38 års ålder och höggravid hastigt avled och lämnade maken Gustaf Adolf ensam med fem små barn.

Litet hum om "Daisy" hade jag redan innan, eftersom jag åtskilliga år besökt Sofiero, som Gustaf VI Adolf testamenterade till Helsingborg stad. Jag är själv "fjällets barn" och från barnaår mycket trädgårdsintresserad. De sista åren har jag ägnat många ängsliga tankar åt hur avhängig vi är av vår egen natur och hur omedvetenheten och tanklösheten brett ut sig oroväckande, där träd och ängsblommor fått stryka på foten. Än så länge har jag talat för döva öron och knuffats runt bland myndighetspersonerna. Utifrån det förstår jag verkligen "Daisys" tankar om fostran av de egna barnen och det solidariska med det samhälle hon levde i.

Samtidigt som boken är ett mycket informativt tidsverk om den tid som rådde då och som tar oss in i nutid. Ferdinand Boberg känner nog de flesta till, men inte ens jag visste något om hans hustru Anna och vilket storhet hon var, trots att jag de senaste 25 åren tycks ha tassat i Ferdinand Bobergs fotspår.

Det är också en fascinerade tanke, att inse att "Daisy" faktiskt var Drottning Viktorias högt älskade barnbarn och det räcker inte bara med det, utan nätet vävs ut i hela Europas kungliga släkten. Helt plötsligt krymper länderna ihop och blir delaktiga i varandra.

Boken borde också mana till eftertanke hos oss alla, att ställa frågorna medan det finns någon att ställa alla dessa frågor till. Kanske och förhoppningsvis är vi på väg att närma oss själva med tanke på det uppsving som just släktforskning fått. Jag hoppas det, därför att oavsett om man är kunglig eller av folket står man inför samma problematik, en vacker dag står man där längst fram i leden och skall bära ansvar för familje- och släkthistorien. Det kommer alltid en tid i en människas liv då man blir sig själv, sin familj, sin släkts egna historia närmast. Vet man inte det kan det bli svårt att orientera sig, förstå hur man själv har påverkats av den egna historien. Hela mitt yrkesverksamma liv har jag fått erfara baksidan av just den biten.

Jag undrar så efter att ha slagit ihop pärmarna, när en bok om alla dessa starka och uppoffrande kvinnor, som funnits inom de kungliga leden skall få fullt erkännande för allt de gjort för folket/mänskligheten/sina medmänniskor. Inte bara dessa utan helt nyligen har vi i vår egen bokcirkel här ute i Olofstorp, till vår stora glädje fått erfara, hur konsthistorien nu äntligen måste skrivas om, med Hilma af Klints inträde.

Boken om "Daisy" väcker ännu mer tankar hos mig. Vad är det för politik/mänskliga egenskaper man vill föra fram, när man som Regering väljer att lära ut om krig, maktspel och evigt rabblande av årtal i ett lands egna historia och dölja allt av värde. Vad har man då för egen agenda?

Är det inte oansvarig politik man för, när man väljer att inte berätta för det uppväxande släktet om de andras storhet och förtjänster. När man glömmer bort deras enorma hjärtan och omtanke om sina medmänniskor både i dåtid och nutid.

Jag tänker på att vi nyss firade minnet av prinsessan Eugénie som dog en dag innan hon skulle ha fyllt 59 år, den 23 april 1889 på Stockholms slott. Listan även på hennes kulturella och humanitära verksamheter är nästan obegripligt många och omfattande. Jag kan inte låta bli att undra över hur många svenska medborgare, som känner till något om henne överhuvudtaget. - Har vi ännu inte många lärdomar att lära oss om det som undanhölls oss...

Läs boken! Den värmer och manar till eftertanke, speciellt i dessa tider när mobilen verkar övertagit det mest värdefulla vi människor föds till att ha: varandra.

bilden av boken är tagen av mig själv, dvs den bok jag köpt för egna surt förvärvade medel - jag förbehåller mig därför rätten att inte än en gång utsättas av klåfingriga EU-regler, som nu hade  refuserat bilden till ett löjligt maktutspel och istället applicerat en text om vad bilden kunde innehålla. - Jag är helt övertygad om att Prinsessan Christina delar min uppfattning om att mitt foto av boken får publiceras.

36

Corona, Corona, Corona, Corona... Corona, Corona

Jag känner att jag alltmer fått ett starkt manligt drag. Jag slår helt enkelt dövörat till, till det mesta i tillvaron faktiskt. Men jag har ännu inte nått bottennivån som de unga har, de är totalt döva och begriper inte vad man säger. De är inte mottagliga för några förklaringar eller samtal. Jag har förstått att jag pga åldern (?) avpolletterats som någon som bara gaggar, inte har något att förmedla och därför behöver man inte ta notis om vad jag säger.

Det verkar bara rinna rakt igenom deras öron. Det tillståndet tror jag nog aldrig att jag vill hamna i, faktiskt.

Men det är lite mycket just nu, eftersom hemmet har förvandlats till en ständig nyhetsuppdatering om Corona, mobiltelefonen går varm med sms och messinger, eftersom folk sitter strandsatta lite varstans ute i världen. Ringa och använda den vanliga fysiska telefonluren det är det bara mina få gamla vänner, som alltjämt är i livet, som begagnar sig av. De vet fortfarande hur man använder en telefonlur! Ibland får man vara glad åt det lilla.

Jag har belagt min dotter, som bort lappkast ifrån, med besöksförbud. Hon arbetar också hemifrån som flertalet i min familjekrets gör. Igår så hade jag det längsta samtalet mellan fyra ögon som vi haft på länge. Jag satt i bilen och hon öppnade bildörren på passagerarsidan och stod ute på trottoaren. Det var i samband med sedvanlig överlämning av det hon behövde få hem till bostaden. Hon tillhör nämligen också "riskgruppen", sin ungdom till trots. Vår dagliga kommunikation sker via teknikens värld.

Jag handlar via nätet det jag behöver. Mat genom Willys Drive in, där man hämtar upp varorna i luckor utanför affären vid visst förbestämt klockslag. Har dottern mycket så gör hon egen beställning, men som jag ändå kan hämta ut. Vi beställer bara till samma klockslag och dag då varorna skall hämtas. Är det bara lite hon behöver så får det gå i min egen beställning.

Himla praktiskt därför att är det något som jag avskyr så är det att befinna mig i mataffärer. Jag är antagligen onormal men de sista 40 åren har jag känt viss vånda inför det faktum att jag måste handla mat. Annat i den vägen beställer jag också på nätet.

Men då ser du ju inte vad de har för extrapris och förmånliga erbjudanden just den dagen var det någon som talade om för mig.
Desto bättre svarade jag, då blir det desto billigare för mig själv. Jag må vara korkad men inte riktigt så korkad.

Handla med hushänget i befintlig affär det är en ren och skär pina oavsett vilken affär det gäller! Det är rena rama inventeringen han igångsätter.

Dessutom far han runt i affären som en förvirrad Vessla och man har hunnit förbruka tredubbelt gångavstånd mot för han har gjort, eftersom det är ett ständigt letande efter var han tog vägen. En jul var jag riktigt sjuk, så sjuk att familjefirandet gick bort och jag sov mig genom julhelgen. Den julen skulle dottern och hushänget julhandla maten. Det var en rosenrasande dotter som anlände hemmet och jag sände en djup tanke till att jag var förpassad till sjuksängen. Därför att julhandla mat med hushänget, då gör man nog säkert 17 rotfyllningar, utan bedövning, mycket hellre.

Är det jag och dottern som handlar mat tillsammans så brukar vi trots storköp av mat, vara ute på 20 minuter inkl. kassakö! Hon hämtar det ena medan jag plockar det andra. Det är det som stått på listan som hamnat i varuvagnen och inget annat.

Men så ser jag också alltid till att vi är ute och äter tillsammans innan! Jag känner nämligen till hur människan funkar och vara mätt och avslappnad är en bra strategi, när man skall brottas med förvirrade typer i affären som irrar runt. Man skall dessutom vara proppmätt när man är ute och handlar mat, i annat fall är risken stor att det handlas allt möjligt jox i varuvagnen, som man inte under normala förhållanden skulle tänka sig att slänga ner på måfå.

Jag slås allt oftare av tanken att hushänget skulle kunna bli minaretutropare, när coronaepedemien ebbat ut och jag förhoppningsvis fortfarande kan slå upp mina bajsbruna. Han har minst samma frekvens, oftast t.o.m. tätare än en minaretutropare. Den är en ny fritidssysselsättning har lagt sig till med, förut var det vädret.

Är det något jag är fullständigt ointresserad av så är det just VÄDER. Jag är född i fjällvärlden och där är det ALLTID väder. Jag kan därför inte förstå denna fascination över att ständigt diskutera vädret. Oftast är det evighetslånga utläggningar om vädret. Helt obegripligt!

Nu har det hela övertagits av corona.

Nej då, jag är ingen förnekare av en sådan allvarlig sak och jag sitter snällt i karantän både för min egen skull, men även för mina nära och kära, men också för resten av mänsklighetens skull.

Jag längtar mig halvt fördärvad efter de livgivande uppväxande släktet som är naveln i mitt hjul. Tänk om man kunde ha ett så avlapplat förhållande till coronaepidemin som en del har.

Ibland känns det som att styret i Turkmenistan har gjort helt rätt, att helt enkelt förbjuda corona. Det är som någon jag kände i mitt förr förr förr förra liv. Det hon inte själv upplevde det fanns helt enkelt inte!

Skön stil...

Lite uppfriskande är det också med Vitrysslands inställningen till coronaviruset. Där presidenten Aleksandr Lukasjenko hävdar att man klarar sig med hjälp av Vodka och bastu.

Där rök ju min möjlighet att rädda mig själv, eftersom jag dels inte har någon bastu och dels inte dricker vodka. Mitt intag av alkohol är nog så minimerat att det är nästintill obefintligt, därför blev jag rätt upprörd när jag såg hur sjukvårdens nya skattningstabeller är. Där man talar om normalt veckointag. VADÅ veckointag?

Jag tog en 4:a Jägermeister i en äggtoddy, när jag var rejält förkyld för något år sedan. Ett halvt glas vitt vin till maten för två år sedan. En drink i skybaren i Narvik när vi var ute på mor&dotter resa genom sommar-Sverige och avskedet till det döende Malmberget sommaren 2016.

Dessförinnan tog jag och dottern en Irish Coffe, när vi var på väg till London, eller var det rent av till Berlin. Vi satt i alla fall och inväntade flygavgången. När det var? Det var så länge sedan att jag inte ens kommer ihåg. Jag vet i alla fall att vi brukade ha som rutin att ta oss en Irish Coffe i flygplatsbaren, när hon och jag var ute på flygresa någonstans.

Öl det använder jag bara till att göra äggtemperafärger till mina ikoner och andra målningar med färgpigment och ägg. Mörkt öl går det faktiskt åt när jag bakar vörtbröd, som är sanslöst gott!

Men det där med bastu och Vodka.

Visserligen har jag en duschkabin som egentligen är en ångbastu och någon form av fotmassage en konstig avlång sak som är upphängd inne i "ångbastun", men som jag aldrig testat eftersom jag bara var ute efter själva duschkabinen. Jag köpte den när jag kastade ut badkaret efter att han hållit på att slå mig sönder och samman x-antal gånger. Så varken ångbastu, fotmassage, eller radion eller telefon har aldrig någonsin använts i den där grunkan som enbart använts som duschkabin.

Dessutom kom jag förbi det där med att våtväggstapeter utan kunde kosta på mig lyxen att ha både vaxad tapet både i tak och på väggarna. Badrummet fick sig en ordentlig ansiktsupplyftning från Älvsbyhus-standard.

Igårmorse var jag och bytte däck på verkstan där jag har min service förlagd. Jag har också mina däck där på däckhotell, praktiskt och bra eftersom det är länge sedan jag tvingades sluta upp med att byta däck själv. Stå och hoppa på fälgkorset med de här rygg och nackskadorna gör sig inte riktigt. Däck är dessutom jädrans tunga att hantera.

Jag var försenad med att byta till sommardäck, i år trodde jag faktiskt att jag inte ens skulle behöva skifta däck, men så kom det snö som tvingade mig dit. Med handel i backspegeln hade jag nog faktiskt inte alls behövt byta till mina Nokia Hakkapellita nr 8 med dubb.

Det har blivit billig med bilen, i vanliga fall brukar bensinkostnaden slå i taket. Men eftersom det står inställt över hela almanackan, demens/äldreboendet har besöksförbud, även fasta veckodagen med lilla barnbarnet gått bort pga. att vi är förpassade till karantän, hushänget pga åldern och lite till. Jag pga mina inre magblödningar och lite till.

Ja, jag vet. Vinterdäcken skulle ha varit bytta för länge sedan. Men tiden var pga coronapandemien förlängd så jag har inte gjort mig någon brådska. Jag satt ute och väntade medan de bytte däcken, men det tog ovanligt lång tid, de hade väl också känningar av det som coronatiden fört med sig. Jag hann börjar frysa rejält trots ullcapen och pantalonger. Men det redde sig eftersom Alexander stack ut en kopp te till mig, att värma mig med.

Men det där med coronaepedemien det insåg jag när varorna hämtades upp på Willys Drive In, det har nog inte riktigt gått in hos dessa som igår startade Ramadan. Det brukar vara enorma mängder som de handlar till fastemånaden Ramadan, rena rama matorgierna verkar ta vid när solen gått ner.

Det var ingen som helst skillnad igår: Hela den enorma bilparkeringen var fylld till bristningsgränsen, det var väl 4-6 varuvagnar som var allt som återstod på utsidan. Det måste ha varit som en pissmyrsstack inne på mataffären.

Utan att vara lagd åt konspirationsteorier så är jag rätt övertygad om, att vi kommer att få ett rejält uppsving på coronafronten även här i Göteborg. Därför att det behövs bara att några av alla dessa människor som befann sig inne i affären bar på smittan, utan att ens själva vara medveten om det.

Det vill nog till att Allah håller ett vakande hand över de egna. Själv kan jag bara säga som Farbror Melker i Saltkråkan, efter att ha konstaterat att jag sitter fast i ett Moment 22 av dignitet.

Jag kan inte gå och lämna några nya prover hos Vårdcentralen/husläkaren förrän jag har varit symtomfri 48 timmar och hos sjukvården tar man inga coronatester, om man inte heter Tommy Körberg förstås, alltså kan jag inte lämna de prover jag behöver göra för att veta varför jag mår så dåligt. Är det nya blödningar på G, vilket jag är övertygad om har skett, eller är det något annat som gör att jag inte kan andas som folk. Trött och slut är bara förnamnet.



https://www.expressen.se/noje/tommy-korberg-blev-sjuk-i-corona-allt-pa-en-gang/

Barnhemmet Solgården i Malmberget - en del har bra minnen därifrån andra har traumatiska minnen därifrån

Solgårdens barnhem i Malmberget 1901 - 1970.

Det har nog alla nyanlända till Sverige inte någon aning de tror väl att det alltid har varit liv med "skära guld med kniv".

Mat som inte är mat är det verkliga hotet mot människan = bl.a. Corona blir följden.

Nattliga tankar, som jag väcks av:

Majoriteten av de kända fall av det nya coronaviruset, som inträffade före årsskiftet, de har koppling till Wuhan Huanan Wholesale Seafood Market i Wuhan. 

Tidigt fanns bilder på hur arbetare i skyddskläder fångat in en stor salamander, som ska ha rymt från Huanan Seafood Market i Wuhan där coronautbrottet startade.

Marknaden stängdes av myndigheterna i början av januari.

Jag tänker på den tiden när mina grabbar hade ett smärre zoo hemma hos oss. De hade även salamandrar ett tag och för mitt liv skulle jag inte ens tänka tanken ut att äta salamandrar! Ryser vid blotta tanken på dem...

IÄCK!!!

Jag tänker på de nya påhitt i "matväg", som bara enligt mitt sätt att tänka inte är mat. Det är bristen på mat som fått dessa människor att äta allt möjligt jox och vi västerlänningar är så himla korkade, att vi anammar allt möjligt utan att tänka efter.

När livet förvandlats till ett lotteri p.g.a att vara omgiven av Coronavirus,

det är då det infinner sig den där känslan, att närma sig kärnan av vad jag en gång fullt ut kunde unna mig att vara. Visserligen oftast sena kvällar och nätter när allt tystnat. Inga telefoner som längre ringde, ingen som längre pockade på min uppmärksamhet. Allt bara tyst och stilla.

Jag och den vilsamma tystnaden, den skinande månen och ibland också alla nattens stjärnor.

Igår talade en läkare om det jag redan visste. Sådana som jag kommer att prioriteras bort av sjukvården, när Coronan nått sin fulla spridning. Jag gissar att det faktiskt redan inträtt initialt. Det är väl det som Regeringens handlingsförlamning egentligen handlat om.

Vid en första anblick är oddsen mycket dåliga för egen del. Men så tänkte jag hela tankeflätan ut: hur mycket min kropp faktiskt har klarat av att hantera och trots allt det som sjukvården själv har utsatt mig för. Den har smittat mig med mördarbakterier, fixat blödande magsår som ännu 10 år efteråt inte hanterats med det som egentligen har krävts.
 På det hela taget inser jag att jag måste vara av ett mycket segt virke och att min kropp och knopp är "kämparlaget nr 1".

Inatt återvände ett par textrader, som jag inte tänkt på väldigt länge, trots att jag har en keramiklampa hängande i mitt köksfönster, där jag ristat in ett par strofer ur texten på 80-talet, när jag drejade lampskärmen.

Oberoende vad fursten säger

Hansson de Wolfe United

Jag håller mitt huvud högt
Längtan är mitt svärd
Jag söker mig en väg
I en förlorad värld
Tiden är ingenting
Bud och jord är ett
Allting är en väg
Om du förstår mig rätt

Oberoende vad fursten säger finns en rätt
Vet att du är alltid du med livets ögon sett

Jag visar mig som jag är
Sänder ut ett ord
Som faller sig till slut
I din jord
Jag lovar dig evig tro
Snuddar vid min kind
Svävar som en falk
I en befriad vind

Oberoende vad fursten säger finns en rätt
Vet att du är alltid du med livets ögon sett

Jag håller mitt huvud högt
Längtan är mitt svärd
Jag söker mig en väg
I en förlorad värld
I…

Oberoende vad fursten säger finns en rätt
Vet att du är alltid du med livets ögon sett
Oberoende vad fursten säger är du fri
Vet att du är alltid du men du och jag är vi

Källa: Musixmatch

Jag har ett naturvetenskapligt test liggande i mitt kylskåp.

Det hela började med att jag tänkte på en resa till Finland vi gjorde, mina arbetskamrater vid tingsrätten och jag, till bl.a. trakterna kring Kemi.

Jag kommer inte längre ihåg syftet, minns bara spridda skurar av den resan. Som t.ex. den idel förvånande notarien, som den här gången lyckades styra den motvilligt uppbjudna kanslisten baklänges rakt in i orkesterns trumset. Där låg de sprattlande en bra stund innan de slutligen kom upp. Han över och hon under, trots att de varit ensamma på det enorma dansgolvet och dansgolvet var en av de mest tilltagna jag någonsin sett.
Finnarna tänker väl på det svängrum som finsk tango kräver, när de bygger dansgolv till en dansrestaurang. Det kanske var det som fanns i notariens sinne, när han med vindens hastighet styrde ut den uppenbart motsträviga damen.

Jag minns att orkestern spelade vidare som om inget hade hänt, men deras uppspärrad ögon följde med intresse vad som hände vid trumsetet. Vi övriga satt nog allihop och såg ut som fågelholkar i munnen.

Hennes ursinne tillhör också minnesbilden, när de två tidigare dansande slutligen efter ett väldigt bök lyckades ta sig upp ur trumsetet, där trummisen försökte rädda cymbalerna och hi-haten, som vinglade betänkligt upprepade gånger, när de försökte ta sig upp. Innan hon med bestämda, klampande steg återvände till bordet och satt sig i stolen med en smäll.

Han kom lommade efter högröd i ansiktet som en kokt kräfta. Hon skulle minsann aldrig mer titta eller tala med den kompletta galningen!

Om det blev så? Inte vet jag.

Men jag minns att han drev omkring på tingsrätten under lång tid tämligen slokörad. Själv har jag glömt bort hans namn, har bara en känsla av att han till förnamnet hette Lars. Men jag kan också minnas fel. Notarierna kom och gick och stannade trots allt bara sin praktiktid innan de skulle vidare. En del av dem har naturligtvis lämnat bestående intryck och minnen efter sig. En del bra, andra med en unken air omkring sig, som jag ibland kunde önska att det skulle försvinna in i glömskan, andra har försvunnit i mängden och bruset av allt annat, som utspelat sig på en dylik arbetsplats.

Mitt naturvetenskapliga experiment då.

Jag drog mig till minnes att vi hade besökt en gammal kyrka där det låg en luthersk prästen till beskådan nere i kyrkgolvet, som nu hade en glasskiva över sig. Jag minns att jag närmade mig hålet i golvet med viss bävan. Hans yttre såg ut som svart torkat läder och jag minns att jag liksom mina arbetskamrater blev stående med huvudet fyllt av tankar och en stillhet vid betraktande av den intorkade kroppen. När jag såg honom tänkte jag omedelbart på likheten till torkat renkött.

Våra röster hade skruvats ner om de ens fanns där. Det var bara en och annan viskning som jag kunde uppfatta.

Det bisarra i sammanhanget var att prästen saknade en arm. Under kriget hade soldater sökt skydd i kyrkan och det bar sig inte bättre än att man tog upp honom och dansade runt tills ena armen slets av.

Prästen Nikolaus Rungius, den intorkade prästen i kyrkgolvet, har sedan sin död 1629 slitit ut ett flertal kistor utan att själv förmultna. Men också gjort Kemi landsförsamlings gamla kyrka världsberömd. Kistorna har förmultnat och åtminstone 1704 gjordes en ny och minst två gånger därefter. Men den gamla kroppen har i enlighet med prästens ord inte ruttnat. Både ben och muskulatur finns kvar och kroppen är alltjämt mjuk. Vetenskapliga analyser har gjorts men någon slutgiltig förklaring till varför kroppen bevarats har inte kunnat göras. Nikolaus Rungius har gjort kyrkan till ett av norra Finlands största turistmål.

Enligt sägnen lär Nikolaus Rungius en gång i en predikan sagt:
- Om mina ord inte är sanna kommer min döda kropp att ruttna, men om de är sanna skall liket inte ruttna.

Min tanke var när jag såg den bananen i kylskåpet, som sakta förvandlats från grön, till gul, från gul till brun, om det trots allt är så att allt levande, om de förvaras i konstant temperatur (kyrkgolvet lär inte ha varit varmt med tanke på en ouppvärmd gammal kyrka) kanske går samma process till mötes.

Så här ett par månader efter försöket startade kan jag bara konstatera, att när jag öppnar kylskåpsdörren så möts jag av denna banan, som numera fått formen av en gradängtrappa i svart och som har väldigt många slående likheter med prästen Nikolaus Rungius "mumifierade" kropp, precis som jag utgått ifrån att så skulle kunna ske.

Det är också intressant att iaktta och lyssna till människorna som öppnar kylskåpsdörren och till sin förvåning finner en alltmer mystisk banan liggande därinne:

- Vad har du tänkt göra med bananen?
- Du det ligger en banan i kylskåpet som nog sett sina bättre dagar.
- Den där bananen som ligger i kylskåpet och ser allmänt ledsen ut, vad har du tänkt göra med den?
- Varför ligger det en banan i kylskåpet, som bäst-före-datum för länge sedan har passerat?

Bananen tillfälligt utlyftad ifrån kylskåpet för att fotograferas. Nu åter på sin plats igen.

Inställt!

En till brädden överfylld almanacka har plötsligt fått en massa lufthål i tillvaron.

Det innebär att jag nu ägnat förmiddagen åt att hitta igen det som kallas för skrivbordsskiva, piano och matsalsbord i vardagsrummet. Det sistnämda inte helt röjt men i alla fall lejonparten. Jag siktar på att innan kvällen är där också helt och hållet återerövrat till det som det är ämnat åt:

Kunna välja något annat än enbart köksbordet, eller soffbordet framför TV:n.

Men gud sig förbarme vilka dammhögar som har dolts under travarna av papper och böcker som hör till pappershögarna. Pärmar som stått nere på golvet har fått flytta upp i bokhyllorna och även där ringlar dammkorvarna sig fram.

Avslöjade om sitt hemligt förda liv i skymundan.

Tänk vad Corona-pandemin har fått till följd, luften har liksom gått ur.

Tja, inte riktigt: Regeringen håller fortfarande på med sin ständiga ändring av vad de sade dagen innan, veckan innan osv... Lustigt att de inte ens kan följa WHO:s rekommendationer, eller varför inte ens snegla över axeln mot vårt grannland Finland, som haft beredskap för detta och har följaktligen handlat efter det.

Folk sitter helt plötsligt sysslolösa och verkar mer eller mindre färdiga att klättra längs väggarna, än kunna känna att livet fått en chans att hinna ikapp. Ekorrhjulet har helt plötsligt fått ett välbehövligt stopp kan jag tycka. Då gillar jag mer företagsamheten i andra länder där de öppnar sina fönster, går ut på balkongerna och sjunger och spelar, när de inte får vistas utomhus.

Men så tänkte jag en sväng till och på grannen, som brukar sitta i sin utomhusbadtunna om sommarkvällarna och ge ifrån sig ljud, som kan få katten att få spontant missfall. Jag tror att det skall föreställa någon form av sång som han tänkt sig att det skall vara.

Ja, söte Jesus vad har vi inte blivit härdad med från den mannen. Jag vet inte om det är hans ständiga eldande, mistluren, gräsklippandet så fort man har gäster eller bara vill sitta ute och äta och prata med varandra, eller hans ouppfostrade ordval som är värst. Med handen på hjärtat tror jag nog att det är dött lopp. Det är svårt att välja.

Men värst är nog trots allt det eviga eldandet, som på två röda intar hela huset och gör det stinkande av rök. Genialiskt av miljökontoret och Göteborgs stadsbyggnadskontor att bevilja braskaminer i ett bostadsområde som har sin värme genom frånluft och så små tomter att husen i princip står staplade på varandra.

Husen är t.o.m. felvända bara för att de skulle lyckas klämma in så många hus som möjligt och tjäna så mycket pengar som bara var möjligt, förutom att de bytt ut i princip allt till billigare alternativ och få saker som verkligen stämmer överens med det som framgick av den fina pärm vi fick med oss hem, när vi tecknade oss för detta nyckelfärdiga hus med friköpt tomt. Man kan ana sig till att "samarbetet" mellan de inblandade parterna där även Göteborgs stad var insyltade i, inte bara innehöll bjudresor upp till norr.

Därför blir det också en gåta hur man kan införa rökförbud på utomhusserveringar, men tillåter detta få fortgå. Det står liksom inte i relation till detta eldande, som fyller huset med röklukt i tid och otid.

I det fallet med den grannen har jag blivit övertygad om att retroaktiv abort vore en solklar lösning på hela problematiken.

Bekymrad är jag över frånvaron av Corona-tester och att många verksamheter kommer att stå på näsan. Men också över den slapphet som råder i Sverige där var och en frivilligt sätter sig i karantän. Hur det fungera har vi redan fått läsa om, där man tagit sig mitt i natten från Italien och Kina när de fått kännedom att ingen skall ta sig ut därifrån om ett par timmar. Det där med smittskyddslagar verkar det tas lätt på. Sverige har blivit de kriminellas land, alla andra står sig slätt.

Av reportagen att döma verkar de har som tagit sig till Sverige i sista momangen inte ens vara testade för Corona. Å andra sidan det går helt i fil med den Regeringen och "Expertisen" i Sverige, där det verkar vara mer rysk roulette det handlar om än människors hälsa och väl. Kanske har den svenska Regeringen äntligen uppnått sin våta dröm, att bli av med alla oönskade individer. De behövde bara denna gång sitta med armarna i kors.

Jag talade med äldste sonen i helgen, då det äntligen gick att nå kontakt med honom. Jag sökte honom redan i fredags och lämnade meddelande på hans mobilsvar, men inte ett livstecken, vilket inte gjorde mig precis lugn. Men så kom förklaringen när det äntligen gick att nå kontakt med honom. Han hade haft sådan vansinnig huvudvärk och gett sig ut på jakt efter huvudvärkstabletter. Några sådana hade han inte fått tag i och hade därför fått ge upp och åkt hem och kopplat bort hela världen.

Han undrade hur det stod till med folks intelligens egentligen, när de hamstrade förnödenheter så hyllorna i mataffärerna gapade mer eller mindre tomma. Apoteksvaror inte heller fanns att tillgå, för att inte tala om den verkliga idiotin:
Han undrade varför folk hamstrade toalettpapper, i ett land som har otroligt många pappersmassefabriker och skog, som i stort sett täcker större delen av Sverige.

Jag kunde ju inte annat än skratta och var tvungen att erkänna att det tagit mig flera dagar att förstå vad som menades på Facebook, där man drog den ena toalettpappersramsan och vitsen efter den andra. Det hela var i min värld så osannolik att jag inte ens kunde föreställa mig att folk även hamstrade toalettpapper!

                           God etik är
                             reflektioner över
                           vad som är rätt.
                            Det är frånvaron
                           av reflektion
                             som är det stora 
                           problemet.

Problematiken med Corona - som nu blivit klassad som en pandemi - vilket vem som helst hade kunnat lista ut med aktern att det skulle bli.

Jag efterlyser krafttag från Regeringens sida.

Handhavandet från Regerings sida har varit så lamt, när det gäller att begränsa smittspridningen att man blir alldeles matt.

De har inte ens förstått att det finns massor av människor i det här landet som inte ens kan svenska. HUR i hela fridens dar har de tänkt sig att dessa skall kunna förstå vad den svenska Regerings strategi är.

Eller har nu Socialdemokraterna än en gång sett möjligheterna till att reducera de oönskade i samhället.

"I Sverige blir du medveten om att du är svart" säger Betlehem Isaak dotter till Dawit Isaak som sedan 19 år sitter fängslad som politisk fånge utan rättegång i Eritrea.

https://www.gp.se/kultur/kultur/betlehem-isaak-i-sverige-blir-du-medveten-om-att-du-%C3%A4r-svart-1.25110625

Jag kan till viss del förstå henne, därför att jag skulle nog ha blivit medveten om att jag är "vit" om jag bott i Eritrea.

Dessvärre är det så att jag nästan dagligen blir påmind om att jag är i klar minoritet i egenskap av till svenska född, när jag befinner mig på många platser här i Göteborg. Jag har en stark känsla av att jag kunde befinna mig på vilken plats som helst i världen och ändå är jag i Sverige.

Men sedan finner jag inga som helst olikheter i det som Betlehem Isaak berättar. Vi är mer lika än olika och det tror jag inte riktigt att hon förstår trots att hon bott lejonparten av sitt liv i Sverige.

Studievägledaren som tyckte att hon skulle bli fastighetsskötare trots gott läshuvud, den typen av människor har nog var och varannan svensk stött på. Men som den fria människa man är i det här landet kan man själv välja annorlunda än vad som förväntas av att man skall bli. Studerar man som Betlehem Isaak statsvetenskap har man själv gjort ett annat val.

Hon förlorade sin pappa vid 7 års ålder, det är tragiskt med tanke på omständigheterna kring Dawit Isaak. Men det finns många barn i Sverige som är förskjutna av sina pappor, som aldrig ens kommit i närheten av att vara någons dotter.

I mångt och mycket är hon precis som andra barn ett resultat av en arbetande förälder, som valt sitt yrkesliv/sitt eget kall framför de barn som satts till världen där tid inte funnits över till barn. Det hade därför varit intressant att veta, om nu Dawit Isaak överhuvudtaget ännu är i liv, om han hade gjort samma livsval om han fick välja om.

bilden är det copyright på, den är gjord av min dotter och får ej användas i något sammanhang.

På frågan om det är svårt att vara sig själv, svarar Bethlehem Isaak, att hon tror det och att det finns mycket press att anpassa sig.

Det är samma sak om man som jag kommit från fjällvärlden i norr och landat i södra Sverige. Det är verkligen diametral skillnad. Är jag här passar jag inte in och återvänder jag hem till fjällvärlden där jag är född, hör jag inte hemma där heller längre. Bara några års frånvaro och helt plötsligt var det som om jag aldrig hade bott på platsen jag lämnat bara några år tidigare. Man blir en form av gäst och främling.

Bethehem Isaak verkar inte ha kunna besöka Eritrea sedan år 2002, men hoppas kunna göra det i framtiden. Jag kan aldrig återvända till den plats jag är född på och haft mina första 40 år av mitt liv, av den enkla anledningen att inte ens marken finns kvar där mina fötter vandrat. Den har statens gruvbrytning förvandlat till mark som aldrig mer kan beträdas, förvandlat den till ett plats som påminner om ett levandes inferno.

Så länge världen ser ut som den gör kommer sådana personer som Betlehem Isaak och även jag, som inte heller längre hade den fria viljan att stanna där mitt hem egentligen var. Det har varit av olika orsaker men kontentan är densamma, det är några som tagit sig rätten att bestämma över våra liv.

http://gun-m-ek.blogspot.com/2016/06/alla-dessa-samvetsfangar-dawit-isaak.html

http://gun-m-ek.blogspot.com/2016/03/ar-det-inte-hog-tid-att-dra-in-alla.html

Så här på Internationella kvinnodagen visar sig Västtrafiks styrelse och bolagsordning ha allt övrigt att önska.

Jag blir inte så lite beklämd och upprörd när jag läser Göteborgs-Posten på webben:
https://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/d%C3%A4rf%C3%B6r-bokas-f%C3%A4rdtj%C3%A4nstresan-p%C3%A5-ett-kontor-i-senegal-1.25005861

Åsa Björk, kommunikationsansvarig för anropsstyrd trafik vid Västtrafik har precis i vanlig ordning inget som helst ansvar fast det är helt uppenbart vad det hela handlar om. Hon och Västtrafik styrelse vet helt enkelt inte ens hur mycket det sparar på detta utnyttjande av människor i andra länder (LÄS billig arbetskraft, på bekostnad av den egna svenska befolkningen).

VD:n Dan Nilsson för Samres har samma stil och slänger sig med helt uppenbara floskler. Vill t.o.m. hänvisa till att Senegal bygger sin arbetsrätt på franska regler, som kan vara mer tufft utformade utformade än svenska. Det säger han utan att blinka.

Då kan vän av ordning ställa sig frågan hur det kommer sig att ett svenskt företag som hanterar färdtjänst och sjukresor inom Sverige har kontor i bl.a. I Senegal, Moldavien, Estland och kvinnor i Senegal sitter och svarar på telefonsamtal där sjukresorna och färdtjänsten skall äga rum i Sverige!

Nu råkade jag nyttja sjukresor 4 gånger förra året (dvs 2 resor till och från) och det var den värsta pärs jag varit med om. Man skall verkligen inte vara emlig, utan kunna färdas långa sträckor för egen maskin. Jag var fullt övertygad om att jag skulle dö på kuppen. Det blev inte precis bättre av att även taxichaufförerna verkade också fått sin utbildning i Senegal. Jag i min enfald trodde att taxichaufförer kunde hitta rätt och inte minst hitta rätt färdväg.
Jämfört med inhemska arbetsförhållanden kan Samres erbjuda bra villkor och därmed rekrytera kvalificerad personal som stannar på arbetsplatsen längre än i Sverige. Den enfaldige VD:n nöjer sig inte med den svadan utan fortsätter:
Det handlar om att vara konkurrenskraftig på marknaden också. Inte minst:
Om jag skulle ha samma verksamhet i Sverige skulle priserna öka med 50-100 %.

Det är väl det här som är "den svenska modellen" som vår käre statsminister Stefan Löfvén (S) kallar den för, dvs. ett utnyttjande till förbannelse mot de människor som inte har något att sätta emot, vare sig de är medborgare i Sverige eller nyttjad som billig arbetskraft. Den svenska modellen betyder inte något annat än fri från alla former av moraliskt ansvar.
Man kan väl spontant tycka att vi här i Sverige, med den havererade invandringspolitiken sedan 2015, själva borde sätta folk i arbete, istället för att ösa friskt ut socialförsäkringssystemet och den svenska välfärden som numera ligger på EU:s fattiggräns. Lönegapen här i Sverige är lika stora som under 30-talet.

Det har gått snabbt utför sedan "öppna våra hjärtan" drog igång och det fanns sååååå mycket plats sååå här i Sverige. Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) hade själv flugit över Sverige så han visste minsann hur glest Sverige var befolkat.

Nu var saken bara den att samhällsfunktionerna i Sverige, som alla solidariskt betalar skatter för/till, de är lika glesa som Fredrik Reinfeldts yviga hårsvall och kommer inom kort vara precis som Fredrik Reinfeldts hårsvall, borta! Never to be seen again.
Jag brukar inte statuera exempel med att visa hur folk ser ut, men den här gången skall jag så här på Internationella Kvinnodagen visa hur två av dessa aktörer ser ut. Jag hoppas att dessa två ansikten för evigt förbli lagrade i era minnen om nu namnen mot förmodan skulle falla bort från er minnesbank:

Dan Nilsson är vd för Samres sedan 2017. Bild: Samres

Åsa Björk från Västtrafik har själv besökt kontoren i såväl Senegal som Moldavien. Kvinnan till höger med det täckta håret är Marieme Soda Sall Dieme som arbetar på kontoret och har varit i Sverige och vidareutbildat sig och lär inte ha något med den här "soppan" att göra mer än som anställd åt Samres utomlands. Bild: Thomas Harrysson/Agneta Slonawski

OCH här finns Västtrafik AB:s styrelse: https://www.merinfo.se/foretag/V%C3%A4sttrafik-AB-5565585873/2k1ltjl-flho/styrelse-koncern

Är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på PR-resa i Grekland - Turkiet ?

https://www.youtube.com/watch?v=sspNGLM1chU
En statsminister, Stefan Löfvén (S), som gör som han inte vill göra? - Jag förstår inte det resonemanget överhuvudtaget. Har man inte då gått vill i det egna navelluddet, dvs. man prioriterar makt framför det egna svenska folkets väl.

Jag fick frågan om jag fått idétorka eftersom jag skriver så få inlägg i min blogg nu för tiden och vad tycker jag om advokaten som begärde betalt av den döde klienten?

Nej, verkligen ingen idétorka, däremot så tycker jag världen ser ut så att jag blir rätt matt. Jag liksom storknar efter vägen. Tänker att det måste jag skriva om. Men känner att jag haft ett våldsamt behov efter att vara introvert, behövt ge näring till mig själv.

Under en längre tid har jag dessutom haft DN som helgprenumeration, dvs. här har nu funnits både Göteborgs-Posten och DN. Ja, ärligt och uppriktigt sagt har jag även hunnit reflektera och sörja över att GP mest liknar en rejäl svältkur i något mycket långvarigt läger i Sibirien. Därför att jag minns hur GP såg ut i början på 90-talet, när jag blev tvångsdeporterad till Göteborg. Då var GP lite av det som DN är under helgen.

Sedan är det dock så att det är ju sagolikt inkrökta journalister på DN, de är lika "nyanserade" som SVT när det gäller att kunna hålla sig till fakta, eller som någon på FB som lagt in något som Jan Guillou hade skrivit i Aftonbladet. När jag läst vad han skrivit så tänkte jag bara:
   Jiiiises, skall den gubben säga som själv suttit inne i detta "förträffliga Sverige". Han om någon borde väl veta hur "nyanserad" klappjakten är när det kommer något ifrån det statliga maktfaktorerna.
Det hade sparat på sig rejält med dagstidningshögen och vid bortforslandet till återvinningen, när jag ändå hade vägen förbi, det var då jag insåg till min fasa vilken enorm hög som tidningarna renderade. Ibland kan jag bita mig i tungan över vad som kommer över mina läppar. Därför att då kunde ju naturligtvis inte någon mig närstående påpeka om hur mina boktravar dessutom ser ut och var jag nu verkligen en sådan naturtänkande människa.

Det där sista fick det att puffa ut ur mina öron. Jag har nog faktiskt alltid tagit naturens och barnens parti i alla hänseenden. Men som någon eremit har jag verkligen inte tänkt framleva mitt liv!

Tja, men hur var det nu med den här advokaten, som åklagaren skall grunna om det skall leda till åtal, eller inte, dvs, har nu advokaten gjort sig skyldig till brott, eftersom advokaten uppgett att han talat med sin klient i telefon. Haken är att det debiterade telefonsamtalet/n skedde efter att klienten varit död sedan en månad.
NÅÅÅ. Vad jag tycker om det?

Svar: Jag tycker inte mer annorlunda nu än när jag arbetade vid tingsrätten och opponerade mig för de inte helt sällan nog väl så saltade timantal som svenska skattebetalare skulle stå för. Det torde vara den enda yrkesgenren som kan ha ett livslångt socialt lönestöd av det mer fluffiga slaget, för den som nu är lagd åt det hållet. Därmed inte sagt att alla advokater har ett alltför rymligt samvete, eller inte håller sig till vad som en normal människa tänker tillhör god advokatsed dvs. inte klivit över och blivit ett med den kriminelles värld.

NÅÅÅ, men vad tyckte jag???
Den ihärdige ville inte ge sig fastän jag tyckte att jag hade lämnat ett svar.

Tillslut lessnade jag på det som jag upplevde hade övergått till ett tjat och svarade:
- Vadå det är väl inget konstigt. Jag talar ofta med min döda mamma, min döda syster. Den bottenlösa sorg i att jag bara haft en enda syster och inte bara det, min systers ende barn som också är död. Det river upp såriga revor i mitt inre vid blotta tanken på det. När det gäller min döda pappa blir det något annat, eftersom jag mer diskuterar med honom på det mer intellektuella planet, mest undrar jag över vad han hade tyckt om vad som händer idag i världen/ i Sverige. Hade vi fortfarande verkligen varit så oense. Jag tror inte det, med tiden som verktyg kanske vi hade varit rörande ense om det mesta. Allt går ihop på något konstigt sätt. Tiden gör att vi går med jämna steg.

Jag dryftar mycket med alla andra döda som stått mig mycket nära. Jag kanske inte direkt vill påstå att jag lyfter på telefonluren, men mentalt pågår mina samtal inne i mitt huvud med dem. Egentligen befinner jag mig mer bland de döda än de levande rent tidsmässigt. De levande har inte den tiden att lägga på mig, de har sina högst pågående liv att hantera.

VAD hade nu det med advokaten att göra?
Jag funderade en sväng till innan jag svarade igen:
- Advokaten har nog säkert hittat ännu ett vattentätt skott. Det finns väl ingen domstol i hela Sverige som kommer att påstå att det inte är ställt utom allt rimligt tvivel att telefonsamtalet ägt rum. Advokaten kanske kände en sådan samhörighet med sin klient, att han inte riktigt kunde släppa greppet om denne, alltså hade samtalet verkligen ägt rum, även om det nu inte längre fanns något abonnentnummer att slå.

Fotot: min älskade dotter på sedvanligt språng i luften en sommar i Trädgårdsföreningen och min älskade systerson, som tagit sig en välbehövlig timeout hos mig.

I hemliga dagboken berättade Tora Dahl om kärleksaffärerna med de kända författarna...

Dagböckerna skulle vara förseglade i 50 år och återfanns på Kungliga biblioteket, när Jesper Högström arbetade på en biografi över Gunnar Ekelöf.

https://www.dn.se/kultur-noje/i-hemliga-dagboken-berattade-hon-om-affarerna-med-de-kanda-forfattarna/
Knappast någon kioskvältare precis...

Mitt kaffe hinner kallna där jag blir sittande kvar vid frukostbordet och läser artikeln i DN. När jag läst klart sitter jag och tittar ut genom köksfönstret och låter blicken vandra mellan ingenting eller ingenting, som är det enda som finns att betrakta i form av utsikt.

Utsikten är inte som när jag bodde i Malmberget då kunde jag sitta och titta bort mot Dundret för att få tankarna på plats.

Därför går det lite trögt, inte lika lekande lätt som det gjorde när utsikten var Dundrets, eller är det rent av så att jag börjat bli trögtänkt. Tänker mer omständligt och holistiskt.

OBS. fotot är hämtat från FB och fotografen är Pernilla Oskarsson - Jag hade dock aldrig några träd som skymde utsikten till Dundret.

Jag har länge funderat på det där med att i skrift sätta på pränt det som skett i de intima stunderna i mitt liv. Det kommer att bli aktuellt om jag nu kommer till skott med att verkligen få ordning på mitt "epos"... Men inte ens i det skrivandet kommer jag att lätta på det sin flyter omkring i mitt inre medvetande och ibland gör sig påmind. Inte ens där, där fiktion och verklighet friskt kommer att blandas. 

Nu kanske du undrar (om du ens bryr dig om vilket som), varför jag funderat på det...


Jag hade i många år sparat mina små minidagböcker och gamla brev om det mest underbara, men också det mest sorgliga och kantstötta kapitlet i mitt liv. Dessa fick följa med i mitt gemensamma boende med den värste kränkaren jag någonsin stött på i mitt liv. Då skall gudarna veta att jag stött på många i mina dar'. Min "undangömda skatt" var väl paketerat och märkt och kunde absolut inte råda någon som helst tvekan om att detta var mina högst privata, som inte skulle läsas av någon annan än jag själv. Det t.o.m. stod på det väl inslagna paketet, att det var detta som gällde.

Naturligtvis var det av en sådan man som själv var häradsbetäckaren personifierad, ändå satt han och svartsjukt läste om det som hänt långt före hans inträde i mitt liv. OM han åtminstone hade hållit tyst om sitt grova övertramp, men icke!

Då gjorde jag något överilat som jag haft anledning att ångra 1000 gånger om. Jag gick upp på vinden och hämtade ner den uppbrutna förpackningen, gick ut på tomten och eldade upp allt. Fortfarande kan jag förnimma den där känslan av ett avgrundshål i mitt 26-åriga inre, när jag kastade in de sista in i elden.

Jag teg efteråt fastän han avkrävde svar av mig. Ville ha förklaringar till varför jag hade skrivit så och till råga på allt uppgav han, med en blandning av  triumferande och besinningslös svartsjuka, den ena strofen efter den andra, som han hade tjuvläst sig till. Ungefär som om jag var skyldig honom några förklaringar om mitt tidigare liv.

Det har flutit mycket vatten under mina broar sedan dess och jag skulle aldrig någonsin delge någon några detaljer ur mitt innersta som jag bevarat, som de mest värdefulla intima stunderna i mitt liv. Inte ens om jag blev tvingad att skriva en instruktionsbok för unga personers sexuella vägledning.

De bitar som kommer att flyta ut genom tangentbordet kommer att få en skepnad av det som jag tror är det mest läkande i en människas liv: Hämnd ur en humoristisk vinkel!

Inte förlåtelse utan hämnd. - Ett tack för senast helt enkelt - Om jag låter förgrämd? Nopp! jag känner mig inte det minsta förgrämd, kan bara känna ogrumlad glädje över att kunna betala tillbaka i rätt valuta.

Dessutom en annan sak: Det är ren och skär humor att beskriva någon översittare på det sätt denne gjort sig förtjänt av.

Den som aldrig försökt sig på att närma sig "pudelns kärna" på det viset har gått minste om många glädjestunder!

Obegripligt varför man inte fångar in Ökengräshoppor som slår mot Afrikas horn - maten flyger fullkomligen i luften!

OM jag kroknat av allt elände som ständigt finns i media och därför inte skrivit på ett tag i min blogg?

JA, faktiskt lite är det nog så. - Även jag har ibland behov av att dra mig inåt, när det är alltför mycket att ta sig genom vardagen med. Det har varit en tuff period igen och ännu är det inte dags att blåsa "faran över".

Några som handgripligen också har ett problem, de riskerar att svälta ihjäl pga. de enorma svärmar av gräshoppor, som på ett nästan Bibliskt sätt hemsöker dem (Andra Mosebok, som är en av de fem Moseböckerna i judendomens Tora och kristendomens Gamla Testamentet i Bibeln, som inom kristendomen även kallas Exodus). På ett väldigt otäckt sätt verkar en upprepning av Bibelns händelser vara högst aktuella, Inte bara på dekadensen och likgiltigheten inför andra människors liv.

Jag satt imorse och studerade fotona av gräshoppssvärmarna i Samburu i Norra Kenya och slogs av tanken, samtidigt som jag sippade på mitt kallnande kaffe (nej, jag vet, jag borde inte inta kaffe överhuvudtaget innan kamerasväljningen med 60 000 bilder har analyserats, men en svart kopp bryggkaffe verkar inte förstora problemen snarare tvärtom) - Jag kunde inte slita blicken ifrån bilderna och tänkte:

varför i hela fridens dar spänner de inte upp stora nät och fångar in dem, eller stora varianter av fjärilshåvar. Det är faktiskt levande mat som flyger omkring. I synnerhet när det blivit så populärt att äta mat som i alla fall inte jag betecknar som mat och som betingar skrattretande kilopriser i fina affärer på dyra gatan.

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/05/11/servera-potatis-med-grashoppor-i-stallet-for-sill

En ökengräshoppa i Somalia. Arkivbild: Isak Amin

Det borde rimligen inte vara några problem att med så stora gräshoppor förvandla dem till "mat". Tillgången verkar det inte heller vara några större problem med.... Men vart vänder man sig med det tipset?!

 

Två män omringas av en svärm av gräshoppor i Samburu i norra Kenya. Bild: Patrick Ngugi.