Det lär knappast vara någon vanlig slappskalle, som har saboterat det nya utomhusbadet Pöl Harbour, Älvstranden i Göteborg.

Jag misstänker att inte ordet gentifiering ingår i deras normalvokabulär.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2801782-pol-harbour-saboterat
Begreppet myntades 1964 av Ruth Glass i dennas beskrivning av några områden i centrala London och betecknar en social statushöjning av ett område, på andra områdens bekostnad.

Det känns verkligen väldigt feltänkt då man saboterar ett efterlängtat utomhusbad i en stort hamnområde, som nu Göteborgs är men så förvånansvärt svåranvänt/svårtillgängligt.

När i flyttade till Göteborgs innerstad, Otterhällan, 1991, brukade jag och dottern ljumma sommarkvällar gå på kvällspromenad längs kajen/hamnen. Men det var inte lätt att kryssa sig förbi alla stopp på vägen och inte fanns det någonstans, att slå sig ner för den delen heller. Så är det ju alltjämt och så är det ju längs kanalerna också. Så mycket missad njutning i något som inte behöver kosta så mycket.
Själv luftade jag hjärnan i Gottskär igår eftermiddag, där varken våldsverkare, tiggare, klottrare eller samhällsförstörare: Politiker &Trafikverket, inte gick att skönja så långt ögat nådde.

Det finns tydligen hopp om livet i en del små samhällsidyller, där avarten ännu inte har intagit människorna. Hela hamnområdet i Gottskär med omnejd vittnar om medmänsklig samverkan för att göra det så gemytligt som bara möjligt är människor emellan.
 

Konditoriet hade snits både på utbud och trappräcke.

Vid Hamnkrogen höll man på att rigga upp musikinstrument på utomhusarenan, så det vankades nog lite festligheter på kvällen.

Långt, så långt ut, att objektivet fick användas pågick dykningar från hopptornet. Några paddlade kanot och andra vindsurfade, medan andra låg och vändstekte sig i solen, eller satt ute och åt eller fikade.

 

Den stora bryggan/njutningsplatsen med många bänkar runtom hade kommit till av förenade krafter. Det fanns dessutom två ställen att stega in på, vilket kändes alldeles sympatiskt.

T.o.m bryggans golv bar sina tydliga tecken över att här hade något åstadkommits med gemensamma krafter.

Sittbänkarna ute hade sponsrats av både privatpersoner och av företag.

 

T.o.m. kyrkan hade gett sitt bidrag till ändalykten, att vila bak, ben och tankar på. Idag kändes texten extra sanningsenligt: han för mig till vatten där jag finner ro. Psaltaren 23:2

 

Många satt där och en del låg t.o.m. och solade på trädäcket. Någon hade sprungit från sin kasse med både mat och annat i. Lite märkt av tidens anda, så öppnades kassen lite för att se att det inte var en kvarlämnad bomb. Man blir onekligen lite nojig av att bo i en storstad där livets fortsättande inte är någon självklarhet. På fel plats vid fel tillfälle, är inte något som jag bara läst om, utan själv upplevt många gånger om så här långt i livet....

Tänk att i lilla pittoreska Gottskär kan de få till det, men inte i Göteborg. Är det inte märkligt så säg...

Njut av utsikten stod det på bänken, fastän det mest är reklamen för sponsorn som syns. De hade borrat små hål för kaffekoppar på bordet. Är nog en god idé i nära havet där det blåser och friskar på, så att alla trista tankar och allt det där väldigt ledsna blir jagad på flykten.

Hela hamninloppet hade bänkar för att man skulle kunna slå sig ner och bara vara, utan att behöva stå givakt.

T.o.m. motorcyklar och en bit ifrån hade t.o.m. mopederna sina speciella markerade platser.

Vad hör väl hemma i ett område där man kan flanera runt och i ett kombinerat hamnområde om inte ett ankare. Vackert i all sin enkelhet. Man behöver inte ha så mycket flotta statyer och andra märkvärdigheter.

 

En historisk karta är alltid lika upplyftande och lärorikt att ta in.

I en levande hamn finns också det som hör till....

Ankringsplats även för BAD pojkar, eller är det så illa att det är dåliga pojkar... Det känns inte som om det var fråga om det sistnämnda.

Gottskärs övriga bebyggelse tycker jag att du själv skall uppleva på plats. Det liknar i mångt och mycket alla de här vackra fiskelägen/fiskesamhällena, med vindlande gränder och små söta skärgårdshus, mestadels vitmålade,  från en gång i tiden och så de pampigt, stora, väldiga och svulstiga, för folk med omåttligt mycket pengar.

Årets Gotlänning 2015 Birgitta du Rietz, som äger Stora Gåsemora Gård på Fårö, det är något att lägga bakom örat vid årets sommarplanering över "ska göra".

Ibland visar det sig att världen är betydligt mindre än jag själv är medveten om. Helt ovetande om sammanhangen skrev jag ett blogginlägg förra sommaren, när jag och Herr H hälsade på min barndomsvän på Fårösund. Det var en kväll i augusti när svalkan infunnit sig och bilköerna till färjan till Fårö inte längre var så hysteriskt långa, som vi "gjorde Fårö".

http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/08/i-kvallningen-drabbar-mig-faro-och.html

Fortare än jag kunde ana mig till slog ödet till och jag fick snabbt återvända till Fårösund i slutet av september. Den här gången gjorde jag Stora Gåsemora Gårds "öppna landskap" på Fårö, tillsammans med Camilla "Fia" Lundberg, som äger Fårö Islandshästar http://faroislandshastar.se/

och vars hästar strövar fritt på Stora Gåsemora Gårds öppna landskap och marker. (Förlåt Fia för att jag är en så usel fotograf).

Det är enorma vidder att traska över och jag är glad över att Fia tog mig med på rundtur med 4-hjuls hjälp, eftersom mina egna apostlahästar har sinande hästkrafter för dylika sträckor.

Det är vissa minnesbilder som lever kvar inom mig starkare än andra och det är inte svårt att förstå Fias stora kärlek till sina hästar, efter en dylik upplevelse.

Om jag vore häst skulle jag också vilja ha det så här...förresten så är jag ingen häst, men här skulle jag kunna tillbringa hur mycken tid som helst på Stora Gåsemora Gård med omnejd. Vilket stort lugn och frid som råder här.

 Nu förväntar jag mig också att Dagens Industri (di.se) http://www.di.se/ uppmärksammar dessa två hårt arbetande kvinnor, som har sina verksamheter på Fårö. Är det inte dags att skrota den svenska gubbmaffians gratisreklam och att di.se skickar iväg en av sina journalister till Fårö med det snaraste. Här finns en historia väl värd att berätta för en vidare krets: http://www.helagotland.se/familj/kandidat-5-birgitta-du-rietz-10573599.aspx

Stora Gåsemora Gård lade av med mjölkproduktion 2002 och de har nu ca 30 st betande hästar som ägs av Fias företag Fårö Islandshästar. Gården producerar endast öppet landskap, så att de vackra vyerna runt gården bevaras och det är sannerligen illa.

Det är få som tar ansvar över de öppna landskapens bevarande och kanske är det så, att Ulf Lundell kommer att sjunga nostalgilåten "Jag trivs bäst i öppna landskap", i sommar när han den 27 juli skall uppträda på Stora Gåsemora Gård på Fårö. Men det är inte bara Ulf Lundell som skall uppträda på Stora Gåsemora Gård: http://sommarkvallpagasemora.se/artister/
 utan även Carola (7 juli), Weeping Willows (14 juli) och Bo Kaspeers Orkester (1 augusti) kommer också att uppträda på Fårös eget året-runt-paradis Stora Gåsemora Gård.
http://sommarkvallpagasemora.se/artister/

 Stora Gåsemora Gård med en del av dess alla byggnader syns där längst bort i bild.

Vidderna är enorma...

och mina tankar for genast till min egen morfar som hade hästar. Det här hade han gillat att se. Jag brukar dagligen tänka på min morfar, när jag passerar ett ridstall som ligger i närheten där jag bor. De vet inget om hur Fias hästar har det och hur man som häst kan ha det. I Fias vård är det många hästar som har återfått sin hälsa, när de gått ströva fritt på Stora Gåsemora Gårds öppna landskap.

Ute till havs hade några skarvar (?) trängt ihop sig på en liten sten. Tänk att ha en liten skrivar- och målarstuga i de här omgivningarna. Salighetens tankar kommer nära vid blotta tanken.

På Stora Gåsemora Gård kan man t.o.m gifta sig utomhus i de stora och mångskiftande omgivningarna. Denna oas i livet har väldigt mycket att erbjuda och varje människa lär hitta något som faller i smaken: http://www.gasemora.se/ 

Sådan mångfald är verkligen värt att bevara. Man kan förstå varför Ingmar Bergman slog ner sina fotknölar på Fårö, dock var hans vyer inte så här storslagna, som Stora Gåsemora Gård har att erbjuda.

När Fia öppnade grinden för att vi skulle ta oss in från de öppna landskapen, från en av hästhagarna där hon sett till ännu en hop av alla sina hästar, då kändes det som om hela jag vill göra motstånd. Jag VILLE verkligen dröja mig kvar ute på de öppna vidderna och närheten till havet, därför att jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo...

precis som Ulf Lundell skaldade och sjöng.

Fia med döttrar...

som är ett med sina hästar.

I kvällningen drabbade mig Fårö och livets frågeställningar, men inte likt Ingmar Bergmans svårmod.

 Vi bestämde oss för att ta färjan över till Fårö en sen eftermiddag, när bilkön till Fårö var minimal. På dagen är bilköerna så långa, att väntetiden och måttsträckorna, som Trafikverket satt upp för att de väntande människorna skall förstå hur länge de måste stå i kö, för att komma med på färjan till Fårö, inte sällan är 1 - 1½ timma lång (så här i värsta semestertider).

Arma människor som måste stå där i gassande obarmhärtig sol och vänta, brukar jag tänka varje gång vi passerat dem.

Det tar ca 8 minuter med färjan över från Fårösund till Fårö och väl på Fårö valde vi väg på måfå, utan att veta vart vägen ledde. Det visade sig att den passerade kyrkan på Fårö. Vi steg ur bilen vid kyrkans parkering och möttes av en svalka, som lyst med sin frånvaro under de heta sommardagarna. På väg in genom grindarna passerade vi en grav, som fick mig att stanna till:

"Här vilar en som älskade detta livet men inte fick se sin kärlek besvarad".

Vad hände denne Anders du Rietz i hans 31 åriga liv. Livet som han älskade, men vars kärlek inte besvarades.

Madonnan i kyrkfönstret verkade inte heller kunna räta ut alla mina frågor, som snurrade runt i mitt huvud över den unge mannen. En levnadsglad person som älskade livet... Nej, ju mer jag tänkte på det, desto mer illa berörd blev jag, samtidigt som frågeställningen gnagde vidare: "VAD var det som hände honom"...

Efter att ha botaniserat runt i den tämligen avskalade kyrkan, som visade sig vara betydligt större än vid första anblicken, tassade vi i stilla mak ut ur kyrkan och gick en sväng runt den.

Vi passerade då minneslunden där metallfiguren sträckte ut sina ljusarmar och skänkte någon form av frid över dem, som valt bort alternativet att ha en egen gravvård. Jag tänkte åter på Rudolf Steiners ord, som fått en studiekamrat att få någon form av mening i sin döda lilla dotter. RS skrev: "jorden behöver sina döda". Vi ingår i ett större sammanhang, där vi är en alldeles nödvändig länk i helheten och för att säkerställa jordens balans och kretslopp.

Men så adderades också resten av mina tankar, som rörde sig om giftiga utsläpp och om hur jorden skövlas och förstörs. HUR går det ihop och är det inte en länk, som rejält brustit trots allt...

Eller är det så att jorden tänker ägna framtiden åt, precis som människan får göra i många fall, att läka sig från sina skador, som människor har åsamkat. Göra det när människorna åter bara blivit en parentes i jordens långa cykel.

Men det hjälps inte, när vi passerade de små barngravarna, med de små gravstenarna då kände jag åter hur fel allt kändes. Ett barn borde ha hela det långa livet framför sig och slutligen dö av ålderdom. Det har klickat någonstans i jordens helhetsevolution.

Jag vet att någonstans på den här kyrkogården ligger Ingmar Bergman och hans sista hustru Ingrid också begravda, men det kändes inte alls nödvändigt, eller ens meningsfullt att finna den gravstenen.

På väg ut genom grinden stannade jag åter upp för att få någon form av lösning över texten på gravstenen:
"Här vilar en som älskade detta livet men inte fick se sin kärlek besvarad".

Vi åkte vidare och vägen smalnade av och liknade mest understundom en ranglig kostig, där kalkstenens vita stoff yrde runt bilen, genom naturreservatet Digerhuvud, där stora ansamlingar av Raukar finns.

Vi steg ur bilen på en parkering och skuttade runt bland Raukområdet. Det var som att ha hamnat rakt in i ett obegripligt månlandskap. Solen sänkte sig allt längre ner och med handen måttade jag mot horisonten och såg att det nu inte var så många timmar kvar, innan solnedgången skulle vara ett faktum.

Vi körde vidare och kom fram till ett gammalt Gotländskt fiskeläge.

Vi steg ur bilen igen och jag läste på informationstavlan, som fanns vid parkeringen.

Vi bestämde oss för att det fick räcka med, att ha läst informationstavlan och att inte trängas med de övriga turisterna, som hade dragit sig ner mot de gamla byggnaderna.

Väl i bilen igen beslutade vi oss för, att inte åka längre längs naturreservatets kustremsa, som fortsätter ännu längre upp. Vi vek av inåt landet och efter en stund passerade vi en gammal väderkvarn mitt bland de vindpinade tallarna och enbusksnåren och en hel del gamla hus i gotländsk byggmodell och så naturligtvis får och åter får. Det här är fårens ö, Fårö.

Det visade sig att vi åter kom fram till kyrkan på Fårö och när vi gjorde det insåg vi också, att Bergmancenter http://bergmancenter.se/ bara ligger ett stenkast från kyrkan! Äpplet faller sålunda inte långt ifrån trädet. Men nog känns det ironiskt hur liv kan gestalta sig, när man betraktar något på avstånd och har tiden som parameter.

När vi åter närmade oss färjeläget på Fårö var det inte längre samma våldsamma kö, som det hade varit när färjan anlöpte vid vår ankomst och som fått oss, att nästan få hicka vid blotta tanken på en lång väntan, även om det nu inte var fråga om något gassande solsken mitt i den hetaste delen av dagen. Men antagandet att det nog inte skulle vara så lång kö, när vi skulle tillbaka till färjelägret på Fårö visade sig vara helt riktig. Vår väntan blev inte speciellt lång. Färjorna går i skytteltrafik och efter en sväng mot Gotland var det vår tur att köra ombord på samma färja, som vi kommit dit med. Sålunda fick färjan Bodilla av Saltsjöbaden bli ett oprövat kort.

Åter tillbaka till Fårösund stannade vi till vid ICA Bungehallen. Tanken om kaffe med Saffranspannkaka på Fårö hade helt gått i stöpet, därför att inget fanns öppet på Fårö. Allt var stängt för dagen och inte ett kafé eller restaurang öppet så långt ögat nådde. Pubkväll kändes inte som något alternativ och var det enda som fanns att tillgå.

Det fick istället bli det inhemska bageriets leverans till ICA, som fick stilla min undran över hur saffranspannkaka med salmbär smakar. Naturligtvis undrade jag ändå om det verkligen var så det skall smaka, eller fanns det nu någon bättre smakupplevelse som jag skulle gå miste om. Så några dagar senare smakade jag på en dubbelt så dyr och mycket platt sak i caféet vid Lummelundagrottan och kunde bara konstatera, att den från Ica och det inhemska bageriet var en betydligt bättre investering.

Tur att jag skickat hem ett vykort med recept på äkta hemlagad Gotländsk saffranspannkaka och burkar med salmbär har köpts med från lördagsmarknaden i Fårösund.

När vi på kvällen försökte övertala min barndomsvän om, att hon skulle följa med oss på Bio Roy i Fårösund, för att se den prisbelönta filmen "Tusen gånger god natt", skrattade hon bara och sa, att hon inte varit på bio sedan hon var ung. Då konstaterade vi att det måste ha varit snudd på Ingmar Bergmans internationella genombrott inom filmvärlden med "Det sjunde inseglet".
Titeln på filmen, "Det sjunde inseglet" syftar på ett avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden "Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme." (Uppenbarelseboken 8:1). Referatet hänvisar till "Guds tystnad", som är ett viktigt tema i filmen.

Men eftersom min barndomsvän är av den åsikten, att alla kyrkor borde rivas, insåg vi vid en närmare eftertanke och glada skratt, att det i hennes fall måste ha gällt tiden för frågan om "Det elfte gomseglet" för dagen.

Sålunda ett vanligt hederligt tandläkarbesök, där tandläkarsugen blir det centrala i hela berättelsen innan allt rinner ner i halsen. Det kanske man också borde göra en film om...

Ännu ett besök i Lars Lerins värld = Sandgrund i Karlstad.

Efter att ha passerat den ambulerande utställningslokalen med  gästutställaren, som jag hoppar över att namnge, stegade jag och Herr H iväg mot Sandgrunds café. Vi plingade på knappen och upp dök "Junior". Räkmackorna var slut för dagen, så vi fick hänge oss åt en smarrig citrontårta istället med kaffe till. Den stora vita kaffekoppen med guldkanter, som Herr H fick var ett konstverk i sig. Medan jag serverades i det som brukar vara ett fall för caffe latte.

Jag passade på att fråga Junior vem som bestämde över vilka, som fick hänga ut i gästutställningslokalen på Sandgrund. Det bestämdes av en gallerist i Stockholm tillsammans med Lars, kom det fram efter ett väldigt diskuterande fram och tillbaka. Mycket känd konstnär var det som denna gång hade hängt ut sina "verk", eller skall man nu kalla dessa för "värk" rent utav? Saker och ting blir ju inte till det bättre för att man tillhör någon fin konstnärssammanslutning, eller har en konstutbildning bakom sig.

Jag tog min caffe latte och gick mot ett bord med "Lars Lerinutsikt", eftersom regnet hängde i regntunga skyar och inte inbjöd till att sitta utomhus. Därmed överlät jag till Herr H att bära brickan med citrontårtbitarna. Jag hörde då hur Junior frågade Herr H om jag var konstnär.
- Nej, det var vi inte vi bara höll på lite med allt möjligt, svarade Herr H Junior, utan att han visste i vilken avsikt jag hade ställt frågan till Junior.

Jag kände mig lite irriterad över Herr H:s förminskning av mina egna konstnärliga utbildningar, men brydde mig inte vidare i det. Det är så många som förminskar det man gör och ändå aldrig kan tas ifrån. Det är ju inte alltid de stora elefanterna inom utbildningar, som är de bästa. Men min avsikt med frågeställningen hade dessutom varit en helt annan.

Trots allt så är jag en länk i tre generationer kvinnor, som producerat konst, varav det senaste tillskottet har en rätt hyfsad konstnärsutbildning också. Sedan att man inte skapat sig ett värde i namnet, det har ingen som helst betydelse för egen del. Jag känner till många som skapat sig ett enormt varumärke enbart med namnet, men hur tilltalade är den konsten egentligen?

Mina tankar levde trots allt alltjämt kvar i det vi hade lämnat bakom oss, bara en timma bort och mina tankar om framtiden. Finns inga drömmar längre, så var finns människan då? Det fanns ett syfte ur ett betydligt längre perspektiv med mina spontana frågor till Lars Lerins älskade make Junior om vem som kunde få ställa ut på Sandgrund.

Precis som jag trodde så fanns det en hel del nyhängt, sedan vi kvistade förbi Sandgrund sist. Jag hade räknat ut att så kunde vara fallet, eftersom det pågår en Lars Lerinutställning på Akvarellmuseet i Skärhamn, som vi hade besökt tillsammans med ett sidoskott i vår udda familjebild i början på juni. http://gun-m-ek.blogspot.se/2014/06/akvarellmuseet-i-skarhamn-lars-lerins.html
Jag får alltid "hemlängtan" när jag ser en del av Lars Lerins verk. Ovanstående svit var inget undantag.

Förutom en hel del nya vägghäng så fanns en svärm av brev som Lars Lerin sänt till sina föräldrar under hans tid i Lofoten.
- Han är nog en riktig morsgris, kommenterade Herr H alla de ljuvliga bildbreven som Lars Lerin skickat.
- Skulle inte du pinka ner dig av glädje om du fick sådana brev, undrade jag. En grymtning kom till svar från Herr H...

Skuggorna från träd till hus, rörde också i min sårade hemlängtan till något som inte längre är, som är utplånat från jordens yta. Det är så livet är, när man är född på fel plats på jorden. Vem kan förstå den sorgen mer än människorna, som själva är födda och haft sina liv i Malmberget. 40 år av mitt liv det är en lång tid, att få utraderad av svenska statens penningbegär.

Jag skall inte släppa ifrån mig fler bilder från utställningen och Sandgrund, men akvarellerna från Lofoten rörde också i den tysta saknaden. De färgsprakande akvarellerna från tivoli och karuseller och vem kan göra något sådant förutom Sveriges mästare i akvarell: Lars Lerin.

Vi hittade också denna underbara skapelse, en hemmafixad spark gjord av två gamla skidor, som medar. Vad forslar man på en sådan spark? Jag kom fram till att den måste fungera som taxi för stelfrusna personer, som haft ett alltför rikligt intag av spirituosa.

Egentligen hade vi tänkt oss, att också besöka Värmland museum, för att kika lite på den utställning, som skrivargruppen på Kyrkeruds Folkhögskola hade tipsat om på samkvämskvällen, när vi avrundade den veckans sommarkurser/utbildningar. En utställning i ord... Men min sargade kropp inbjöd inte till mer utsvävningar än det som ikonmåleriet redan hade tillfört den och stoppet vid Sandgrund i Karlstad. Det räckte och blev över. Vi började därför köra hemåt med ett litet stopp vid Degerfors kyrkogård.

Först idag råkade jag av en händelse få syn på skäggiga damen, Conchita Wurst, som vunnit Eurovision Song Contest.

Jag kan ju förstå om Putin fick tuppjuck av blotta åsynen. Han har väl alla tänkbara fobier om människor, som inte är stereotypa militärer.

Men det skulle nog vara en uppfriskande fläkt om det verkligen fanns dylika militärer som Conchita Wurst. Kanske lite spretigt med klackeskorna som marschkängor, men ändå.


Nu har jag i och för sig inte lyssnat alls på några av de övriga bidragen, men den här smörsången gick väl an som melodislagerfestivallåt. Den t.o.m. lät som en medlodislagerfestivallåt.

Festligt var ju bensparkarna i rosenbadkaret, som jag såg på en annan youtubelänk. Varje självutnämnd prinsessas våta dröm.

Själv drar jag mig till minnes den skapelsen, som brukade uppenbara sig på Bacchus här i Göteborg, på den tiden min gayvän Ole levde och jag brukade släpas dit någon lurvig lördagskväll. Jag brukade hänga i baren, det kändes lite mer strategiskt, eftersom jag var en udda fågel i sällskapet.

- Hej tjejer, brukade basrösten ropa åtföljt av ett kvitter som påminde mest om en tropisk orkan med torrhosta.

- Åh herre gud inte DET igen, brukade Ole sucka djupt och slå sig för pannan.

Själv var jag rätt fascinerad av att studera de enorma klackeskorna, till den snäva svarta lilla (urläses stora), med handväskan dinglande i värsta tant-på-rea-greppet om väskhandtaget. Men det är väl helt ok, även buktjocka damer skall väl få ha figurslimmade kläder om de nu känner för det.

Min första kontakt med den här varianten var dock på Reperbahn i Hamburg sommaren 1970. Jag stod i baren och hängde med ett gäng halvt glosögda svenskherrar och såg på uppträdandet, som var en regelrätt stripteaseuppvisning.

Det var en underskön skapelse med alla kvinnliga tillbehör. På de svällande brösten fanns tofsar på vardera bröstvårtan, som förföriskt slängde runt och runt och runt, samtidigt som klädhögen på golvet växte. Jag stod där och funderade om tofsarna var fastsatta med sugproppar på bröstvårtorna och var tämligen ointresserad av det, som fick herrarna att bli rödflammigt upphetsade.

- Så där skall en riktig kvinna se ut! skrockade herrarna som stod bredvid mig.

De upprepade sig flera gånger, som om de behövde säga det högt om och om igen för att komma i form.


Helt euroforiska var de av upphetsning, när det ena plagget efter det andra lämnade kroppen. Jublet och busvisslingarna nådde långt ovanför taket och var tillslut öronbedövande.

Så lät skapelsen det sista plagget falla, som dolde de ädlaste delarna. På scen kunde man nu skåda en rekorderlig klockstapeln, som dinglade av och an och hade satts i snurr och gungade i samma takt, som tofsarna på de spetsiga brösten.

Det blev dödstyst i lokalen och man hade kunnat höra en knappnål falla till golvet.
NU var det dags för mig att ta till orda:

- Ja, det var sannerligen en riktig kvinna, sa jag till svenskillarna i baren som stod där med foderluckorna på vid gavel och stirrade likt ett gäng intelligenta kossor! 

Deras reaktioner fick mig att sträcka ner handen i ölstopet, som stått orört framför mig och ta lite skum och pudra halsen med, som för att poängtera att här krävdes verkligen extra ordinära handlingar för att svalka sig.

Men herrarna vid bardisken var som fortsatt förstenade och ur skuggorna lösgjorde sig en gestalt, som viskade till oss, att det var nog bäst att jag genast tog mig därifrån. Man tyckte inte om min kvinnliga färgring i skinnställ i lokalen, den hade skapat irritation, det här var ingen plats för kvinnor att vara på.

Jag förespråkar verkligen allas lika värde och rätt till att vara dem de är, men det finns inslag som jag finner enormt motbjudande och människofientligt. När vi kom fram till motorcyklarna och åkte därifrån i mörkret kände jag, att besöket på Reperbahn inte precis hade förändrat mina åsikter. Det riktigt ångade prostitution och förnedring om hela Reperbahn och det finns alltför många liknade ställen. 

Människor till salu i skyltfönster eller utnyttjande av människohandlare till rena rama slaveriet... Suck, borde vi inte kommit längre i mänsklighetens historia år 2014.

red light district