Jag kommer inte längre ihåg syftet, minns bara spridda skurar av den resan. Som t.ex. den idel förvånande notarien, som den här gången lyckades styra den motvilligt uppbjudna kanslisten baklänges rakt in i orkesterns trumset. Där låg de sprattlande en bra stund innan de slutligen kom upp. Han över och hon under, trots att de varit ensamma på det enorma dansgolvet och dansgolvet var en av de mest tilltagna jag någonsin sett.
Finnarna tänker väl på det svängrum som finsk tango kräver, när de bygger dansgolv till en dansrestaurang. Det kanske var det som fanns i notariens sinne, när han med vindens hastighet styrde ut den uppenbart motsträviga damen.
Jag minns att orkestern spelade vidare som om inget hade hänt, men deras uppspärrad ögon följde med intresse vad som hände vid trumsetet. Vi övriga satt nog allihop och såg ut som fågelholkar i munnen.
Hennes ursinne tillhör också minnesbilden, när de två tidigare dansande slutligen efter ett väldigt bök lyckades ta sig upp ur trumsetet, där trummisen försökte rädda cymbalerna och hi-haten, som vinglade betänkligt upprepade gånger, när de försökte ta sig upp. Innan hon med bestämda, klampande steg återvände till bordet och satt sig i stolen med en smäll.
Han kom lommade efter högröd i ansiktet som en kokt kräfta. Hon skulle minsann aldrig mer titta eller tala med den kompletta galningen!
Om det blev så? Inte vet jag.
Men jag minns att han drev omkring på tingsrätten under lång tid tämligen slokörad. Själv har jag glömt bort hans namn, har bara en känsla av att han till förnamnet hette Lars. Men jag kan också minnas fel. Notarierna kom och gick och stannade trots allt bara sin praktiktid innan de skulle vidare. En del av dem har naturligtvis lämnat bestående intryck och minnen efter sig. En del bra, andra med en unken air omkring sig, som jag ibland kunde önska att det skulle försvinna in i glömskan, andra har försvunnit i mängden och bruset av allt annat, som utspelat sig på en dylik arbetsplats.
Mitt naturvetenskapliga experiment då.
Jag drog mig till minnes att vi hade besökt en gammal kyrka där det låg en luthersk prästen till beskådan nere i kyrkgolvet, som nu hade en glasskiva över sig. Jag minns att jag närmade mig hålet i golvet med viss bävan. Hans yttre såg ut som svart torkat läder och jag minns att jag liksom mina arbetskamrater blev stående med huvudet fyllt av tankar och en stillhet vid betraktande av den intorkade kroppen. När jag såg honom tänkte jag omedelbart på likheten till torkat renkött.
Våra röster hade skruvats ner om de ens fanns där. Det var bara en och annan viskning som jag kunde uppfatta.
Det bisarra i sammanhanget var att prästen saknade en arm. Under kriget hade soldater sökt skydd i kyrkan och det bar sig inte bättre än att man tog upp honom och dansade runt tills ena armen slets av.
Prästen Nikolaus Rungius, den intorkade prästen i kyrkgolvet, har sedan sin död 1629 slitit ut ett flertal kistor utan att själv förmultna. Men också gjort Kemi landsförsamlings gamla kyrka världsberömd. Kistorna har förmultnat och åtminstone 1704 gjordes en ny och minst två gånger därefter. Men den gamla kroppen har i enlighet med prästens ord inte ruttnat. Både ben och muskulatur finns kvar och kroppen är alltjämt mjuk. Vetenskapliga analyser har gjorts men någon slutgiltig förklaring till varför kroppen bevarats har inte kunnat göras. Nikolaus Rungius har gjort kyrkan till ett av norra Finlands största turistmål.
Enligt sägnen lär Nikolaus Rungius en gång i en predikan sagt:
- Om mina ord inte är sanna kommer min döda kropp att ruttna, men om de är sanna skall liket inte ruttna.
Min tanke var när jag såg den bananen i kylskåpet, som sakta förvandlats från grön, till gul, från gul till brun, om det trots allt är så att allt levande, om de förvaras i konstant temperatur (kyrkgolvet lär inte ha varit varmt med tanke på en ouppvärmd gammal kyrka) kanske går samma process till mötes.
Så här ett par månader efter försöket startade kan jag bara konstatera, att när jag öppnar kylskåpsdörren så möts jag av denna banan, som numera fått formen av en gradängtrappa i svart och som har väldigt många slående likheter med prästen Nikolaus Rungius "mumifierade" kropp, precis som jag utgått ifrån att så skulle kunna ske.
Det är också intressant att iaktta och lyssna till människorna som öppnar kylskåpsdörren och till sin förvåning finner en alltmer mystisk banan liggande därinne:
- Vad har du tänkt göra med bananen?
- Du det ligger en banan i kylskåpet som nog sett sina bättre dagar.
- Den där bananen som ligger i kylskåpet och ser allmänt ledsen ut, vad har du tänkt göra med den?
- Varför ligger det en banan i kylskåpet, som bäst-före-datum för länge sedan har passerat?
 |
| Bananen tillfälligt utlyftad ifrån kylskåpet för att fotograferas. Nu åter på sin plats igen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar