När man håller på med genomgång av allt det förskräckliga som man samlar på sig - hittas ett och annat roligt också.

Herr H kom stövlandes in till mig som satt nedsjunken framför en massa papper jag höll på att rota i. Han berättade att han hade hittat en gammal dagbok han hade skrivit under en rehab.vistelse efter ett återfall av cancern.

Så läste han högt från en lös lapp, som han antagligen haft som minnesanteckning för att senare föra in noggrannare anteckningar i dagboken.

Så undrade han om jag kunde gissa mig till vad det hela handlade om. Jag fick ett datum och årtal att gissa ifrån. Det var inte svårt...

Dr Beatrice - tyska glasögon
Syster Christina - österrikiska
Beatrice - mörkhårig, stora tänder
Annakarin - något tyslåten
x) Nadja - pappa från Egypten, mamma tyska
Kattis - långt mörkt hår
x) Bosse - ende gossen
Anna - ung
x) Margareta - sur, eller bara allvarlig, från Avd 1.

Sedan hade han gjort en beskrivning av vad x) betydde = utan humor!
Även om jag själv inte har varit närvarande, eller träffat någon av dem så kunde jag med vägledning av de få orden skapa mig en bild av vad som rört sig i hans lilla hjärna.

Men tro nu inte för ett ögonblick att han inte hade det bra där än en gång.

Prostatacancer, peniscancer och "manssjukdomar/mansproblem" det måste nog tillhöra det mest tabubelagda som finns att skriva om.

Det är synd att det inte går att prata om/skriva om, utan att det blir så många oönskade effekter av det hela.

Jag har dock lärt mig under alla dessa år, som det varit en oönskad följeslagare i mitt eget liv och då menar jag naturligtvis inte att jag själv har dessa sjukdomar/mansproblem, utan att jag stått mitt i detta minfält som detta kaos bestått av.

Liksom alla andra sjukdomar & tillstånd blir även detta något som även påverkar de anhöriga i mer eller mindre omfattning, eller som drabbar helt förödande när utgången inte blir bra.

Under de här åren, sedan 2005, har det varit en del av min vardag, en del av mitt liv. Jag skulle ljuga om jag påstod att det varit lätt att släpa omkring på denna ryggsäck. Men jag lärde mig redan från första ögonblicket det intog mitt liv, att kunskap och att orka sätta sig in i allt som faktiskt finns, det är den bästa hjälp man kan få.


Hur prostatacancerdiagnosen gjorde sitt inträde i mitt eget liv, det kommer jag nog aldrig att sluta tänka på. Det ligger så mycket sorg i den här speciella dagen och jag minns så väl alla tankar och vad som hände den här dagen, när himmel och jord bytte plats.

Inte blev det så mycket bättre, när även peniscancern gjorde sitt inträde med ytterligare en i min egen innersta krets.

Det som jag förstått så här i efterhand är att det pratats/skrivits alltför lite om. Kanske är det människans ovilja att prata om, kanske är det så att det trots allt och mot bättre vetande är något "man inte pratar om". Jag undrar alltjämt om det beror på att det är det svåra därför att döden kan bli en verklighet, eller om det beror på att det är den mest privata regionen i en mans liv.

Men själva problematiken det är som att ofrivilligt åse Rysk Roulette och veta att man kan inget annat göra att stå kvar, eller lämna och låtsas som om problemet inte finns. Sopa under mattan helt enkelt. Men vad vinner man med det? Vad blir vinsten i ett sådant agerande. Är det så att vissa sjukdomar/tillstånd eller döden är helt TABU... Det väcker ilska, det väcker så mycket som blir obegripligt för den vars vardag det har blivit en del av.

Det har sedan dess hunnit bli många tankar i och om något som tycks vara alltfler män och faktiskt rätt unga män drabbas av, det är inte bara "gubbar" som drabbas. Från det värsta när döden blivit resultatet, till det mer lindriga som helt uppenbart går att leva vidare med även om livet aldrig kan bli som förut. 

Jag är medlem i Pro/Liv, Prostatacancerföreningen i Väst sedan 2005, i egenskap av anhörig och där har jag gjort många erfarenheter liksom i mitt eget liv, som jag inte kunde ana mig till om att ens äga den där februaridagen 2005, när bomben briserade fullt ut genom ett kuvert i brevlådan. 

http://www.prostatacancerforbundet.se/local_start.asp?nodeid=147549 
 
Otaliga är de män som jag genom Pro/Liv har kunnat följa och vars saga numera är all. Det som är glädjande är att det inte per automatik är döden som väntar som ett brev på posten, utgången är inte lika för alla och kunskaperna blir bättre även om det är långt ifrån några självklara saker hur allt hänger ihop.

Jag själv är idag nog en aning klokare, en aning mer insiktsfull och jag tror mig också veta hur dessa sjukdomar/problem överhuvudtaget kan uppstå.

Jag vet också vad som kan vara av värde efter en operation, jag har sett det med egna ögon och jag sänder ständigt en tacksamhetens tanke till Vidarkliniken i Järna, som kunde hantera den eftervård som den vanliga svenska sjukvården idag inte längre kan hålla med. Mina erfarenheter är vid det här laget många...

År 2014 förändrades dock mitt liv till det mer positiva, trots all väldigt trista fakta och facit jag idag, år 2016 bär i min hand. Förändringen där det inte längre kändes som om jag gick omkring med en bomb i fickan, som kunde brisera i vilken sekund som helst. Den förändringen kom professorn tillika överläkaren vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Ralph Peekers med och det föredrag han höll vid Pro/Livs årsmöte.

Jag minns att jag när jag kom ut på gatan igen på väg mot bilen, kände jag mig som om jag för första gången på många år kunde andas! Torde andas. Vågade andas...

Några frågor på det?

När hotellväggar börjar lämna budskap den ena gången efter den andra - är det bara ren slump då också?

Varför skulle livet vara så grymt, att de försvann allihop i ett slag: mitt ende syskonbarn, hans mamma (dvs. min syster) och hans pappa. Jag hann med en begravning till mellan hans och min systers, det var en gammal väns - vars lilla barnbarn nu förlorat sin pappa, sin farfar och nu även sin farmor. Sådant är livet för de som inte skonas av livet självt.

Därför kändes det något makabert vid minnesstunden i församlingshemmet då en nog så fullmogen kvinna steg upp och pratade om, att hon hade svart bälte i begravning. Hennes mamma hade dött för fem (5) år sedan och så ältade hon om en svart blus, som skulle passa till begravning i en segdragen historia, som jag bara satt och önskade att den skulle ta slut, innan jag själv dunkade i golvet vid blotta tanken på att min systersons söner satt där och stålsatte sig och hans fru, som inte vet något annat liv än livet med honom, eftersom det träffats när hon var 18 år och varit varandras liv sedan dess.

Den arma människan med den svarta blusen som passar så bra till begravning och innehav av svart bälte i begravning förklarade för oss närvarande hur viktigt det var med det där sista samtalet, som hon helt uppenbart missat med min systerson. Hon trodde på fullt allvar att det gällde alla som satt i lokalen, att hon hade något att lära oss: om missat sista samtal, svart blus som passar utmärkt till begravning och om en förälders död.

Varför inte fråga istället för att anta i en stund som denna, när alla har nog med att bara överleva dagen. Därför att vi alla har hunnit ha det där sista samtalet flera gånger om, eftersom ingen av oss, inte ens han, visste när det verkligen skulle vara de sista orden i det här livet. Det har inte saknats dylika samtal i mitt liv och det finns aldrig några sista samtal. Det blir alltid en massa frågor som aldrig ställdes, något som inte sades. Det finns inga sista samtal.

Ibland förstår jag inte hur man trots allt lyckas hålla ihop i sömmarna, utan att gå sönder av det man dessutom måste utstå från yttervärldens klavertramp.

Det var med dessa tankar på ständig repetition inne i huvudet jag dråsade i säng och drog täcket över huvudet när vi återvände till hotellrummet.

Ovanför mitt huvud stod det på väggen (tapeten) i hotellrummet
Sollentuna härad

 

                                                            uppmätt 1901 - 1902

                                                       1:50 000


When light goes down, I see no reason  
for you to cry. We´ve been throught this before
in every time, in every season,
God knows I´ve tried
so please don´t ask for more.
Can´t you see it in my eyes
this might be our last goodbye
        CARRIE, CARRIE
Things they change my friend
CARRIE, CARRIE, maybe we´ll meet again.
I read your mind, with no intentions
of being unkind, I wish I could explain
it all takes time, a whole lot of patience
if it´s a crime,
how come I feel no pain.
                                      

På hörnsidan av tapeten fanns även kartan över Sollentuna härad och ungefär där Hammarby Kapell finns på kartan flög en örn. Längre ner på bilden fanns Tors hammare. Det var som om tapeten var uppsatt enkom för denna dagen och bara just ovanför mitt huvud och där jag hade valt min sängplats, utan att vara varse om vad som fanns på väggen.

 Jag mindes hur jag som liten ofta drömde hur jag flög fritt över något som måste ha varit något som liknade Anderna.

När mamma skulle måla varsin tavla till mig och min syster valde hon ett motiv med ett hus i en lantlig idyll på en liten höjd. Medan jag propsade på att mamma skulle måla ett örnbo i en hög och krokig tall till mig. Med en örn som kom flygande till sina ungar med en död fågel i näbben. I bakgrunden fanns ett stormande hav. Min mamma stålsatte sig och försökte visa mig andra motiv som hon skissad upp. Hon tyckte inte att det var en passande målning till en 5-åring. Men jag stod på mig och tavlan hänger än i denna dag i mitt vardagsrum.

Kanske visste jag redan då vad livet skulle ha med sig i sitt sköte för min del. Inte bara för min egen del, utan för de flestas där livet inte gått fram skonsamt: ett stormande hav i fjärran, ungars behov av omsorger, kampen och liv och död, livet som alltid måste betraktas i ett helhetsperspektiv vilka förutsättningarna än är.

Men det hindrade inte att texten på väggen, på tapeten i hotellrummet var en slags summering av alla de samtal jag och min systerson haft, när han förstod att han inte längre kunde få annat än köpa ytterst lite mer tid och att han vara så sjuk, att han inte ens kunde åka upp till sin mammas begravning. Kunde inte ens sitta upprätt. Det märkliga är att jag drömt så många gånger redan under våren att jag skulle stå där vid min systers grav och att han inte skulle vara där.

Han ringde mig på morgonen strax innan hans mamma skulle begravas och jag var på väg ut till flygplatsen i Gällivare för att hämta upp min dotter i min avlidna systers bil. Han tyckte att det var väldigt underligt att ingen annan än han hade sett rosorna uppe kring Kaknästornet, som prydde fasaden strax nedanför där festvåning/restaurangen och utkiksplatsen finns.

Visst är det så att jag alltid kommer att tycka att han borde få rätt. Kaknästornet borde verkligen behöva rosor i den grå fasaden.
För mig kommer de alltid att finnas där, Nennes rosor.

Det är slut nu, säger du med en röst som knappt går att känna igen.

Jag känner hur hela min strupe snörs ihop och hur magen blir blytung, men runt om mig är det Annandag jul.

Länge har vi vetat hur det kommer att bli.

Ändå...

Inatt var en underlig tystnad som omgav mig, det var som den dagen du föddes: en väntan.

Skillnaden var bara att du dog.

                                    Stjärnorna

                     Nu är det slut.  Nu vaknar jag.
                     Och det är lugnt och lätt att gå,
                     när inget finns att vänta mer
                     och inget finns att bära på.

                     Rött guld i går, torrt löv i dag.
                     I morgon finns där ingenting.
                     Men stjärnor brinner tyst som förr
                     i natt i rymden runtomkring.

                     Nu vill jag skänka bort mig själv,
                     så har jag ingen smula kvar.
                     Säg, stjärnor, vill ni ta emot
                     en själ, som inga skatter har?

                     Hos er är frihet utan vank
                     i fjärran evigheters frid.
                     Den såg väl aldrig himlen tom,
                     som gav åt er sin dröm och strid.

                               - Karin Boye -

         ur diktsamlingen "Ur gömda land"

En av alla finstämda och nära stunder vi haft även sedan du blev vuxen, dit livets brus inte nått. Här med min lilla Elisabeth, som tar sina vanliga glädjeskutt i Trädgårdsföreningen.

                                                                     R.I.P

                                                             älskade Nenne
         med dig brast den sista länken i min familj, kvar är nu bara jag och 
               mina barn - och de som tillhör den sköra framtiden till.

Jag sitter och tänker på "pärlemormoln" - antagligen för att släppa tankarna ifrån saker och ting som krupit innanför skinnet och rent ut sagt skämmer skiten ur mig!

Helt plötsligt blir det enklare att ägna sig åt det mer världsliga. Allt för att på något sätt komma ut på andra sidan tunneln och hoppas att man inte anländer som hunden vars tass tåget körde över.

Jag kommer ihåg att vi hade en rysk tolk på tingsrätten, vars man arbetade på KTH i Stockholm och höll till mycket uppe på Rymdforskningsstationen Esrange i Kiruna. Konst och vetenskap har alltid varit två ämnen, som alltid har fascinerat mig, så det var i och för sig inte så märkligt, att jag berättade om de märkliga moln som hade dykt upp våren innan och som var så skarpa, att jag genast blev förblindad så fort blicken bara sökte sig till dem. Det kändes helt enkelt väldigt skadligt att betrakta molnen med blotta ögat.

Eftersom jag och tolken hade hamnat i en diskussion under lunchen om hennes mans arbete på dels KTH dels vid Esrange, undrade jag om hon inte kunde fråga sin man om de märkliga moln, som hade snurrat runt i mitt huvud, utan att jag hade lyckats hitta någon vettig förklaring till dem. Det dröjde väl ungefär 5 sekunder (naturligtvis en överdrift från min sida), innan hon ringde upp och ville veta mer om molnen som jag hade sett.

Jag visste mer utförligt bot på det, eftersom jag faktiskt hade fotograferat dem och kunde lämna ifrån mig dessa foton till henne. Visserligen hade inte färgöverensstämmelsen varit hel ok från verkliga moln och det som hade återfunnits på fotona. Själv kände jag att molnen kändes skrämmande, det var något som var i olag det kände jag intuitivt, eftersom jag trots alla mina år i norr aldrig hade sett dess like. Sedan att jag tycktes vara ensam att ha uppmärksammat dem gjorde mig inte heller lugnare. Av en ren slump hade jag råkat lyfta blicken uppåt och fått syn på dem, som helt kortvarigt hade visat sig på en tämligen ljus vårhimmel.

Några år senare läste jag om att det nu fanns alarmerande rapporter om att ozonskiktet kring polarzonen inte bara hade tunnats ut, utan nu fanns även stora hål. Jaha, tänkte jag, det måste väl vara förklaringen till de märkliga molnen.

För inte alltför länge sedan gick jag omkring och ältade detta med de skarpt självlysande molnen. Vad var det nu den ryske tolkens man hade kallat molnen för? - Irriterande att inte minnas något som jag vet att jag lagt mig vinn om att lägga på minnet. - Det är som om jag håller på att vaska fram sådant som ligger på hårddisken och nu är hög tid att rensas upp, eftersom det inte har gjorts tidigare.

En sak har jag lärt mig av min gamle Mentor Möller: är det något man verkligen vill veta/bör få kunskaper om, då får man det tämligen omgående. Det finns någon form av högre hierarki som står en bi i dylika fall.

Idag när oron förde mig ut på upptäcktsfärd för att skingra tankarna, fann jag det helt plötsligt och det visade sig att det som vanligt var involverade så många "slumpartade personer" att det inte längre kändes som en slump. Jag skulle verkligen få veta det här och NU:

http://www.nsd.se/nyheter/jokkmokk/markliga-moln-visade-sig-9764143.aspx

Däremot kändes det inte som om den därifrån länkade artikeln var helt sann - om dess ofarlighet

http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/vackra-moln-inte-langre-sa-farliga-5935625.aspx

Det kändes mer som om det var fråga om rena gissningstävlingarna... och min upptäckt av pärlemormolnen, som måste ha varit någon gång i början på 80-talet och som nu hade antagit sådana proportioner, säger mig att det är nog betydligt allvarligare nu än det var då. Därför att jag lovar och svär att dylika moln har inte funnits på mörka himlar i norr förr medan jag var en del av det lappländska arvet, som nu finns i de båda länkarnas bilder.

NU är det helt uppenbart, att de finns där på mörka himlabottnar och har fått ännu en ny skepnad från skarpt pastellfärgade prismor till något helt annat.

Norrsken som sprakade ovanför huvudet och gjorde hela håret statiskt kunde vara både skrämmande och fascinerande, det är ungefär där som upplevelserna från rymden handlade om fram till 80-talet.

Min kusin Karin som bor i Tyskland ringde mig idag och påminde mig om att tiden rusat iväg,

genom att tala om att det i år var 40 år sedan de flyttade till Tyskland.

40 år? Vart tog tiden vägen och vi med den...

Så pratade vi om väder och vind och vad som hänt oss själva sedan vi talades vid för drygt en månad sedan. Sedan om det oundvikliga, det tunga som finns omkring.

Det finns många likheter mellan oss, hon förlorade också sin mamma i cancer i alltför unga år och hon är liksom jag född med ett hål i hjärtat. Hennes har växt igen har det nyss visat sig då annat tillstött. Medan jag nu står inför att få vetskap om vari problematiken för egen del ligger. Besök hos hjärtläkare är inte det som jag direkt kunde föreställa mig skulle stå på min egen agenda. Jag hoppas och vill tro att jag är förskonad från åtminstone det, det måste finnas någon annan förklaring. Därför att det känns som om allt övrigt som finns runtomkring mig är fullt tillräckligt att tampas med.

Det är ändå märkligt i stunder som dessa, att glädjen och skrattet trots allt kan bestå då döden åter står i begrepp att visa oss hur maktlösa vi är. Livet är ett mysterium...

Jag har svårt att förlika mig med att min älskade systerson kämpar på upploppssträckan mot det obönhörliga slutet. Det är svårt att stå vid sidan om och veta att inget kan jag göra, som skulle förändra utgången.

Mo Nunne kan inte den här gången pussa på det onda för att det skall försvinna för honom, kan inte ens sätta på ett plåster som skulle kunna lindra. Cancern kommer att vinna den här striden och den utmätta tiden är snart till ända.

Än en gång på väldigt kort tid kommer jag att stå där vid fullbordat faktum: sorg är det pris vi får betala för kärlek.

Jag är reflektor idag också - den här gången om livet och sådana som massmördaren Anders Behring Breivik.

Ibland när det egna båset är överfullt och rinner över alla bräddar, därför att det hela tiden späs på med ännu mer elände, det är i dylika lägen jag verkligen får anstränga mig för att inte drunkna i saker som står utanför min påverkan. 

Herr H är i eländig form igen på många sätt. Sedan om det är rent tillfälligt, eller om det är cancerns återinträde vete gudarna. Eftersom eländet brukar anlända i klusterform, känner jag hur jag för varje gång blir alltmer härdad. OM man nu någonsin kan bli härdad för det som händer ens nära och kära. 

Just nu tycker jag livet känns jävligt orättvist och hela tiden är min mammas ord satt på repris i mitt medvetande: Du kommer inte att få mera att bära på dina axlar än du klarar av. Jag hoppas att hon hade rätt.


Herr H gör i alla fall det bästa av situationen, trots ett evigt stönande så fort han rör sig. Han har dragit fram hela filmsamlingen av Åsa-Nissefilmer och TV-serien Jeeves and Wooster, som är mer underhållande är skrikiga Åsa-Nisse. Men slutvalet föll på filmen "Fula, skitiga elaka", en helskruvad italiensk film, som nu fyller huset med rapp italienska.

Jag har i tankarna fastnat vid massmördaren Anders Behring Breiviks hot om att svälta sig till döds. 
http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2850044-ingen-stoppar-breiviks-hungerstrejk 

Den norska varianten är lite mer svårläst, eftersom det är köptvång där: 
http://www.dagbladet.no/2015/10/01/nyheter/pluss/innenriks/anders_behring_breivik/22_juli/41299595/ 
men listan är ingalunda obekant vid det här laget.

Anders Behring Breiviks klagolista rör inte alla människor han tog livet av eller förstörde livet för. Utan navelluddet på denna förvirrade människa har så här långt varit lång:
för gammal Playstation,
får inte umgås med de andra fångarna,
hans brev stoppas,
problem med de tänkta pompösa studierna,
täta kroppsvisiteringar,
hans egna lokaliteter,
den minskade kontakten med kvinsparna i Skien fängelset och det är bara ett axplock.

Den klagolistan kan inte Anders Behring Breiviks offer skriva.


Det är svårt att förstå hur en sådan förvirrad extremist tänker. Speciellt när man ställer det i proportioner till vad människor får gå igenom i sina liv. För till vem skulle dessa klagolistor om livets orättvisor kunna ställas?

Hur stor är lagom dos? - 

(Fotot florerar på FB och kan därmed anses brukats otillbörligt av mig.)

I livets villervalla kommer tankar av allvarligare slag: om livet, om orättvisorna, om miljöer, om att resa, om att få höra till och om NATO....

Det hela började när jag var en brakskit hög. Vi hade suttit där på Nybergs betongmur längs Barongatan i Malmberget. Det pågick allmän brännboll bland alla Bäckens ungar där alla åldrar var med, småungar liksom tonåringar. Min syster hade lånat mammas nystickade vita kofta, som hon hade lagt upp på muren och en liten bit av koftan kom han att sitta på. Eftersom jag sett att han hade kastat lystna blickar på min syster och nu dessutom hade fräckheten att inkräkta på min mamma kofta också, sa jag:
- Du får inte sitta på min mammas kofta!
- Nähä, inte det svarade han och makade på sig så att koftan blev helt fri från hans intrång.

Så började vårt första möte och hur många gånger jag fått äta upp mina ord, har jag nog tappat räkningen på redan på 60-talet. Men föga anade jag då att han skulle bli en mycket viktig och central person i mitt liv, en person som alltid skulle se till att han fanns där tillhands och alltid var mån om mig. Han blev också far till mitt enda syskonbarn och efter livets turer så har hans egna barnaskara fyllts ut med både fler barn och barnbarn, som också blivit min familj, liksom hans nya fru har blivit det för mig. De är min familj.

Livet är dock inga räkmackeåk och far och son drabbades av cancer för några år sedan till min stora sorg. Vid mitt besök i Malmberget fick han en pump inopererad för cellgiftsbehandling och allt har sett ut att fungera bra. Vi har hunnit talas vid åtskilliga gånger sedan i juni och alls inte så många dagar sedan det förskräckliga telefonsamtalet i tisdags, som väckte mig. Min systerson meddelade kort när jag sömndrucket svarade i telefonen: "farsan är död".

Himmel och mark bytte plats på en sekund och jag visste sanning att säga inte om det var en mardröm jag befann mig i eller om jag var vaken. Han hade fått en lunginflammation som hade gått över styr. Det blev ett telefonsamtal som däckade mig fullständigt, därför att det räckte inte med dödsbudet. Jag fick veta att trots att han själv nu fått både strålbehandling och cellgifter hade hans egen cancer spridit sig ännu mer, så var det nya läget för honom själv. Hans dagliga promenader med hunden var nu nere i 20 minuter från att nyss ha varit en timma, han hade börjat få ont också. Så var det inte strax före midsommar, när jag träffade honom också på hemväg från Malmberget.

Visserligen har informationen dessemellan inte varit speciellt upplyftande, så har jag i alla fall hållit mig kvar vid mirakeltanken och det skall nog gå vägen. Men nu hörde jag hopplösheten i hans röst, en hopplöshet som jag inte hört tidigare. 

Större delen av tisdagen tillbringade jag till sängs, drog täcket över huvudet grät mellan varven så jag såg ut som om jag hade gått 15 boxningsmatcher på raken och tyckte att livet verkligen inte var rättvis. Än en gång var jag på kollisionskurs med den där "Gud" som jag blev osams med redan som 12-åring, när min mamma insjuknade i lungcancer. Kunde den där "Gud" inte förstå att de här två personerna behövdes också ännu i allra högsta grad.

Inre ytterlighetsdiskussioner som inte leder någonstans, men som inte går att undvika. En väninna undrade hur jag skulle orka köra till Kalmar på onsdagen och vara klar i huvudet inför det som väntade mig där.
- Det måste gå, svarade jag och tillade, kanske är det detta jag skall vara glad över, att jag "måste" orka.

Hela vägen till Kalmar från Göteborg, påminde mig skyltar om namn och den situation som är. Anledningen till resan klarades också av, men jag slogs av vad människorna sa. Det fanns överhuvudtaget ingen tanke om den som de drabbat, utan enbart det egna navelluddet. Kanske blev det därför ingen större överraskning, när t.o.m. hotellrummet, "öppenheten" som jag bokat på Hotell Hilda tycktes vara i samklang med mitt ärende i Kalmar av förskräcklig natur.

Fastän Herr H påstod att namnet på hotellet faktiskt påminde om mig, eftersom jag har en favoritkvinna vid namn Kvast-Hilda. En tecknad seriefigur som jag uppskattar p.g.a. hennes slagfärdighet, som är utöver det vanliga.
http://gun-m-ek.blogspot.se/2013/12/julklappar-kan-verkligen-betyda.html

Jag hann bara in i hotellrummet innan jag möttes av en skylt, när jag tog av mig skorna. En dikt om "öppenhet" och som påminde mig om raddan människorna jag nyss hade lyssnat till, som valt att just blunda bort...

Ovanför sängen hängde denna bild, som bara blev ännu en bekräftelse över att hela världen bara höll andan och visste varför jag var i Kalmar.

Jag sa till Herr H, som följt med mig på resan till Kalmar:
- Nu åker vi över till Öland och äter middag i Borgholm och rensar bort all den här medmänskliga misären vi fått ta del av idag i Kalmar.

Solen sken och det var sommarvarmt fortfarande trots den sena timman, när vi anlände till Borgholm. Innan jag stannade bilen för att vi skulle hitta något matställe åt oss, körde jag ner mot havet där de bostadsrätter låg som jag för flera år sedan hade haft i tankarna dvs. innan alla barnbarnen fylldes på och gjorde det hela till en helt omöjlig tanke att flytta på sig. Det såg riktigt fint ut och vad jag kunde se verkade inte alla sålda, trots gångavstånd till Borgholms torg och centrumkvarteren och tiden som förflutit sedan dess.

Vi spanade in Wilmas buffé längs Slottsgatan, som såg intressant ut. Ölandskroppkakor hade vi redan passerat en massa skyltar med och magen knorrade. Men livet är som det är, de hade slut med buffén för dagen och kunde vid den här tidpunkten på dygnet enbart erbjuda pizza och kebab.
- Tack. Men Nej Tack!
Vi gick därför tvärs över gatan ....

till Sörens Restaurang. Eftersom nu personalen påminde om allt annat än någon Sören, så frågade jag varför det hette Sörens Restaurang. Jodå, där hade legat ett bageri förut där ägaren hette Sören och alla visste därför var Sörens hörna låg och man hade därför bestämt sig för att behålla namnet, när verksamheten istället blev en restaurang.

Men Sören var också namnet på Herr H:s f.d. rare svärfar, som bara låg kvar i sin säng en dag här i maj, för att aldrig mer stiga upp. Det har varit tre tunga år....

Medan vi satt och väntade på den beställda maten, som visade sig vara riktigt god,

jodå, jag har börjat bli en matkräsen tant, när det gäller restaurangmat, jag tycker att det mesta smakar likadant, men inte här, 

bjöd molnen uppe på himmelen på ett vackert skådespel. Det var lugnt tyst och stilla, det enda som hördes var en konsert som små svarta kråkfåglar bjöd på när de flög kors och tvärs högt uppe i luften.

Jag fick en stark känsla av att hela hela världen hade lagt sig till en vilsam vila, efter alla stormar som vint runt öronen allt för länge.....

Under natten vaknade jag flera gånger av att Herr H verkade gå en boxningsmatch medan han sov. Men varje gång jag vaknade till av hans nattliga förehavanden lades ett beslutsamt pussel hur jag skulle tackla livets regnskurar och anledningen till min resa till Kalmar. Idag satte jag det i verket genom att åka in till universitetsbiblioteket och boka en bok, som de skall ta fram till på måndag åt mig. Resten i bokväg som jag behöver har jag beställt via Bokbörsen.

Ibland tar beslutsamheten över i mitt liv och jag inser att jag på något sätt verkar ha någon form av repriser i liv efter liv, därför att det verkligen känns som om jag stött på det här om och om igen i min inre kärna. Samhället är rätt bra på att låta utsatta människor åter bli utsatta i det oändliga. Det verkar inte finnas någon hejd på saker och ting och mitt i smeten tycks jag alltid hamna.

När jag körde mot Ölandsbron var hela himmelen färgad röd av solen, som höll på att gå ner. Ölands landskap tilltalar mig betydligt mer än Gotlands.

Väl tillbaka till Hotell Hilda tog vi med oss varsin kaffe och onämnbart runt kulformat bakverket på hotellrummet, eftersom det var rätt stimmigt i restaurangen, som hänger ihop med hotellet.
Vi satt där i burspråket och lät dagen tona ut i stilla samtal.

På morgonen kunde man endast se spår i form av urdrucket porslin. Det är vackert med burspråk och idyllisk bakgård.

Efter frukosten checkade vi ut från hotellet och styrde kosan mot Göteborg igen. Men jag hade bestämt mig för att göra ett stopp vid Lessebo handpappersfabrik. Tänk att när jag växte upp hade vi brevpapper och kuvert från Lessebo, det var på den tiden ett brev betydde så mycket, kanske människorna också på ett helt annat sätt. För Herr H var Lessebo ett oskrivet blad. Men inte nu längre. Det var fruktansvärt kvavt och varmt inne i butiken, det var som att kliva in i en torrbastu med kläderna på. Men de trevliga damerna som satt där, skrattade och sa att då skulle vi ha varit där under sommaren. Det är papperstillverkningen en våning ner som avger värmen.

Utanför byggnaden hade två bänkar donerats av Stiftelsen Kamprad.... Det fick mig att småle och tänka på den snåle smålänningen.Jag körde vidare och när vi närmade oss Växjö bestämde jag mig för att vi skulle stanna och äta fastän Herr H tyckte att det var alldeles för tidigt.
- Hellre i Växjö än i Värnamo, sa jag och svängde av in mot Växjö Centrum och där... trodd jag knappt mina ögon.

Framför mig dök det upp ett solrosfält, som jag varken förr eller senare har sett. Jag svängde av och steg ur bilen och gick upp och in i hela solrosfältet. 18 000 kvadratmeter är en sällsam upplevelse, när det är fyllt av enbart våldsamt storvuxna solrosor.

Jag har många gånger undrat hur det känns att stå inne i ett stort solrosfält, så stort som nu fanns mitt framför mina ögon och som jag dessförinnan bara sett på foto tidigare.
Nu behöver jag inte fundera över den saken längre. Jag vet nu hur det känns. Stå där och känna sig som en liten plutt mitt bland alla solrosor som sträcker sig flera gånger om över min egen längd. Bara se himmelen ovanför.

Min kyrka är naturen. Det är i naturen som livets storslagna hemligheter finns förborgade.

När vi var på väg in i Göteborg i jämnhöjd med Delsjömotet så fick jag syn på en mycket skrämmande syn. Två militära snabbgående båtar på trailers och vi hann inte så långt in i Göteborg, när militärbilar med lådor på flaken kom farande i en klunga. Sannolikt var det inte konservburkar i lasten. Det var en stark känsla av att anlända till en stridszon. Herr H som suttit och läst högt ur tidningen för mig medan jag körde hade precis läst om det fullskaliga krig som Sveriges regering håller på att fixa till, genom de som hejar på ett medlemskap i NATO och upplåter vårt land till dylika intrång. Se min tidigare blogg om "Stjärnornas krig i Robotbyn Vidsel" http://gun-m-ek.blogspot.se/2012/03/stjarnornas-krig-i-robotbyn-vidsel.html

Nu försöker man sig än en gång på att ansluta Sverige till NATO genom skräckpropagandan, så att svenska folket skall hjärntvättas att gå NATO:s vägar genom att i kvällstidningarna basunera ut Vladimir Putins nya hot: kärnvapenbestyckade missiler 30 mil från den svenska gränsen. Men man talar i mycket små termer om USA:s planer om att placera ut 20 kärnvapenbomber av typen G61-12 vid en flygbas senare i år i Tyskland! Eller USA:s militära plan som flyger över svenskt territorium utan tillstånd.

Tydligen måste jag läsa på mina geografikunskaper med om jag inte misstar mig, ligger USA överhuvudtaget inte i Europa, så ta och packa hem skiten dit den kommer ifrån. Vi har sett nog med inblandningar och att den svenska regeringen utan att blinka ger bistånd till de som idkar klara terrorverksamheter. Vore det inte på tiden att den svenska regeringen slutar upp att hyckla. Man tar inte emot flyktingar och skuldbelägger en hel nation samtidigt som man eldar på kriget genom att skicka bistånd till de som är lierade med de som utför krigsterrorn.

Sedan ställer jag mig alltmer undrande: Var det inte FN:s uppgift att vara emot krig? Både EU och FN har blivit rena rama pajasstyret och man kan verkligen undra vems vägnar man handlar på. Inte lär det vara de människor som är på flykt utan krigen. Lejonparten som sitter fast i krigszonerna är kvinnor och barn, till skillnad från männen, som är de som mestadels flyr till andra länder. - Inte ens där kan den svenska regeringen, FN, EU och NATO se sitt ansvar.

Det svenska läkarförbundets talesperson har utsett sig själv till mugglare!

Det är liksom ingen hejd på sarkasmen, när den väl är satt i rullning. http://www.flamman.se/risk-for-graddfil-for-antroposofisk-medicin

En ny patientlag började gälla den 1 januari 2015 i Sverige med syfte att stärka och tydliggöra patientens ställning, integritet och självbestämmande. Men hur blev det i själva verket, ja, den saken lär inte vänta på sig alltför länge, om man skall följa de vindar som blåser med full stormstyrka igen.

I flera länder är antroposofisk läkemedel/medicin integrerad i den offentliga vården, bland annat i Tyskland, Schweiz, Österrike, Holland, Italien, Brasilien och USA. Helt nyligen lästa jag om en behandling på Hawaii med just det antroposofiska preparatet Iscador (Mistel preparat).

Jag har respekt för olika åsikter, men då den börjar gränsa till rena vendettan tycker jag nog faktiskt, att måttet är rågat. Vad de med ett alltför högt tonläge ännu inte har förstått det är, att en läkare vid Vidarkliniken kan i vilket ögonblick som helst kliva in inom svensk sjukvård och arbeta, medan motsvarande inte finns, eftersom läkarna vid Vidarkliniken förutom sin läkarlegitimation även har en antroposofisk/komplementutbildning.

Än mer fartblind tycks man vara inom Läkemedelsverket och inom Socialstyrelsen, därför att man duckar för alla dessa patienter, som faktiskt blir skadade av de läkemedel, som de gett sitt godkännande. Där tycker jag nog spontant, att den svenska läkarkåren får ta på sig ett stort ansvar över den rad av missförhållanden, som faktiskt får ske inom svensk sjukvård.

Den som blivit felbehandlad, eller fått vårdskador, fått utstå onödigt lidande, blivit läkemedelsskadan, vet vad jag talar om. Vinna över den makteliten när de bestämt sig för att dunka varandra i ryggen, det låter sig helt enkelt inte göras. Är det en rättssäker hantering...

Läkemedelsbranschen är nog bra över lag, men den förtjänar inte att idel höjas till skyarna, även den dras med oönskade inslag. 

Den som inte läst Peter Rost bok "Sjuka pengar" http://www.bokus.com/bok/9789172411302/sjuka-pengar-en-svensk-insider-skakar-lakemedelsindustrin/

borde nog ta sig en liten lässtund hur illa det egentligen kan gå i läkemedelsbranschen och vem som är dess förlängda arm, det tror jag knappast att man behöver vara raketforskare för att förstå.

I vart fall borde boken få den svenska Läkarkåren inta en betydligt annorlunda tonläge, tills man åtminstone satt sig in i annan syn på människan och de antroposofiska preparaten inte är behängd av någon religiös fanatism, som man nu vettlöst tycker sig känna till hos "mugglarna". Ett seriöst samarbete vore verkligen på tiden, att det uppstod. Korsbefruktningar har aldrig skadat.

Läkemedelsskadade patienter är nog dessvärre enbart toppen av ett isberg, som i själva verket är ofantligt.

Inte blir det mer transparent av att det helt enkelt inte förekommer en systematisk anmälan från svenska sjukhus, när en patient har blivit skadad av läkemedel, eller lidit men av vården. Något som jag finner väldigt anmärkningsvärt, med tanke på kritiken på Vidarkliniken. 

Någon större kontroll på överutskrivning av läkemedel eller kontroll av tidigare behandlingar har man inte heller inom den vanliga sjukvården, man har inte ens en samordnad databank över förskrivna läkemedel. Svensk sjukvård verkar mer cementerat i ett tillstånd, där man alltjämt skickar brevduvor eller röksignaler sins emellan.

Nu skall jag inte vara så förslagen, att jag belägger hela den svenska läkarkåren, som saknar antroposofisk utbildning, med att vara några yrkesmänniskor med tunnelseende. Därför att jag VET av egen erfarenhet flera gånger om, att det är långt ifrån alla som är helt tvärsäkra på saker och ting, utan lyssnar hellre på sin patient och förstår, att lösningen kan ligga precis någon helt annanstans, eller i vart fall en delhjälp.

Jag kan inte låta bli att tycka att de höga skadeståndsbeloppen i USA som gör att riskfyllda mediciner uppmärksammas mer där än här i Sverige, där man tycks ägna sig åt tankar som: "lite svinn får man allt räkna med". Jag som är icke-läkare tycker att det brister många gånger i det svenska sunda förnuftet, eftersom vi har en kontrollverksamhet: Läkemedelsverket, som är tänkt att godkänna läkemedel, men med struten tättsittande på huvudet halkar långt utanför ramarna och det är sålunda tillåtet att förskriva läkemedel för helt andra åkommor än de är godkända för. Vem är det nu som är mugglarna?

Det skadar inte heller att lägga bakom örat, att synsättet på läkemedel/preparat/människan har betydligt längre historia inom både kinesisk eller indisk läkekonst, där andra preparat än vanlig skolmedicin är mer regel än undantag. Även behandlingsformerna inom Ryssland/forna Sovjetunionen är i mångt och mycket annorlunda, eftersom man i dessa länder har en helt annan helhetssyn på människan, än det som man begagnar sig inom den svenska sjukvården.
 

Vikten av samarbete i de olika lägren borde istället främjas, som det nu är målar sig Sveriges politiska beslutsfattare, Läkarförbudet inkl. en hel del av deras medlemmar in sig i sina egna hörn. Den som läst Arne Rebergs lilla pocket bok: "Mina förklädda gudar" http://www.bokus.com/bok/9789146173946/mina-forkladda-gudar/

inser rätt snart, att allt är inte så självklart som "mugglaren" i länkad artikel vill ge sken av. 

Jag har alltid varit skeptisk till människor som är tvärsäkra på sin sak och jag tycker mig ha sett, att det finns en stor sanning i just det förhållningssättet. Därför att inte helt sällan måste man också ha med tiden som parameter, för att kunna förstå vad det hela egentligen handlade om när något väl pågick.

Det märkligaste i den här debatten om att förkasta eller godkänna antroposofiska preparat, det är att man från svenskt läkarhåll och andra uppkomlingar påstår saker, som man aldrig för ett ögonblick från antroposofiskt håll påstått, eller ens gett sken av. 

Antroposofiska läkemedel ersätter inte nödvändiga konventionella läkemedel, utan fungerar som komplement. Antroposofiska läkemedel avser att stödja patientens självläkande förmågor för att återställa den disharmoni som sjukdom innebär. 

Dvs. man tar ett helhetsgrepp om HELA människan och har därmed en holistisk syn på människan. Man förstår också att tiden är den största läkaren och att kroppen behöver rätt signaler för ett tillfrisknande.

Hur viktig en sådan vård är, det vet alla som legat prisgiven i en korridor på ett sjukhus, eller blivit hemskickad i ett taffligt tillstånd därför, att det helt enkelt saknats vård/omsorgsplats/tid inom den svenska sjukvården. Hur många gånger en patient blivit hemskickad med någon form av "kristallkuleutlåtande" det tycker jag tidningarna ständigt skriver om.

Själv vet jag hur det kändes, att efter flera akuta återbesök få det goda rådet att inte halta. Ett nog så gott råd, dock kanske inte så fullt gångbart med ett knä som skulle visa sig kräva flera operationer och ändå var hopplöst förlorat p.g.a.. de digra skadorna. Jag skulle kunna berätta hur många dylika historier som helst, enbart från min egen radie och DET måste väl ändå falla utanför slumpens inverkan, att det fallit så många felbedömningar bara i den snäva krets som jag tillhör.

Den här gången är jag allvarligt oroad, även om jag vet att Vidarkliniken tycks ständigt vara som Fågel Fenix. Regeringens uppdrag till Läkemedelsverket från december 2013 har resulterat i ett förslag som är så byråkratiskt tillkrånglat att läkemedlen/preparaten i praktiken inte kommer att vara tillgängliga inom den svenska sjukvården.

Detta gör man trots att den självklara lösningen rimligen borde vara istället att man enligt svensk lagstiftning tillåta de antroposofiska läkemedlen, som redan godkänts i annat EU/EES-land och därigenom låta även registrering av de antroposofiska läkemedlen harmoniseras på EU-nivå. Den möjligheten finns inom EU-direktiven, men istället verkar den svenska byråkratin och lobbyisterna än en gång få sista ordet.

Det här "mugglaruttalandet" från lobbyisternas läkarkrets är fullständig nonsens, eftersom godkännande inom EU/EES-land baserats på studier och kliniska prövningar, sist men inte minst på långvarig användning, som funnit dem kliniskt relevanta och ofarliga.

Jag förstår att allt inte bara är svart och vitt. Men jag begriper också när det finns mer grejer med ett järnspett, än den rost som har trängt fram.

Bilden: European mistletoe plant with white berries containing seeds (Viscum album)= Iscador utvinns ur och kan skilja sig beroende på vilken växt, som varit värd till misteln http://sv.wikipedia.org/wiki/Mistel Mistelpreparaten har använts ända sedan 1920-talet.

Den stödjande cancervården, som användes inom den här familjen den kom från mistelpreparatet, som hade utvunnits från mistel som hade växt på en Ek. Iscador användes som ett komplement till den vanliga cancerbehandlingen med operation och strålbehandling.

Rehabiliteringen sköttes vid Vidarkliniken på ett alldeles strålande sätt, därför att det var ett regelrätt kronvrak, (som undrade hur länge han skulle överleva) som jag bäddade ner i bilen och körde upp till Vidarkliniken i Järna, så snart han hade kopplats lös från alla sjukhusslangar och därmed skrevs ut. Men det var en fullständigt strålande person jag tre veckor senare hämtade tillbaka från Vidarkliniken, förvandlingen var helt otrolig!

Efter cancerns återkomst fem år senare följde en ny omgång av rehabilitering vid Vidarkliniken efter strålbehandlingen som gett men. Även den rehabiliteringen gav samma goda resultat även om ingångsläget inte hade varit så förtvivlat erbarmligt. Den vanliga sjukvården har varken tid, ork eller politiskt intresserad av att tillåta patienten att återhämta sig. Det är en knuff ut i verkligheten så snart det bara låter sig göras och ibland inte ens det. Det är de anhörigas ansvar att hantera bäst de kan eller gitter. Det vill säga om de överhuvudtaget existerar. 

- Själv visste jag att jag aldrig någonsin hade kunnat bädda in honom i den ullvante, som den antroposofiska vården vid Vidarkliniken hade att erbjuda. Bara just därför visste jag att det inte fanns några andra alternativ.

Tidsoptimistens schema har slagit slint.

Rejält dessutom.

Jag tycker inte ens att jag hinner tänka tanken ut förrän jag bara kan konstatera, att alla storslagna planer jag hade för dagen, de kan jag bara glömma!

Jag befinner mig rejält på efterkälken i allt jag hade tänkt ut, att jag skulle ha gjort och hunnit med.

Igår gick större delen av eftermiddagen och kvällen åt, att faktiskt ligga helt utslagen till sängs. Inte direkt det som ingick i mina planer, men säger kroppen NEJ, så säger den nej och det är liksom ingen idé, att en försöka sätta upp sitt obstinata jag emot den. Mina viljor har inget att hämta på den fronten, när kroppen har fått nog.

Å andra sidan alla andras stora och världsförändrande planer verkar inte heller ha så mycket med verkligheten att göra. Så jag är väl antagligen i gott sällskap.

Jag pratade för en stund sedan med Larsson i Thailand via Skype, han å sin sida led av den andra varianten, sysslolösheten. Det är väl måhända så att den mänskliga naturen aldrig helt och fullt är i det läget, som är idealläget.

Men dagar som de som varit bara de sista veckorna kan jag känna, att jag ändå trots allt tjorv runtomkring mig och de ideliga möten med återvändsgränder i form av byråkrati, som är riktiga bromsklossar för att kunna föra ett någorlunda normalt liv, det är trots allt småpotatis av vad en människa kan drabbas av.

Det gör att jag hamnar i rätt läge igen och inser vad som är det viktiga här i livet. Siktet kalibrerar sig självt.

Idag följde jag med Herr H för återbesök, halvårskontrollen av cancern han både är opererad och strålad för. Beskedet av att DEN anarkisten inte verkar ha dykt upp igen i hans sargade kropp, gör att jag nu mentalt kan pusta ut till det är dags för nästa koll i november igen.

Alltid något att glädjas åt, även om det nu sitter en väninna som inte har sett utsidan av huset på två månader, därför att hennes anarkist som härjar i hennes kropp behagat ha intagit hjärnan också, det räckte tydligen inte med enbart hennes lungorna.

Ibland får jag en stark känsla av att jag lever i en mellanvärld till den här världen, som låter så mycket och är kapabel till att göra så mycket ont med varandra. Det är ingen ny känsla av overklighet jag bär på, jag har i mångt och mycket burit på den känslan ända sedan jag var mycket liten. Det är som om jag inte riktigt tillhör den här världens alla djävulska påhitt och nycker. Det är för mycket ondska och egoism i världen för att jag skall känna mig riktigt hemma i den totalt sett.

Den här smutsiga valdebatten som pågår och människorna som står och bär sig illa åt i valets spår, helt plötsligt så känner jag enbart en stor trötthet inför dessa människor. Det är mycket ömkan för alla dessa utsatta människor och i Göteborg pågår debatten kring tiggarna, men jag kan slå vad om att de som skriker högst om att man skall hjälpa aldrig själva har inbjudit någon utsatt under det egna taket. Det är på något sätt alltid någon annans problem, någon annan som skall fixa till det. Deras egna initiativkraft verkar inte räcka längre än deras egna näsor räcker, där tar deras solidaritet och rättvisemärke slut.

Många människor bär sig åt som om de tror att livet är oändligt.

Men sådan tid finns inte. Inte för någon av oss. 

Det kanske är därför jag så ofta känner mig, som om jag var nästan tre år och någon har satt på mig skorna på fel fot. Vad blir det av en lång fotvandring genom livet med skorna på fel fot?

Har du eller någon i din närhet drabbats av prostatacancer, bröstcancer, någon annan form av cancer, eller rent av AIDS?

Då tycker jag att du skall se den här föreläsningen, som nu ligger ute på youtube. Jag har skrivit om det tidigare, föreläsningen "Prostatacancer - nu och om 10 år" av professor av Ralph Peekers - på prostatacancerföreningens, Pro-Livs, årsmöte den 23 mars 2014.

Den föreläsningen visade sig inte enbart omfatta prostatacancer, utan visade sig bli yvigare än så. Nu finns hela föreläsningen på https://www.youtube.com/watch?v=2jG4Y0LvBQ8

Det var en rolig och ljus föreläsning mitt i allt elände, som detta trots allt handlar om.

50:52 minuter in på föreläsningen handlar det om testosteron. Han hade helt rätt Ralph Peekers, ingen i den salongen kommer någonsin att glömma vad testosteron är!

Tyvärr så har Åke, som spelade in föreläsningen haft så roligt, att han inte i tid svängt om kameran, när bilföraren kör rakt in i staketet. Bilföraren är ändå är helt fokuserad på damen, som står och hänger vid staketet ovanför vattnet. En bildruta eller två syns det, så man kan lämpligen stoppa filmen där för att få bilden klar för sig. Den är bra!

Cancer är ett ångestladdat ord i mitt liv. Jag har förbannat den sjukdomen mer än en gång. Därför kan jag inte nog tacka Ralph Peekers, den föreläsningen kom i rättan tid. Så här inför nya PSA prov, som åter finns alldeles bakom knuten, dvs. halvårskoll pga. en prostatacancer, som både opererats 2005, återkom och strålades 2011, kändes det som om jag törs andas en stund till. Vägen hit har varit kantad av många döda, som kan räknas in bland Herr H:s meddrabbade.

 

En farfar går här med lille barnbarnet i handen, på väg ut till koviken (badviken) på Vrångö. En ljuvlig sommarbild kan man tycka, om man inte känner till omständigheterna. Därför i mitt inre är det full kaos över vetskapen om att på hans kropp finns nu svarta märken inritade, som är uppritade för att strålningen skall träffa rätt. Han skall senare få "pricken" intatuerad på kroppen.

Det är inte enbart så, att det bara är Herr H:s prostatacancer, som tynger mig vid blotta tanken. Han är inte ensam om prostatacancer, jag kan räkna in en fd svåger och även en ungdomsvän, som balanserar på den eggen.

Jag kapitulerade nog mer eller mindre, när en av mina gamla väninnor från tingsrätten fick bröstcancer. På något sätt trodde jag, att livet nu hade blivit så skarp i kanterna, som det kunde bli. För naturligtvis trillade då upp i mina tankar min egen systers kamp mot bröstcancern. Förlusterna i bröstcancerns spår blev helt plötsligt väldigt bred: älskade vackra lilla Tuula, så ung du var! Tant Lola hur tomt det blev utan dig. Vivan, älskade saknade Vivan, ditt hjärta hann ta hem slaget före bröstcancern.


Så dumt att jag trodde att nu var jag ympad, nu kunde inte något mer slå mig ner i skoskaften. Men vad jag bedrog mig:

Min älskade lille Nenne, min lille virrpanna. Det var ingen urinförträning. Hans historik såg ut så här: våren 2013 fick han förhudsförträngning. Under hösten fick han problem att kissa. Det fanns förhårdningar på ollonet under förhuden. När man skulle omskära honom för urineringsproblemen såg man, att ollonet var svårt angripet av cancer. Enkla prover togs och de visade, att man var tvungen att operera bort hela penis.

Vad får du julen för betydelse helt plötsligt. När operationen väl kom till stånd plockades urinröret ut under pungen, så att kissandet blev sittandes. Det finns inte cellgifter för den här cancern, så kirurgi är enda alternativet. Först sedan man avlägsnat penis och undersökt lymfor, som också plockats ut, kunde man avgöra om cancern hade spridit sig. Så här långt ser det lovande ut, men det kommer att krävas fler operationer ändå, eftersom man bara inte plockar bort en penis. Det finns mycket som skall funka, när den inte längre finns på plats.

Beskedet om peniscancern kom som ett dråpslag även för Herr H, som gick omkring som i dvala i flera dygn. Själv grät jag inombords dygnet runt, eftersom jag måste hålla mig stålsätta mig. Leva tillsammans med någon som har en prostatacancer, som är oberäknelig kräver inte bara mod utan förstånd, även om man blir slagen av blixten till marken....

En av mina väninnor har behandlats för lungcancer under ett par års tid, den form av cancer som båda mina föräldrar avled i, har väckt gamla svårhanterliga minnen till liv, naturligtvis vad annars.

De sista åren för henne, en av mina nyare funna väninnor, har varit ett evigt pendlande, mellan hopp, förtvivlan och behandlingar. Halva mars månad hade gått, när våra utflyktsplaner fick ett plötsligt och abrupt slut. Några svarta rader i ett mail från henne där hon meddelade, att hon fått ett tråkigt cancerbesked, efter sista behandlingsomgången av strålning och dessförinnan injektioner. Hon orkade inte ringa och prata med mig och var glad över att hennes syster fanns på plats, därför att själv skulle hon inte klara av det praktiska.

I ett sånt läge vet kan knappt om man skall hoppa jämfota, eller bryta sig in hos henne, mot hennes egen önskan... Man känner sig rätt maktlös.

Det här är verkligen inte lätta saker, att bära omkring på med handen knuten i fickan. Speciellt inte som jag nätt och jämt tycker mig ha fått näsan ovanför vattenytan, efter ännu en cancerförlust som nästintill knäckte mig: http://gun-m-ek.blogspot.se/2012/03/lasseman-lasseman-min-lille-sockernasse.html

Livet är ju inte bara svåra sjukdomar och förluster, det är så mycket annat också, som följer i dess sköte.

Men det är mellan randen av det svåra och allt det som gör livet värt att leva, som jag inser, att min stund på jorden finns här och nu och än en liten stund.

Årsmötena och tillställningarna står som spön i backen och jag undrar var min tid tar vägen.

Finns det rent av i själva verket en tidstjuv, som gäckar i skuggorna, eller är det rent av som man säger, att livet bara är en illusion.

Ibland får jag för mig, att jag måste haft mer tid på dygnets 24 timmar förr om åren, när mina barn var små. Åtminstone är jag inte människa, att kunna räkna ut hur jag kunde fylla dagarna med så oändligt mycket. Varje dag!

Nu för tiden tycker jag inte, att jag hinner med något överhuvudtaget. Måndag söndag, måndag söndag... men var tog dagarna och tiden däremellan vägen?

Det har varit fullproppad vecka, med trist utfall hos ögonläkaren. Så här på solig söndag är det inte bara kroppen, som protesterar rejält. Mentalt känner jag att tankarna går lika snabbt som seg tjära. Den där tanken, att gå ut i trädgården och fortsätta att ansa gamla syrenklasar, som inte blivit gjort när den borde ha blivit det, den förbli inte något annat än en tanke. 

Idag är stund för vila, reflektioner och omvärderingar av tillvaron än en gång. Helt enkelt smälta det upplevda. Mitt förnuft säger mig, att betrakta ett grässtrå som vajar i vinden, det är nog det mest livfulla jag skall ägna mig åt idag. Det kan räcka med att ha plockat ur och i diskmaskinen, röjt köket lite och fixat lunch till mig och dottern och väl skall upprepa det vid middagstid.

I veckan fick jag ett vänskapsuppdrag av det mer spännande och hedersamma sorten. Läsa ett manus som under många år mödosamt vuxit fram ur gamla dagböcker. Nu ligger där ett första utkast i ett USB-minne med ett lila snöre i ena ändan och väntar på att få bli läst. En viss otålighet har funnits över att jag inte kunnat bara sätta mig ner och läsa på stört. Jag har väntat länge på detta, som jag verkligen känner starkt för och manat på: Klart du skall skriva, ett sådant stoff får bara inte gå till spillo! Inte bara samtiden, utan även eftervärlden behöver detta.

Jag och Herr H var på Redbergsteatern i torsdagskväll, det var en kombination av snack av Kristian Wedel, som ingår i min alltid i Göteborgsposten lästa Världens gång och Vier Brillens 20-årsjubileums konsert. Livet behöver verkligen roliga ordkulinariska tillstånd i massor.

Igår lördag började dagen tidigt och inte helt enligt planerna. Jag skulle baka "Druttens kaka" i långpanna till Sameföreningens årsmöte, innan vi skulle åka iväg till ProLiv i Väst kvartals och årsmöte. Men jag kunde inte hitta igen min egenhändigt skrivna receptsamling. Det är en bok i folieformat, så den går liksom inte att missa så där i första taget. Jag och Herr H vände i stort sett upp och ner på hela kokboksskåpet, utan att finna det minsta lilla spår av den.

Sålunda blev det en nödvariant så där i all hast, ur en receptbok jag fått i folkskolan. Det blev rulltårta med smörkräm, det enda som tiden medgav. Jag kan väl lugnt påstå, att minnet av rulltårta med smörkräm nog inte riktigt motsvarar mina kräsna smaklökar av idag. Herr H hade på fredagen gjort rasistbollar med ett av barnbarnen och när han ändå hade ångan uppe, gjorde han en stor ny laddning på kvällen till sameföreningens årsmöte. 

Men egentligen är rasistbollar inget som står i registret i min Bonnierkokbok. Där står det negerbollar rätt och slätt och det har inget med rasism att göra. Lika lite som jag tror, att någon i sameföreningen skulle riva ner himmel och helvete för att det heter Lappskojs.

Lördagens föreläsning på ProLiv i Väst, var en riktig höjdare. Professor Ralph Peeker från Sahlgrenska sjukhuset, avdelningen för urologi var den som lyckades med det konststycket. Föreläsningen som gick under benämningen "Prostatacancer nu och om tio år" var faktiskt det bästa och mest informativa jag hittills avlyssnat under alla dessa år, där även denna cancerformen invaderat och hemsökt. 

Ett tungt ämne som Ralph Peeker lyckades förvandla till något mycket intressant och tänkvärt sett ur ett tidsperspektiv. Hans föreläsning präglades av fakta på ett bra sätt, rikt uppblandat med humor. Och JO, Ralph Peeker  hade helt rätt, det finns nog ingen som lyssnat till hans föreläsning som glömmer ordet testostron.

För hur det nu än är, är livet roligt rätt betraktat, även om cancer verkligen inte är något roligt alls. Det finns överhuvudtaget inget positivt med cancer. Man kan verkligen hålla sig för skratt.

Tyvärr så hann vi bara vara med under föreläsningen, eftersom vi var tvungna att hinna hem emellan för att skynda iväg till nästa årsmöte: Göteborgs sameförenings årsmöte. Det årsmötet började med sedvanligt renkok och efteråt följde själva årsmötet. Anki bördig från Tjautjas stod som vanligt för koket, medan andra bidrog med vad det vi kunde för att göra det trivsamt.



Sedan var det ilfart hem, eftersom dottern skulle vidare på födelsedagskalas. Själv kraschlandade jag i soffhörnet, medan Herr H fortsatte jobbet med golfklubbens listor.



PS. Jag håller på att ta reda på om Ralph Peekers föreläsning, som ProLiv i Västs Åke Lindgren spelade in, kan finnas tillgänglig. 

Den föreläsningen av Ralph Peekers borde ingen gå miste om, den lade sig som plåster på mitt sargade hjärta, så här i dagarna, när det åter börjar närma sig för nya prover igen. Tanken finns där åter, skall det bli ytterligare ett halvår av själsfrid, eller har cancern dykt upp igen. DS.